Such a day

Ja, jag vet inte. Men tror faktiskt att denna dag varit helt ok. Ja, helt normal. Eller hur ska man känna egentligen? Hur ska man känna när man inte mår dåligt? Hjälp - jag har förlorat kontrollen över det normala livet 😱

Natten var jobbig. Eftersom jag hade ställt klockan på ringning 6.00 kändes hela natten stressad. Två gånger var jag ute på vår uppfart; 1) Är garageporten stängd och låst? Det var den inte. Gick och la mig igen...grubblade...2) Är bilen låst? Gick ut igen. Det var den inte...

5.30 gick jag upp (30 min innan klockan ringde) och kände att jag hade gott om tid. Fixade frukost; havregrynsgröt med rejält med salt (med tanke på den svettiga löprundan som väntade), ost- och tomatsmörgås (med salt 🤣), en sportresorb samt kaffe ☕
Smäääälta frukosten...tandborstning...löparkläder på...blanda Tailwind nutrition, fixa löparryggsäcken... toabesök...

6.38 (enligt Garmin Connect) kom jag iväg på det inplanerade långpasset.

Efter 2 km kände/tänkte jag att jaa, jag kan faktiskt bryta här. Bättre än inga kilometer alls.  Jag måste jobba med dessa mörka tankar om att inte klara av så mycket. Dessa tankar om att bryta, om hur dålig jag är, om vilken looser jag är, om att allt med min löpning är en bluff mm mm måste jag jobba med!
Vid 6,5 km var jag fortfarande på G men behövde kissepaus. Sen var det bara att ge sig ut igen. Värmen hade vaknat till liv. Vid 10 km var jag på banan runt Svaneholm och mötte min chef (tillika rektor på Maria- Rutgerskolan) jogga runt sjön. Heja dig! Bra kämpat!
Mina ben och mitt pannben kämpade vidare. Värmen hade blivit till hetta. Såg till att få i mig mkt dricka; både Tailwind och vatten. Vid 16 km satt en banan som en smäck!
Väl hemma stoppade jag min Garminklocka som då angav 21,14 km 💪👍🏃

Det var absolut ingen smärtfri runda i denna extremvärme. Men det gick 😍

Lunch med hela barnatrion och sen - KORS I TAKET - har jag varit på Friluftsbadet i Skurup med badkläder på 😱 Jag känner mig minst av allt bekväm med det. Men jag fixade ändock att göra det för barnens skull ❤️

I kväll är jag slut over and out. Men jag har inte haft ångest idag 😱🤔

Är detta ett normalt mående jag känner just nu! Or what!!?

Det gick!

Det är inte så lätt som det ser ut.

Det var mitt förslag, min idé - för jag har så dåligt samvete gentemot familjen att jag inte orkar mer, att jag inte orkar resa bort, att jag inte orkar hitta på en massa, att jag inte är glad...Så jag kläckte idén om att åka in till Ystad en kväll, gå omkring, mysa och äta på Marinan.  Den kvällen blev idag. Jag älskar verkligen min familj. De är bäst i världen och det värdefullaste som finns. Men jag känner mig som en looser som inte till fullo förmår uppskatta detta.

Jag vaknade med en jävulsk ångest i morse. En ångest som pågick, pågick och pågick...Den gjorde att jag inte kom iväg på det inplanerade träningspasset, den gjorde mig tvär, kort, sluten som en mussla...Jag ville bara försvinna!!! Men det går ju inte. Höll ihop fram till lunchen, sen la jag mig i mörkerrummet.  Till en början bara hemskt. Magen skrek av ångest.  Men efter någon timme somnade jag.

När jag vaknade kändes det som en evig väntan till vi skulle ta tåget in till Ystad. Jag ville inte - men jag måste för familjens skull.

När vi väl satt på Pågatåget från Skurup mot Ystad kändes det rätt ok. Väl framme i Ystad fick vi en mycket fin kväll ❤️

Kanske finns hopp ändå

En skitnatt!!!

