...

Intet nytt under solen.
Fortfarande kvar på sjukhuset.
Vågar inte fråga läkaren hur länge de anser att jag bör vara kvar.
Vill hem nu!

Det värsta är nog det dåliga samvetet. Dåligt samvete över att jag inte är hemma med barnen på deras sommarlov.  Dåligt samvete över att maken får dra så tungt lass där hemma nu.  Dåligt samvete över att jag är sjuk! Dåligt samvete över att jag inte orkar "rycka upp mig".
Men det går inte - inte ens för deras skull, de som jag älskar mest ❤️

Igår var jag iväg på EKG. Mitt höga blodtryck har tidigare lett till avvikelser på EKG. Gårdagens svar har jag inte fått ännu.
Imorse CT-röntgen skalle/hjärna. Läkaren vill se om det blivit någon förändring i hjärnan. När de inte hittar någon direkt bakomliggande orsak till en depression vill de söka...och utesluta...

Jag hade besök av min samtalsterapeut från Capio i Ystad igår. Det kändes gott att få prata med henne. Men det gjorde fruktansvärt ont när hon gick.  Allt blev så definitivt på något sätt. På måndag går både hon och min läkare på Capio på semester. Utelämnad, övergiven...De känslorna kom så starkt! Ångesten växte till ddt outhärdliga. Bad om en vb-ångestdämpande och grävde ner mig i sängen.

Det är tragiskt att det är så många människor med så mycket tungt.  Det gör ont i mig att se andra patienter med djupa depressioner. Det är speciellt två män här som jag lider med. Jag vet hur jävligt tufft det är.  Att se hur tungt de har det - när man helst vill vara hemma med sina barn eller ligga på stranden. Eller bara vara hemma och känna att vardagen är ok.

Måtte vi komma till att må bättre en dag 👊

A room with a view

En mycket lugn avdelning.
Lugn personal.
Lugn, lugnt.

Men jag anar att de flesta av oss som vårdas här är allt annan än lugna inombords.

Ni som inte varit på en psykiatrisk avdelning vet antagligen inte hur det är här.  Ni kanske ser de gamla mentalsjukhusen framför er med patienter typ som i Gökboet.  Det hade varit något 😊 Men så är det inte.
Det finns många olika slags psykiatriska avdelningar med hyfsat indelat efter diagnos eller tillstånd. Så det finns såklart avdelningar med psykotiska personer. Men där är inte jag. Jag vet ju egentligen inte varför de andra är här. Men jag har ju varit inlagd förut och vet att det brukar vara personer med depressioner, ångest, ätstörningar mm.

Personal finns tillgänglig hela tiden om man vill prata eller bara ha sällskap. Mat på bestämda tider, läkarsamtal et.c
Jag har legat i sängen i stort sett hela tiden sen jag kom hit igår. Varken orkar eller vill något annat. Äter inte särskilt mycket.
Blodtryck och blodprover i morse.  Blodtrycket är ju högt - inget nytt. Men nu har de satt in starkare mediciner så att det sjunker.
Antidepressiva och åmgestlindrande mediciner...så är det väl bara att vänta ut tiden...

Vet inte så mycket mer - bara att det inte finns någon Quick fix från depression och ångest.  Det är inte läge att åka hem nu, enligt läkaren. Så det är bara att bita ihop kring längtan över barnen. Gör ont i mig att vara ifrån dem. Men åker jag hem nu är jag tyvärr rätt så övertygad om att det hela faller igen.

Finns yttre saker som stressar mig och som jag inte vet hur det blir med.
Middag hos goda vänner på fredag. Fick SMSa och berätta läget. Men tack och lov går Daniel och barnen dit.
50-årsfest i Höör på lördag. Den har vi fått avboka.
Sen kommer det stora; Backyard Ultra 7/7. SOM jag sett fram mot detta. Så jäkligt besviken över att det kanske inte blir av.
Semesterresa med Familjen till Polen 10-17 juli. Tänk om jag inte fixar det. Men det får vara mitt mål; att må bättre till resan och vara med familjen ❤️

Ingen skam - har jag intalat mig

Det gick liksom inte mer.
När jag gör saker som inte är bra för mig.
När samtalsterapeut och läkare på mottagningen idag ansåg att jag blivit sämre och sämre de senaste veckorna.
När jag inte själv orkar ta tag i det jag behöver göra pga depressionen och ångest.

