Kärlek och plikt

Livet är inte sig likt längre.
Jag vet inte vad det är eller vad som hänt.
Men mitt liv är inte sig likt längre.
Mitt liv har ändrat håll många gånger och gjort tvära kast i både positiva och negativa riktningar.
Nu känns det endast och allenast som en mörk, svart och uppgiven riktning.

Vad händer?
Vad har hänt?

Samtidigt som jag är rastlös och nära på rotlös, så har jag ingen ork eller energi till någonting.
Varför???
Var finns min energi?
Var finns min lust?
Vad är det som händer?
Varför kommer jag inte ut på en löprunda?
Varför får jag ingenting gjort?
Varför känner jag ingen glädje eller längtan?

Vad händer?

Jag går omkring som i dvala. Jag hör och ser mina barn, jag lämnar dem på kalas, vi cyklar och handlar lördagsgodis, jag följer dem till frisören, vi äter mat tillsammans, vi läser deras läxor ihop. Men jag lever som i en bubbla. En bubbla av hopplös- och uppgivenhet.

Samtidigt är det ju så att föräldraskapet är ett kall. Det går inte att ge upp. Tacka fasen för det ❤️🙏 Plikt och föräldraskap är många gånger räddningen utan att vi vet.

Kärlek, plikt och mammakänslor  ❤️

Om 1 v fyller min dotter 10år
Om 1månad är det tid att mysa Halloween
Om 3 mån är det tid för den vackra julehögtiden.

Efter detta fyller maken 50år och både det ena och det andra är inplanerat ❤️😍

Keep on !

När livet ställs på sin spets

När livet ställs på sin spets.
När du blir tvångsinlagd på sjukhus pga att dina behandlare tvivlar på att du kommer orka leva vidare.
När sjukvården vill ditt bästa.
När du inte riktigt inser att du behöver hjälp.
När du väljer att bli utskriven från slutenvården.
När hela livet består av ?????????????????????????????????????

Då är min läkare Camilla samt min samtalsterapeut Camilla (två vitt skilda, men två good teamworkande, personer) de jag litar mest på. Det var de som skickade remiss och mig till slutenvården för 3 v sedan och där jag blev kvar i detsamma antal veckor. Men det var också de som tog emot mig efter hemkomsten och efter att jag avbrutit behandlingen inom slutenvården.
De tror på mig, de satsar på mig. Det är nästan så jag skäms.

Men vad gör jag för fel? Varför mår jag fortfarande så dåligt???


Ni som känt mig sen barnsben, ni som följt mig genom åren, vet ju att jag mår SÅ mycket bättre nu än under åren då jag var 12-35 år. Det var mina riktiga helvetesår.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till! Jag vet inte hur jag ska orka! Jag kämpar, jag sliter, jag slåss mot alla helvetesångestdemoner.
Men exakt hur detta ska ros i land vet jag inte.
Tack gode Gud för Capio med läkare och samtalsterapeut.

Jag må vara lärare, klipsk, mamma, motionerande, samhällsorienterande, trädgårds- och villaägare...men mitt inre mår skit - MILT UTTRYCKT!

Jag vet inte hur det kommer gå.
Jag vet inte hur jag ska orka.

När livet ställs på sin spets ånyo - då krymper jag och ???? blir allt fler.

Det kommer ta tid

Det blir inte alltid som man tänkt sig - inte ens en fredag.
Det tänkta och planerade var besök hos samtalsterapeuten.
Samtalet blev istället ett samtal med terapeut och överläkare. 

När det går åt fel håll, när det går bakåt och neråt istället för framåt och uppåt, under för lång tid, så blir det ohållbart.
Jag blir närmast desperat. Jag vet ju inte vad jag ska ta mig till för att klara detta. 
Jag kan inte ta ett enda vettigt beslut.

Min läkare tog beslutet och jag litar till 100% på henne.
Jag jublar inte över hennes beslut.
Jag vill inte vara här.
Jag vill ha en quick fix.

Beslutet blev att jag skulle läggas in på sjukhuset igen.
Det finns ingen quick  fix mot depression och ångest. När inte medicinen hjälper och jag under 4 månader mått allt sämre måste jag, enligt läkaren, läggas in för att under vård prova ut ny medicin och/eller ECT.
Vi får se. Jag kom hit igår och först på måndag kommer jag träffa avdelningsläkare för att diskutera behandling. För ur detta måste jag komma om jag ska orka - om jag ska kunna komma tillbaka till ett liv där jag kan känna glädje, hopp och vilja leva. Ett liv med mina barn och min make.

Förutom inskrivningssamtal, provtagning och annat som hör till, har jag mest legat i sängen...precis som hemma...
Tanken är dock att jag ska komma ifrån det. Men det kommer ta tid. Jag har ju varken ork eller lust.
Personalen (de flesta) är fina och inkännande, pratar med mig och frågar om de kan göra något. Men jag vet inte...Jag orkar inte. Det kommer ta tid...