Men det blev bättre sen.
Upp tidigt i morse. Ångesten tillåter mig inte att ligga och dra mig. Hade inga speciella planer. Åt frukost, kollade mail och fixade sen frukost till min barnatrio + ett övernattande barn (maken ligger genomförkyld med feber).
Tog på mig löparkläder utan att egentligen ha bestämt mig för att springa. Men bestämde mig såklart för en löptur när kläderna åkt på. Vart? Hur långt? Visste inte. Inte likt mig att vara så oplanerad och ostrukturerad...
Klev utanför dörren och gav mig i väg. "Burr" säger löparklockan efter varje km och visar då i vilket tempo jag sprungit senaste km. Min första km brukar ofta gå långsamt på en bra bit över 6 min. Men nu visade klockan 5:58 på första kilometern. Jisses! Det gav mersmak och sporrade mig. Där och då bestämde jag mig för en 5-km.runda och att försöka hålla varje kilometer under 6 min.

Döm om min förvåning när kilometer två gick på 5:24. Sen bara gick det av sig själv med sista kilometern på 5:22. YES! Det blev en sluttid på 27:44 min. Mitt pb på halvmilen. ÄNTLIGEN! Äntligen fått upp lite tempo.
Jag tycker dock att det är långdistans som är det givande med löpningen. Men dessa korta temporundor ger en god variation och kompletterar de längre och lite långsammare rundorna.

Glädjen över den snabba löprundan la sig snart...Ingen glädje som sitter i länge numer. Men jag kände mig iaf glad direkt efter "resultatet".
En hel del ångest idag, vilket har gjort att jag hållit igång. Utöver löprundan har  jag städat och bäddat rent i sängarna, varit och handlat samt avkalkat kaffebryggaren. Jag är trött, men vågar inte slå mig till ro. La mig i soffan och försökte läsa lite (har hållit på med denna deckare hela sommaren...). Men det fungerar inte mer än ett par sidor i taget.

Jag är less på denna ständiga oro och ångest, trött på att aldrig få landa liksom. De mörka tankarna tar så lätt övertaget då. De allra svartaste kommer tillbaka emellanåt. Dock inte så ofta som innan jag låg på sjukhuset (medicinen börjar väl verka nu).
Med tanke på den lilla förbättringen vad gäller depressionen, så känner jag att det kanske finns hopp ändå 💕

Komplext

Ja det är ta mej fan komplext.
Jag är ta mej fan komplex.
Jag är ingen lätt människa.

Sista läkarsamtalet på sjukhuset, då när jag sa att jag ville bli utskriven och inte överläkaren ville det, så sa han till mig: "Du är ingen lätt patient att hjälpa. Jag hoppas att du har en klok terapeut som kan sticka hål på den där ytan du har." Ö.L kliade sig på hakan och såg bekymrad ut. "Det behövs någon proffsig för att komma dig in på livet".

Jag vet att han har så rätt. Det är inte första gången jag hör detta. Jag är ingen lätt människa - och jag är definitivt inte lätt att hjälpa. Jag ser oftast hyfsat pigg ut, välvårdat yttre, ställer upp för andra, vill vara stark, trevlig och glad utåt, svarar tydligt på tilltal och är intellektuellt närvarande - hur jävla mycket kaos det än är på insidan.
Jag vet inte varför det blivit såhär, varför jag är som jag är, varför jag döljer det svarta. Jag är uppfostrad av en äldre far där känslor inte var något att prata om, där det intellektuella var viktigast. Uppfostrad av två föräldrar där ytan utåt var mycket viktig; man skulle prestera, vara duktig och glad - vara positiv utåt. Då är det ta mej fan inte lätt att få sin första depression vid 12 års ålder. Vad skulle jag ta mej till liksom? Hela världen rämnade ju! Jag slöt mig inom mitt skal och krympte mig själv både kroppsligt och själsligt!

Detta sitter i nu 36 år senare; visa inte vad du känner!!! Håll det inom dig!

Att jag skriver om detta idag, föranleddes av ett läkarbesök i Ystad på Capio hos en överläkare i psykiatri - en mycket klok, fin och förtroendeingivande sådan. Jag träffade honom eftersom min läkare och samtalsterapeut är på semester. Det kändes helt ok. Det kändes t.o.m bra. Jag såg välvårdad ut; blus, långbyxor, håret uppsatt och solbränd efter mina löprundor - men insidan skrek av ångest. Han såg detta. HAN SÅG ATT JAG INTE MÅDDE BRA TROTS ATT JAG INTE SKRIKER UT DET! Tack!!! Han förstod dessutom att jag inte ville berätta allt för honom nu när han enbart fanns som ett stöd när mina ordinarie är på semester.