Då hamnade jag här. Det är något de på mottagningen i Ystad väntar med in i det längsta att ta till. Men nu är det akut, enligt dem och jag måste få dygnet-runt-vård.

Psykiatrisk avdelning 86 på UMAS. Jaha...vad ska jag säga? För mina barns skull måste jag kämpa.  Jag ville inte hit. Jag vill vara med mina barn. Men jag vet att jag inte fungerar just nu. Så jag måste ta emot vården och bli starkare.

Jag låg inne här för ett drygt år sedan. Då skämdes jag oerhört mycket över det och jag sa till min chef (som körde mig hit) att absolut inte berätta för någon att jag var inlagd. Men en tanke när jag startade min blogg för ett par månader sedan, var att jobba för att  få bort det skambetonade kring psykisk ohälsa. Så nu tänker jag inte göra det till en hemlighet att jag är inlagd på psykiatrisk avdelning.  Jag behöver hjälp för att inte skada mig, för att ta de mediciner jag behöver och hjälp med att få släppa alla måsten - och vila.

Jag kom in vid 16-tiden. Inskrivningssamtal, läkarundersökning och fick sen rum och säng ca 17.  Jag la mig och somnade med en gång. Jag är så slut! Så orkeslös - och så full av ångest!
Personal är inne och tittar till mig med jämna mellanrum. Tyvärr vaknar jag till varje gång.  Men nu sover jag nog snart igen...

Där kan jag liksom gömma mig

Det var några dagar sen sist jag skrev. Energin har lagts på annat.

Hela familjen har varit ledig och hemma fre-sö. Hur mycket jag än älskar min familj så tar det mycket energi från mig att umgås och vara med andra nu.
Så att ha folk omkring mig dygnen runt + mina löprundor och annan träning, har tagit all ork.
Idag är det lite lugnare. Maken på jobb och mellanbarnet hos kompis.

Igår avlade jag ett mycket tufft löppass på ca 24 km - i sagolikt vacker natur. Det var strid, oanade krafter och tårar hela vägen. Men jag tog mig igenom kilometer för kilometer,

Jag har fått frågor och kommentarer kring hur jag orkar med att löpträna när jag mår så dåligt. Helt vet jag inte hur det går till, vad det är som gör att jag uppbådar krafter till löpningen. Men jag har mina tankar kring det:
> Under mina löppass är det jag - och bara jag. Jag får vara ifred och helt själv med mina tankar och känslor. Ett stund att ventilera svåra tankar och känslor.
> Löpningen ger mig kraft. Såväl mental som fysisk. Jag blir starkare av löpningen
> Jag känner mig duktig. Det är inte mycket jag klarar av just nu. Jobbet fixar jag inte, jag har noll tålamod med barnen. Men jag fixar löpningen och får därmed känna mig lite duktig på någonting.

Äh, jag vet inte. Men på något sätt fungerar löpningen. Nu är det dock löpvila ett par dagar. Jag har varit dålig på återhämtning efter Stockholms Marathon. Bara kört på liksom...Men igår på löppasset kändes det tydligt att kroppen skrek efter vila!

Ångesten är oförändrad och alltså konstant. Den gör det svårt för mig att hantera en hel del i vardagen. Jag gör saker som inte är bra för mig, mitt tålamod är noll och intet, jag klarar inte av socialt umgänge utan att må skit och rannsaka mig själv efter varje möte (Varför sa jag så? Varför gjorde jag så? Vad tänkte hen egentligen? mm mm).  JAG VILL HELST BARA SOVA OCH GÖMMA MIG I MÖRKERRUMMET!!!! Men nu har barnen sommarlov och det fungerar inte. Det är jätteläskigt. Nu måste jag möta och tampas med vardagen hela tiden. Maken tycker jag ska hitta på mera saker med barnen och barnen tjatar dagligen om att de vill till badet. Men jag vet inte hur jag ska fixa det!!!
Friluftsbadet här på orten är ett big NO NO. Aldrig i livet att jag utsätter mig för att gå dit med risk att träffa elever, elevers föräldrar, kollegor mm. Idag har jag däremot lovat barnen att vi ska åka till havet. Där är det stort med stora ytor på stranden och jag kan liksom gömma mig. Ändå mår jag dåligt inför det. Den där förbannade tärande ångesten!

