LÖPNINGEN är en av mina stora kärlekar 🏃.
LÖPNINGEN är ljuvlig när jag tillåter den att vara det.
Hur tillåter jag då löpningen att vara ljuvlig? Jag ska återkomma till det.
Det har idag gått exakt 2 veckor sedan jag valde att bli utskriven från sjukhuset, efter ca 3 veckors vistelse där. Jag var inte alls redo att åka hem och jag vet att jag behöver vidare behandling som ev. kommer ta längre tid nu pga för tidig hemgång. Men längtan efter barnen och mitt inte helt ovanliga agerande"fly-från-det-jobbiga", gjorde att jag åkte hem och nu får ta tag i det på ett annat sätt och via andra vägar.
Två löppass har jag genomfört sen jag kom hem. Första gången 6 km och i måndags gjorde jag milen.
Det var en fantastisk höstmorgon i måndags. Soluppgången verkade på ett sådant sätt att de vackra höstfärgerna lyste starkare än annars från träden. Luften var frisk och klar - och jag skulle ut på en löptur 💗
Jag lovade mig själv att göra denna tur till något gott för mig själv. Jag är inte bra på att göra gott mot mig själv. Tvärtom har jag dragits med olika självskadebeteenden hela livet, tvingar och pressar mig till saker som inte är bra för mig och "glömmer" bort att göra njutbara saker eller unna mig något bara för att.
Men denna löptur skulle vara en kärlekens sak. Hur gör jag den till det då?
Jo! Prio 1 är att totalt strunta i tempot. Springa i ett njutbart tempo. Se mig omkring. Ta in synintryck och ljud.
Detta gjorde jag.
Vid 8-tiden snörade jag på mig mina Merrelskor, startade Garminklockan (ville trots allt veta hur långt jag sprungit) och gav mig iväg denna höstmorgon 🏃.
Det där med tempot är så jäkla viktigt för mig om jag ska kunna få en positiv upplevelse under löpningen. Visst kan jag känna mig lyrisk, stark och glad om jag fixar milen på 58 minuter (ja, jag är ingen snabb löpare). Men en sådan löptur njuter jag inte av under själva löpningen. Så denna måndagsmorgon var det njutartempo. Andningen kändes bra, benen alerta och jag SÅG det vackra landskapet. Jag HÖRDE fågelkvitter.
Jag hade inte bestämt hur långt jag skulle springa. Det enda jag bestämt var att jag skulle springa längre än 6 km (eftersom jag sprang det i lö).
Vid 7 km hade jag mycket energi kvar och bestämde mig då för att göra milen.
Väl hemma igen efter en ljuvlig 10 km-runda kollade jag igenom info ang. löprundan. Jag hade hållit ett genomsnittstempo på 6:32 min/km samt en löpkadens på 190 i medel. GOTT!
Alltså, detta med löpningen...magiskt. ÄLSKAR DEN!
Jag har även varit på 3 olika pass på IFC sen jag kom hem. Det känns att jag inte tränat på 1 dryg månad; muskler som blivit svagare. Men de är på väg att byggas upp igen 💪
Det har varit tufft sen hemkomsten - och det är fortfarande mycket tufft.
Det är tufft att aldrig känna sig glad, inte se fram emot något, inte känna glädje.
Det är tufft att vara ständigt trött.
Det är tufft att ha ångest som dyker över dig när du minst anar.
Det är tufft när minnet sviker dig.
Det är tufft när sömnlösheten är med dig nattetid.
DET ÄR TUFFT!
Jag drar mig fortfarande undan andra människor. Jag orkar inte dra på mig ett smile, prata, vara trevlig och låtsas som att jag mår bra.
Jag går på pass på IFC och försöker där vara trevlig. Men det sköna med träningen är ju att det är TRÄNINGEN man går in för och jag behöver inte prata så mycket. Men visst är det samarbete som kräver en del socialt...
Jag åker till ICA och handlar. Där är min stora bävan att träffa någon som det krävs av mig att jag måste prata med. Varje gång jag går omkring inne i mataffären önskar jag att jag hade varit osynlig...samma sak på skolgården när jag jag lämnar och hämtar sönerna...