Jag vet inte hur mitt liv kommer bli. Det är så svårt. Jag gör små utflykter med barnen på deras sommarlov, jag tar mina löprundor och går på enstaka gruppass på IFC. Men jag känner ingen glädje någon gång. Jag gör en massa saker som en robot. Ju mer ångest jag har, desto mer saker gör jag. Så är det iaf nu när resten av familjen är hemma. Under sjukskrivningen när resten av fam. är på jobb/skola, lägger jag mig hellre i sängen, tar något ångestdämpande och somnar.
Men hur det än är, så har glädjen slocknat, ljuset blivit mörker, uppgivenheten är påtaglig och...ja jag  vet inte...Men jag vet iaf  att jag är jävligt svår att komma in på livet...

Största utmaningen

Vaknade mycket tidigt i morse  - med ångest. Fixade inte att ligga  kvar i sängen. Steg upp, blaskade av ansiktet, startade kaffebryggaren, fixade macka och fil och flingor, hämtade in morgontidningen...

Att hämta in morgontidningen är mer en vana än för att läsa den. Maken läser den i och för sig "från pärm till pärm", men jag kan fortfarande inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa nyhetstidningar. Men på något sätt hör det till att bläddra i den till morgonkaffet.
Bara jag vaken och tankarna snurrade och gav mig ingen ro. Ångesten for runt i magen - och då kommer den obarmhärtiga uppgivenheten tillbaka.

Mitt i allt detta hade jag bestämt mig för att gå på träningspass på IFC idag. Första gången på ca 1 månade träning i grupp. Jag satte på mig träningskläderna medan kroppen nästan skakade. Jag ville inte. Jo, jag vill komma igång med träningen igen (inte enbart löpning), men jag ville inte till IFC eftersom ångesten var så stark och jag visste inte vad jag skulle klara av eller hur det skulle kännas att träffa alla människorna där igen.
Familjen vaknade och jag kände hur spänd jag var och uppfattade knappt vad de sa.
Jag gav mig i väg på cykel mot IFC:s träningscenter. Halvvägs bestämde jag mig för att vända hem igen. Bromsade in cykeln och kände att jag fixar inte detta!
Men så satte jag fart igen  och bestämde mig för att FIXA DETTA!!! Det kommer inte bli lättare nästa gång.
Jag kom fram till IFC skakig och i sista sekund. Ville helst bara gråta. Nu var ju det svåraste avklarat; jag hade tagit mig hela vägen med ångest och t.o.m gått in i lokalen. Nu kunde jag cykla hem igen och faktiskt känna mig nöjd med den största utmaningen hittills sen jag kom hem från sjukhuset.
Jag valde dock att säga hej till alla välkända personer och deltog i passet. Heja mig! Jag säger inte att det var lätt - men jag gjorde det.
Det var ett pass med mycket axlar/armar. Det var mycket länge sedan för min del. Det kändes...så nu är det dags att ånyo börja bygga upp styrkan i dessa muskler :)

De svarta tankarna fick en käftsmäll

Man ska inte klaga!
Vem fan kom på det uttrycket? 😃

Jag klagar inte. Men jag tycker inte om den stekande solen. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt. Jag fixar helt enkelt inte denna hetta rent fysiskt.
Men vi ska vara tacksamma vi nordbor över en solig sommar. I know. Men tacksamhet kommer inte på beställning.
Jag avskyr att gå i badkläder. Jag avskyr t.o.m linnen. Det sista har jag dock de två senaste åren vant mig vid.
Men denna värme som gör att det lättklädda är det lämpligaste och skönaste; jag tycker inte om det!

Bortsett från det fantastiska (?) sommarvädret har det varit en bra dag. Jag har kommit på mig själv flera gånger idag med att le 😱 Bara sådär.
Det var en jobbig natt med oro samt en son som hade ont i magen. Stängde av väckarklockans tidiga ringsignal pga den slitiga natten. Gick istället upp vid 7.30; frukost in och löparkläder på.  Växlade några ord med maken och sen iväg med vätskeryggsäck och salttabletter. Behagligt väder.
Förbenat ont i ryggslutet. Det kom under Stockholm Marathon och har suttit i sen dess. Framför allt efter varje löptur.  I morse smärtade det som f..n de första 2 km. Blev lite rädd och funderade på om jag skulle bryta. Men det lättade efter ytterligare några km och jag knatade vidare.  Fysiken kändes god men tankarna var negativa. De ville få mig att bryta, talade om för mig hur dålig och långsam jag är.  De ville att jag, usla löpare, skulle stanna och ringa efter maken. De sa att min löptid är ute och det är lika bra att lägga av. Skitstövel, sa tankarna till mig.
Jag var SÅ nära att ta till mig tankarnas budskap,  stanna och ringa och be maken hämta mig.