Konstigt detta med min träning

Ännu en av dessa aftnar har passerat. En midsommarafton, utåt sett lugn, med familjen.
Jag startade dagen med en 9 km löprunda och var sen med familjen hela dagen. Jag är inte van numera att vara så tätt samman en hel dag. Jag sover ofta bort många timmar eller drar mig undan på annat sätt. Men midsommarafton är en festdag och det krävs av mig som mamma att var med familjen - som jag ju älskar över allt på denna jord 💕💕💕
Mycket god mat, 3-kamp, andra lekar och en kväll med film 💕

Varje afton och helgdag påminner mig om de högtidsdagar jag tillbringat på sjukhus eller varit isolerad i min lägenhet. Jag tror nästan jag har tillbringat fler högtidsdagar på sjukhus än hemma. Men de 11 senaste åren har jag tillbringat med maken och snabbt har vi "byggt upp" en familj att vara med i stort sett alla årets dagar.

Ångestnivån är hög. Jag har mycket svårt att koncentrera mig och skapa något hållbart. Att se en film är dömt att misslyckas. Att lyssna på nyheterna  är omöjligt.Tittar på TV-rutan, ser bilderna - men inget går in i hjärnan. I morse hade jag bokstavligt ont i varenda liten del i kroppen av ångest. Det börjar alltid i magen och sen sprider det sig. Benen skakar och bär mig knappt.
Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå på någon träning idag. Var ganska säker på att jag ändå inte skulle fixa det. Kroppen var i en fruktansvärd obalans. Men något fick iväg mig och jag rev av ett midsommardagsfyspass med bästa gänget. Så mycket fina människor på Idrottsfysiologiskt center.

Ett tufft pass med burpees, sit-ups, löpning, wallballs, wallclimbs, thrusters, oh utfall, ropeclimbs mm mm . Tufft och mycket givande!

Det är konstigt detta med min träning. Löpningen (långdistans) är verkligen min grej, det jag gillar mest och den gren som jag är bäst på. Men det är aldrig efter löpgruppträningen som jag känner mig som mest nöjd. Tvärtom! Kommer nästan alltid hem från gruppträningen med löpningen och känner att jag inte fixade det tillräckligt bra. Det spelar ingen roll vad de övriga säger eller hur mycket uppmuntran och pushningar jag får från coachen. Jag känner mig aldrig helt lyckad efter de passen. Tyvärr börjar detta tära på mig och jag känner allt mindre glädje över löpgruppspassen - trots en helt fantastisk och underbar coach, fantastiska deltagare och trots att jag älskar löpningen
Idag däremot kände jag att det gick jättebra. Och det på saker som egentligen "inte är jag".
Jag har funderat mycket över detta och tror det har att göra med kraven och prestationsångesten och mina egna förväntningar. På icke-löppassen har jag inga större förväntningar på mig själv. Så många andra som är SÅ mycket bättre och starkare än jag är. Men när det gäller löpningen har jag sådan prestationsångest inför gruppassen och jag vet ju att jag kan löpa ganska bra. Kraven blir för stora från mig själv. Vilket gör att jag tyvärr dödar glädjen och efter varje sådant pass känner mig misslyckad.

Jag lovar!!!

Tufft tungt
Högtider a pain of ass
Over and out

Men barnen känns glada och nöjda. Det är värt mer än något annat.
Jag sprang 9 missnöjda kilometer i morse. Sen har allt fokus varit på att ge familjen allt och göra barnen glada och nöjda.
Tror det fungerat bra.

Jag vet att jag i mina svartaste stunder inte sett klart och att jag då svartmålat helt fel personer. FÖRLÅT!!!! Men i en panikångestsituation - en situation som är närmast psykotisk, är det inte alltid så lätt att vara sk rättvis.
Det är inte lätt med psykisk ohälsa - varken för den drabbade eller de runt omkring.

