Huvuddiagnos och bidiagnos
För att få relevant och adekvat behandling vid sjukdom krävs rätt diagnos - såklart! Tänk om du fått behandling för bråck på magmun när du lider av njursten 😕 Hm...Eller gipsad arm när du i realiteten brutit benet 😂
Det är enligt läkare och annan sjukvårdpersonal lättare att ställa en diagnos vid somatisk sjukdom än vid psykisk sjukdom/ohälsa. Huvuddiagnosen jag fick i våras var svår depression. Jag uppfyller alla kriterier för en svår depression; såsom stark ångest, livsleda, suicidtankar, koncentrationssvårigheter, intresseförlust mm. Men samtidigt klarar jag saker som inte stämmer in på svår depression; jag orkar löpträna och jag deltar t.o.m i löplopp. Genom samtal och diskussioner med läkare och samtalsterapeut lutar det mer åt att mina depressiva symptom är en del av ett syndrom - alltså en annan huvuddiagnos där depression är en bidiagnos. Detta känner jag mer igen mig i. Jag skriver inte mer om detta i dagsläget. Men min läkare kommer fortsätta utredningen kring detta med mig för att sedan kunna hjälpa mig bättre med rätt behandling. Detta är jag evigt tacksam för 🙏
Det är jobbigt nu - fruktansvärt jobbigt på många plan; i hemmet, familjen, ångesten, självhatet, sömnen, nedstämdheten. Ja ta mej tusan med i stort sett allt. Men jag ska inte ge upp 💪 KÄMPA!
Löpningen är fortfarande en stor källa till att jag vill och orkar kämpa vidare. Tyvärr åkte jag på en lightvariant av influensa (småfeber med värk i kroppen och en sju dundrandens huvudvärk) må-to och fick stå över all träning. Dock hamnade månadens löparbibel i brevlådan i går och gav mig inspiration
När jag sprungit denna sträcka på 5,35 km kände jag tydligt att det var dags
Under löppasset idag stannade jag, som jag ovan skrivit, mkt kor 2 ggr. Vid ett av stoppen tog jag ett foto. Vårsolen tränger igenom och vill oss gott. Den ska ge oss hopp - vilket jag jobbar med att inse.
SÅ HÄRLIGT! Idag kunde jag skrika ut det tidningen säger; ÄNTLIGEN löpning igen 🏃. Kroppen kände av att det finns något skit i kroppen, så det blev ingen långrunda. Två ggr under 5,35 km fick jag stanna för att andas djupt och dricka vatten. Tydligt tecken på att återhämtning krävs. För en gångs skull var jag riktigt snäll mot min kropp; bestämde inte distans innan löprundan, utan tog beslutet att stanna så fort kroppen sa ifrån. Jisses! Jag klarade det!!! Annars brukar jag alltid bestämma distans innan jag ger mig av och måste därmed klara den distansen. Annars känner jag mig totalt misslyckad. Men som sagt:
När jag sprungit denna sträcka på 5,35 km kände jag tydligt att det var dags
att bryta och gå resterande sträcka hem; ca 2km. Jag var snäll mot mig själv. Jag var snälla mot Lotta 😱. Sen kan man ju diskutera vad denna plötsliga snällhet berodde på 😏 Hm...Vid en enkel analys kommer jag fram till att jag vill att kroppen ska hålla och vara med mig nästa lördag då det är lopp; ÅhusTrailRun 21 km. Att löpträna vid halsont och/eller feber är ett stort NO! Att efter sjukdom ge kroppen tillräckligt med återhämtning är ett stort YES.
Solen skiner idag och våren har påbörjat sitt intåg. Jag har svårt för våren. Jag är ingen negativ person och vill inte slå ner er som njuter och får energi nu i samband med vårens ankomst. Men för mig är det en mycket jobbig tid. Det är svårt att beskriva vad det är som händer med mig eller hur det känns. Så jag fattar mig kort: Våren är mycket tuff för mig 😢
Älskade ÄLSKADE barn; det finaste, vackraste, underbaraste och mest värdefulla jag har. Känns stundom helt ofattbart att jag - JAG - fått denna gudagåva att bli mor till dessa tre;
Idag tog jag med trion ner till vårt härliga Centrumkonditori och fikade. Vi cyklade dit och beställde sen precis vad vi ville ha; semlor, dammsugare, varm choklad, kaffe och Pucko. Fina samtal omslöt och förenade oss under denna fikastund. Så kloka och fina barn jag har 💕
Älskar inte livet - men älskar mina barn 💓💓💓