Men nää! Kroppen ville vidare. Det gick ju så lätt idag. Så jag valde att ge de svarta tankarna en käftsmäll och fixade 15,42 km med lätthet. Så jäkla skönt och grymt!!!

Det har varit en bra dag idag.

Jag är tacksam! Lyckad löprunda, leenden, ICA-besök utan ångest, maken och mellanbarnet i Malmö på fotbollsmatch (jag är glad ända in i själen för deras skull ❤️), liten vila i sängen, renbäddad säng, bad med Mini och Maxi, pizzakväll med Mini och Maxi, Fotbolls-VM, ett par glas rött...

Ja, idag är en bättre dag. TACK!

Motstånd till besök

Här ligger jag när solen skiner som starkast och man borde vara på stranden, på badet, borde hitta på något kul med barnen.

Man borde - men jag orkar inte! Det går ingen nöd på barnen, det vet jag. De har varit på badet med maken, maken och jag har varit med dem i Glimminge hus, i Ystad och på Tosselilla och de leker med kompisar. Men det dåliga samvetet gnager ändå i mig. Jag vill dela glädje med familjen och känna att jag vill göra saker. Men jag vill faktiskt ingenting förutom att ligga här. Jag vill väl egentligen inte det heller .Vissa dagar är mer uppgivna än andra. Idag är en sådan dag.  Med uppgivenheten kommer ofta ångesten också. Det tar på krafterna!!!

När man legat på psykiatrisk avdelning är ens ordinarie mottagning skyldig att kalla till ett besök, senast åtta dagar, efter att patient kommit hem. Idag var ett sådant besök. Jag kände redan innan starkt motstånd till detta besök; eftersom både min samtalsterapeut och läkare är på semester så blev besöket hos en, för mig, okänd person. Jag har inget som helst behov eller någon lust att öppna mig för någon jag inte ska ha vidare kontakt med. Det tror jag att jag visade ganska så tydligt. Stackars sjuksköterskan som jag var hos. Jag slöt mig som en mussla, svarade fåordigt...Kände mig bara irriterad. Hon försökte få ur mig mer, men insåg väl till slut att jag inte ville. Så det blev inget långt besök.

Jag vet inte hur resten av denna sommar kommer att bli. Jag vet inte om jag kommer till att må bättre. Jag vet inte när jag ska börja jobba igen. Jag vet ingenting. Men jag önskar så mycket att jag var en gladare och mer energigivande mamma 😪

Löpningen

Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men det ska gå.
Det är inte lätt, men det måste gå.
Det är inte lätt, men det går.
Det är inte lätt.

Jag har varit hemma från sjukhuset precis 1 vecka nu med många downs. Visst hade det varit klokt att vara kvar 1 v till (som läkarna rekommenderade); låta medicinen ha gett verkan (eller inte och i sådana fall byta ut den) och fått vila mer.
Men jag valde att åka hem och har då att rätta mig därefter. Jag är fruktansvärt trött - konstant! Lägger mig en stund per dag, men det känns inte tillräckligt.
Ångesten är tuff emellanåt och jag ser då ingen annan råd än att ta vb-medicin.

Detta kan väl vara ok. Ja det är ok - OM DET ÄR FÖR EN TID! Men det som oroar mig är framtiden. Hur mår jag om några månader? Om ett halvår? Om ett år? Om 10 år?