Men jag VILL INGEN ILLA!!!! Hör ni alla det!!! Förlåt om jag skrivit något som drabbat DIG  negativt. Jag vill bara överleva, försöka vara ödmjuk och dela med mig av att leva med depression och ångest - trots familjeliv där man vill sätta barnen främst

Det är inte lätt!!! Men ni måste tro på mig - jag kämpar!!! Kämpar KÄMPAR KÄÄÄMMMPAARR!!

Det är inte lätt. Men hade jag inte kämpat för andras skull hade det varit slut.

Det kan du skriva upp!!!

Kommer inte ovanför ytan

Vad är normalt?
Vad är onormalt?
Vad är friskt?
Vad är sjukt?

Vem är sjuk?
När är man sjuk?
Är jag sjuk?

Ja, det är jag. Jag har en depression. Det är inte lätt att berätta om den. Jag är iaf inte bra på det.

I morse var jag på mottagningen och träffade både min läkare och min samtalsterapeut. Terapeuten pratade om vikten att berätta för mina barn att jag är sjuk, utan att gå in allt för ingående på mina tankar/känslor. Men att berätta att det är därför jag sover så mycket på dagarna och att det är därför jag inte är så glad som jag brukar eller orkar göra sker som jag i vanliga fall orkar.
Jag har inte sagt mer till barnen än att jag är sjukskriven och behöver sova mycket. Men för att de inte ska gå omkring med funderingar och farhågor är det bra att de vet att jag är sjuk, att jag behöver vila och att jag går till en läkare som hjälper mig så att det kommer bli bra (vilket jag själv iofs tvivlar på). Det är bra att sätta ord på detta. Berätta att mamma har en depression.
Jag ska försöka göra det.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; det är så tungrott denna depression. Jag kommer liksom inte ovanför ytan. Det är som att inte få tillräckligt med luft. Glädjen, livslusten och hoppet finns någonstans, men jag vet inte var.
Den antidepressiva medicinen jag haft nu i 2 månader har inte hjälpt. Så nu ska den kompletteras med ännu en medicin. Läkaren sa att något måste göras - att medicinen jag har nu borde ha gett effekt. Men det har den inte, alltså sattes ännu en medicin in idag. Så får vi se vart det leder i kombination med terapisamtalen.

Förlängd sjukskrivning t.o.m 30 september. Jisses, tänkte jag först. Men nu inser jag att, jaa, detta kommer ta tid. Jag vill ha en quick fix! Kom igen, var glad, orka mer, tänk positivt!!!
Men nää, så är det inte. Jag är så jävla orkeslös och tankarna är så jävla mörka!
Jag håller fast vid träningen. Den dagen jag ger upp även den, då vet jag att allt hopp är ute. Under träningen känner jag ingen ångest och det är en stor befrielse. Det är numera alltid ett stort steg, en kamp att ta mig ut på en löprunda eller gå på gruppträning på IFC. Jag tvingar mig iväg eftersom jag vet att jag får vila från ångest och depressiva tankar under träningen. Och den vilan behöver jag. Men att komma ut, att komma iväg är svårt!
Idag borde jag ta en löprunda eftersom ångesten tär så in i helvete i mig. Men jag vet inte om jag fixar det...

Förberedelser

En ganska bra dag idag.
Jag är jättetrött och skulle antagligen somna rätt så omgående om jag la mig. Men ångesten är inte alls så stark och jag skulle mer kalla mig nedstämd än deprimerad  - just idag i alla fall 😊

Sömnig och gäspig styrde jag bilen till IFC  (idrottsfysiologiskt center) i morse. Kände på vägen dit att jag nog inte kommer orka hela passet...att jag nog får bryta efter halvtid...Hela jag var orkeslös och hjärnan slö.
Men det blev ett göttigt pass där jag kunde ge järnet, även om jag fegade med vikterna lite grann. Tänkte att jag ville fixa detta på ett ordentligt sätt istället för att göra det halvdant med högre vikter. I går på Functional Fitnesspasset fick jag göra många skalade övningar - vilket ofta gör att jag känner mig dålig och misslyckad. Så nu skulle jag banne mig fixa allt!
Det var ett pass med mest fokus på Kettlebells. Men även lite släde och boll på låda. Det gick mycket bättre än vad jag trodde innan.
Det är viktigt för mig som löpare att stärka överkroppen för att inte få ont i ryggen vid långpass. Så många pass på IFC är suveräna i det avseendet. Men det är löpningen som är mitt gebit och som jag verkligen älskar. Allt annat gör jag som ett komplement till, samt för att stärka, löpningen.

Den 7 juli är det dags för nästa lopp. Ett lopp som jag ser otroligt mycket fram emot. Ett lopp som även min löpcoach ska delta i; BUS - Backyard Ultra Sydkusten. Det är en bana på 6,7 km där du ska springa så många varv du orkar. Samtliga deltagare startar 10.00 och sen är det start på nytt varv varje hel timme. Man får inte hoppa över något varv. Den som orkar flest varv vinner. Så det kan bli en lång historia för de uthålligaste. Jag har ett mål...som jag inte vet om jag ska skriva/berätta...

Målet är att fixa 7 varv vilket  är 46,9 km och alltså ultradistans.


Det ska bli otroligt spännande med detta lopp. Ett häftigt upplägg. Vid regn eller starkt solsken har jag hört att det kan var bra att ha med sig ett tält att förvara saker i, samt att själv gå in i och vila/byta om mm mellan varven. Ja, antagligen får jag ca 10-12 min vila mellan varven i början. Snabbare än så tänker jag inte springa, utan tar det hellre lugnt, sparar på energi och fixar fler varv.

Hur som så är jag i förberedelsetagen idag med praktiska saker. Hade första tänk att strunta i detta med tält. Men nu har jag ångrat mig.Tänk om regnet öser ner och jag fryser och behöver byta tröja/skor. Då är det allt gott att kunna förvara saker och byta om i tält. Så idag eller i morgon får det allt bli det shopping på Jysk:

Det får bli en stol att vila i också
emellanåt. Jag tänker att det inte är så smart att sätta sig på marken efter några varv när man är stel och trött. Då kanske man inte kommer upp igen 😂

Trygghetszon

Jag är totalt slut efter helgen. Under helgen tänkte jag inte så mycket på att det var jobbigt, ansträngande eller att det tog så mycket på krafterna. 
Men i går kväll var jag fruktansvärt trött, ledsen och orkeslös. 
La mig första av alla i familjen. 
Vaknade först av alla i morse - TRÖTT och med ÅNGEST! 
Jag kände hur krafterna totalt hade tagit slut.

Jag älskar min familj. De är det viktigaste i mitt liv. Men jag är ingen bra mamma just nu. Jag är ingen bra hustru. Jag vill bara vara ifred! Jag orkar helt enkelt inte vara en hel familj utan att bli energilös efter ett par dagar. Utan att tänka på det det, så blir det en enorm ansträngning i mitt mående nu att "rycka upp mig", prestera, prata, umgås och ta hänsyn.

I morse var tröttheten enormt påtaglig och jag bävade inför hur dagen skulle bli. Tack och lov är de två yngsta på förskola/fritids även denna vecka. Sista veckan innan ett långt sommarlov. Jag var och lämnade minstingen på förskolan vid 8.30. Antagligen såg jag inte klok ut med oborstad hår och mjukiskläder. Men jag orkade inget annat! Mellanbarnet cyklade själv till fritids kl.9. Han var glad och såg fram emot en dag med kompisarna. Det kändes gott i mig och dövade mitt dåliga samvete över att inte ha honom hemma. Men jag vet ju att sönerna har det bättre med kompisar och strukturerade dagar, än att vara hemma med mig som är orkeslös och ångestfylld.
Dottern går inte på fritids längre, utan har redan påbörjat sitt sommarlov. Jag sa till henne att jag bara ska lägga mig och vila lite...
11.30 hör jag dottern öppna dörren till mitt mörkerrum och ropa med glädje i rösten: "Mamma, jag cyklar hem till F nu." F är en av hennes bästa kompisar. Jag fick dåligt samvete som sovit bort så många timmar av fm trots att hon var hemma och bad om ursäkt för det. "Det är lugnt mamma. Jag har haft det jättekul och övat in en massa danser. Hejdå , nu sticker jag!"

Så nu är det tyst i huset, lunch intagen och det känns som att sängen blir nästa station igen...