Jag fortsätter med löpningen. Jag har ytterst sällan ångest när jag springer. Tyvärr har den ångestdämpande effekten som löpningen ger, ingen längre verkan, utan verkar under löpturen samt ca 1 h efteråt.
I morse sprang jag 12 km. Det var på ren envishet. De senaste rundorna har varit tuffa. Det är som att kroppen inte riktigt är med mig. Men jag har ett pannben och en envishet som få (har jag fått höra). Har jag bestämt mig så har jag och idag fick skallen styra över kroppen. Det var svettigt, jobbigt, tufft och "jag-orkar-inte-känsla". Men jag orkade - på något vidunderligt sätt 👊

Jag minns såväl sista löprundan innan jag lades in på sjukhuset; Häckeberga runt. Det gick rent åt helvete. Jag tog mig runt 23,5 km. Men det var var det tuffaste jag någonsin genomfört vad gäller löpning. Jag grät och stångades om vartannat. Jag minns även sista löppasset med IFC då vi körde backträning. Kroppen ville inte - den lydde inte! Jag "backade" och stod över sista rundan backe. Min coach, som vet en del om hur jag mår, förstod och pressade mig inte (vilket ju annars är bra om han gör! Men i detta läge förstod han - och jag är så tacksam för det). Löpningen håller mig vid liv. Jag är ganska så övertygad om det. Om man nu kan vara ganska övertygad...Antingen är man övertygad eller så är man väl inte övertygad..? Hm, ja ni får tolka mitt uttalande på det sätt som passar er. Jag känner mig dock ganska övertygad om saken i fråga.

Jag längtar till löpningen går lätt igen, till den är en njutning och jag känner att jag är nöjd efter löppassen. Den tiden kommer om jag kämpar vidare...tror jag...

Så länga jag har lopp inbokade måste jag kämpa vidare och hålla mig vid liv. Och det återstår 4 (eller 5 detta året)
Ultravasan
Midnattsloppet
Halvmarathon Skanör-Falsterbo
Kullamannem Dödens zon
(ev. Tjörnarparen 50km)

Vi får se hur det går med loppen. Vi får se hur det går överhuvudtaget med mig.
Det är inte lätt - det är tufft!

Nyansskillnad

Idag skulle vi åkt.
Till Polen skulle vi bilat.
Tidigt i morse avgick färjan.
Men vi kom inte med.

Maken och jag bestämde redan under de första dagarna av min vistelse på sjukhuset att vi skulle avboka resan till Polen. Så både de olika hotellen och färjan avbokades. Det var svårt för mig - som ett stort svek mot hela familjen. Samtidigt vet jag att det inte fanns något alternativ. Jag är fortfarande fruktansvärt trött. Ligger i sängen åtminstone en stund varje dag - idag i flera timmar...Ångesten bär jag med mig och så kommer det antagligen vara från och till hela mitt liv. Men den får jag lära mig att hantera. Tröttheten, som depressionen har som ett symptom, måste dock minska om jag ska orka med resa och annat.

I morse sprang jag 1 mil. Gjorde misstaget att inte ha med mig vatten eftersom det var svalt och skönt när jag gav mig av. Men redan efter 2 km kom hettan. Jag kokade! Muntorrheten var olidlig! Började känna mig vimmelkantig.
Svaneholm med dess toalett kom som en räddning efter 7,5 km. Blaskade av ansiktet i iskallt vatten, blötte kepsen och drack ett par klunkar vatten.  Sen gick de sista 2,5 km som en dans 💃

Städa badrum, laga/äta lunch, packa kvistar och blad i svarta säckar (klippte häcken i går) och köra dem till återvinningen.
Sen var all energi slut och jag har varit sängliggandes sen dess. Det blir så allt eller inget för mig. Kör på till jag måste lägga mig - och då är jag totalt orkeslös.

Jag ligger i mörkerrummet som fortfarande känns tryggt och skönt för mig.
Om jag mår bättre? Jag vågar inte ropa hej...men jag tycker mig ana en viss nyansskillnad.

Skör tråd

När det kanske vänder.
Jag vet inte...men det vänder kanske.

I torsdags, efter 10 dygn,  valde jag att bli utskriven från sjukhuset. Läkaren rekommenderade minst 1 v till på sjukhuset. SÅ många gånger jag bannat mig själv för att inte lyssna på hans råd. Jag, lilla jag, gick emot en klok och erfaren överläkare.
Jag hann vara hemma max 15 min innan jag totalt bröt samman, storgrät, la mig i sängen och var totalt förtvivlad .VARFÖR LYSSNADE JAG INTE OCH STANNADE KVAR???!
Men det var så dags. Jag har kämpat; tagit mina mediciner som jag ska, gråtit, svurit, vilat, haft ångest från hell, velat dö - vill leva, hatar mig själv som inte gör som läkaren säger, pushar mig själv som ska fixa detta!!! Ups and Downs from hell.