Löpningen är en frizon just när den pågår. Kan även känna mig nöjd och tillfredsställd upp till ca 1 h efter en löptur. Men i övrigt finns det inget. INGET! Nedstämd och oftast med ångest.
Så vad finns det annat då än mörkerrummet? Min trygghetszon nr.2...

Magisk löpning

För några dagar sedan bestämde jag mig för att springa långpass på söndag. Idag är det söndag och jag har "långpassat" 😃
Min tanke var att springa ner till havet vid Mossby. Men riktigt så blev det inte.

Jag tog riktning söderut förbi Skurups kyrka. De två första kilometerna var tunga av frukosten och stela ben. Värmer inte upp när jag ska springa långpass utan tidsmål.  De första kilometrarna är uppvärmningen då. Efter 2-3 km kom regnet och sen regnade det konstant, med varierad intensitet, hela turen. Det var skönt! Regnet var som min sinnesstämning. Det kändes som att regnet kom för att sällskapa mig ❤️

Jag svängde in vid Steglarp och fick vid 10 km besluta om jag skulle fortsätta ner mot havet eller om jag skulle börja springa med riktning mot Skurup igen, i lite omvägar.  Med tanke på att regnet öste ner just då och vinden kändes rejält, så beslöt jag mig för att hoppa över havet. Sprang istället via Skivarp hemåt igen och njöt av vartenda steg. Vilken ljuvlig löptur. Så mycket man hinner tänka under ett långpass - tänka, bearbeta och ibland t.o.m komma till insikt om svåra saker och fatta avgörande beslut.

Regnet fortsatte att sällskapa mig, medan ångesten höll sig på avstånd. Det är så magiskt med löpningen. När jag springer finns inte ångesten. Jag letade efter den under löpturen, försökte provocera fram den. Men det gick inte.
Jag njöt, men kände inte glädje. Sprang vidare och filosoferade lite kring njutning och glädje.  Kan de finnas var för sig eller innefattar det ena alltid det andra? Min tanke är att de inte behöver ha med varandra att göra. 
Det här var en löptur jag verkligen njöt av.  Men jag kände ingen glädje eller lycka.

Vid 18 km var jag vid Nils Holgersson gymnasiet. Tog fram en banan i farten och dividerade med mig själv kring de sista kilometerna; skulle jag springa samma väg hem igen, förbi kyrkan, biblioteket mm? Njae, då skulle jag komma upp i ca 20,5 km. Så jag valde att svänga in och sprang över Hylteberga och Sandåkra hem. Det blev drygt 23 km.

En helt fantastisk löptur. Jag är så tacksam 🙏

Nu är jag hemma igen sen ett par timmar. Ångesten börjar krypa i mig igen. Men jag ska tänka på denna löptur när jag mår som sämst. Tänka på denna magiska och ångestfria zon.

Ambivalent inför dess mening

Det är tufft nu! Det är jävligt tufft nu!

Jag är inte ens i närheten av att tro att det kommer bli bättre. Jag var i en rejäl svacka förra året feb-maj. Mådde riktigt dåligt! Blev inlagd på sjukhus och sjukskrivning på det.  Men det gick över! Det gick mycket snabbare över än detta! Jag hade inte heller så här mycket ångest. Det är så tungt detta och jag ser varken ljus, känner hopp eller glädje.

Det är så mycket nu. Så mycket som tas ifrån mig och som jag inte klarar av. I varje möte med andra människor ser jag bara hur misslyckad jag själv är och vad bra/starka/normala de är. 

Jag vill känna mig glad och se fram emot saker, möten och händelser. Men det enda jag ser framåt är en lång mörk tunnel utan något slut.

Mitt under barnens skolavslutning igår fick jag panikångest. Det händer inte ofta. Jag lider mest av en konstant ångest utan attacker.  Men igår kom det.  Jag satt nästan längst fram och visste inte vad jag skulle ta mig till när panikångesten kom. Jag fick svårt att andas och det snurrade i huvudet. Jag ville fly. Men det gick ju inte så som jag satt till, långt fram och inklämd mellan främmande människor. Dessutom oroade jag mig för att jag faktiskt skulle tappa kontrollen så mkt att jag ramlade på vägen ut.  Det hann jag tänka . Sen minns jag inte så mycket mer. Men jag satt kvar, höll mig hårt i bänken...Och efter ett tag måste det ha lättat. Hela dagen fortsatte som ett helvete inombords.