Många veckor i sängläge .10 dygn i sjukhussängläge ... Börja om från scratch. Löpträning; igår 3 km, idag 7 km...i morgon 10 km..?

Hur fort vågar jag gå framåt? Vill hålla länge! Men jag är otroligt dålig på att känna mina egna begränsningar och göra det som är gott för mig själv.
Jag tror att måendet vänder. Men det är så skört. Hela livet är som en tunn, jävla skör tråd som när som helst kan gå av.

#villrådig #ångestfromhell

Rond

Ronden ser annorlunda ut på en psykiatrisk avdelning jämfört med en somatisk avdelning.  Ni vet, där läkare och sjuksköterska går runt till varje patient, checkar av läget, gör bedömning, skriver ut patienten eller beslutar om fortsatt vård 😷🤕🤒

Så går inte ronden till på en psykiatrisk avdelning. Det vore så mycket enklare om en rond kunde gå till på det viset. Om mätningar, undersökningar och en titt på patienten kunde avgöra. Dock är människans psykiska hälsa så mycket mer komplicerad än så. Det krävs så mycket mer för att se, förstå och avgöra hur en person med psykisk ohälsa mår innerst inne.

Nu är det sittrond. Läkare och sjuksköterskor sitter ner tillsammans för att prata om var och en av oss patienter. Sjukskötetskor och skötare ger en samlad bild till läkaren av de senaste dagarna. Vi är delaktiga på så vis att sjuksköterska pratat med oss om måendet och om vi har något som vi vill ska framföras till läkare. På det sättet kan man också boka en tid med avdelningsläkaren.
Ludmila heter "min" sjuksköterska. En fantastisk, fin och ödmjuk människa. Tyvärr går hon på semester idag. Vi pratade igår och mitt enda budskap till läkaren är att jag vill hem! Samtidigt ska jag, för en gångs skull, ha tålamod...

Kroppen minns

Kroppen minns.
Kroppen reagerar.
Kroppen reagerar negativt.
Kroppen visar att detta är fel.

Har man en gång varit anorektiker, speciellt om man var det under så många år som jag var det (från jag var 12 år till jag var ca 36 år), så reagerar kroppen starkt - även efter över 10 år utan ätstörningar, om kroppen utsätts för bantning, för lite matintag eller svält igen.
Det går blixtsnabbt och kroppen sätter in alla cylindrar.

Eftersom mina långa och många sjukhusår som yngre, främst hade med ätstörningar att göra, så är sjukhusmiljöer så starkt förknippat med svält för mig. Det är som att den stämpeln aldrig går ur.

I tisdags åt jag både frukost och lunch som vanligt där hemma. På em "skickade" ju min läkare hit mig till sjukhuset. Jag åt inget mer den dagen...jag åt inget i onsdags heller...
I torsdags började jag äta lite. Men det är sjuka tankebanor och mönster. Varje dag samma sak. Frukost; 1 knäckebrödsskiva med tomat. Lunch: 1 äpple. Middag: en liten slev av det som serveras. Kvällsmat: 1 knäckebrödsskiva med tomat.

Kroppen skriker "SLUTA LOTTA!!!" Min hjärna skriker tillbaka "JAG KAN INTE UNNA MIG ATT MÅ HELT BRA!"

Det är som att jag hela tiden måste göra något dumt mot mig. Här måste jag ta alla mediciner och allt är skyddad verkstad från att kunna vara "dum" mot sig själv på andra sätt. Så vad ska jag då ta till..? - Jo det blev att gå in i en närapå-svält-period.
Och då reagerar kroppen; yr, lock för öronen, svag, svamp på tungan mm mm Jag hatar det!!! Hatar! Kroppen blir ju dessutom så svag. Ännu tröttare och mer orkeslös än den redan är pga depressionen.
Jag vet hur dumt detta är. Så vansinnigt! Återhämtningen tar längre tid, antidepressiva medicinen har inte lika bra effekt, sömnen försämras et.c.
Jag är hungrig, vrålhungrig emellanåt. Men det är som att jag inte får tillåta mig mer än "schemat" jag bestämt.

Jag vet inte vad detta står för. Men något är det som gör att jag inte tillåter mig att ha det bra.
Fuck alla sjuka tankar