Jag var på konditori med barnen, fixade lunch när vi kom hem och fanns rent fysiskt hemma och nära mina barn (förutom mellanbarnet som är med kompis på landet hela helgen) + dotterns kompis. De lekte på som vanligt, skrattade, åt när maten var lagad.  Men jag var någon helt annanstans.  Jag vill inte ha det såhär!
När man aldrig får vila ifrån ångesten och aldrig känner någon glädje - då är det inte konstigt att man känner sig ambivalent inför livet och dess mening.

Det går att vara normal - för en stund...

Jag hatar ångest! JAG HATAR ÅNGEST!
Kan jag inte bara få vakna, stiga upp och äta frukost utan att det är kaos i hela mig?!?? Jag är som ett nervvrak på morgnarna. Hur mycket fixar kroppen utan att gå sönder?

Skolavslutningsdag. Idag skulle jag ju fira med mina elever. Idag skulle jag ju kramas med 25 elever. Idag skulle jag önska dem ett härligt sommarlov. Idag skulle jag vara lärare med min klass.
Men så är det inte. Ett stort, jävla misslyckande! Jag misslyckas ta mej sjutton med allt! Och nu äter ångesten upp mig.

Jag vill att det ska vara bra, bäst! Mina barn ska ha det bra. De ska inte behöva känna av för mycket att deras mamma inte orkar som hon ska.

 Mina barn har, liksom mina elever, skolavslutning idag. Jag vill att de ska känna av att det är festligt. Pyntade köket med flagga och ballonger, gjorde varmchoklad och la varsin sommarpeng på deras platser. Allt medan ångesten höll på att riva sönder mig inifrån.

Jag vill inte gå på någon avslutning idag. Jag vill ta en lugnande tablett och gå och lägga mig. Jag vill slippa ifrån. Men det kan jag ju inte.  Mina fina, älskade barn ska ha sommaravslutning och min dotter har pratat om den här dagen länge; förberett kläder, pratat om frisyr samt ska uppträda med dans.  Sonen är väl inte lika exalterad över just avslutningen. Men han ser fram emot ledigheten. Hur som helst så kan jag ju inte svika dem.  Klart jag ska gå! Det går att klara mycket med ångest och depression. Inte en jävel som möter mig behöver se eller förstå någonting. Psykisk ohälsa är i mångt och mycket osynligt. Det sitter ju på insidan.

Jag var inne i Malmö i går kväll med barnen för att de skulle springa ett lopp.  Med var en annan mamma och hennes son.  Jag tror inte den mamman märkte någonting på mig.  Hon upplevde mig nog som glad och som "vem som helst". Så det går att vara "normal" för en stund. Men det tar på krafterna. Jag var totalt utpumpad när vi kom hem från Malmö - trots att jag sovit mycket på dagen. Det tar på krafterna att hålla upp en fasad.

------------------

Allt kom så nära idag och jag känner mig naken. En dag med mycket panik, mörka tankar och uppgivenhet. En cirkel som aldrig tar slut och där det oftast är svart. "Cirkeln är sluten" brukar man säga i positiv bemärkelse. För mig är det enbart negativt. Jag vill komma ur detta . Ur denna helvetescirkel som jag befunnit mig ända sedan tonåren.

Jag hade så mycket ångest i morse att jag faktiskt inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hoppades att maken skulle se det på mig och fråga hur jag mår eller fråga om han kan göra något. Ge mig en lång varm kram. Jag är SÅ dålig på att berätta om mitt mående, men hoppas att han ska se. Men det gjorde han inte...
Maken åkte till jobbet och de två stora cyklade till skolan. Jag tog en Oxascand för att stå ut, körde minstingen till förskolan och sen in till Capio i Ystad för samtal. En dryg timmes samtal med mycket prat om nuet. Vi skrev även en "krisplan". VAD ska jag göra när det blir outhärdligt istället för att skada mig, "missbruka" eller t.o.m försöka ta livet av mig (de tankarna finns ständigt under ytan)? Så nu har jag denna lilla lapp med krisplanen i min plånbok. Vet inte om det är till någon hjälp. Men just nu måste jag helt enkelt tro på och ta till mig all hjälp jag kan få. Så här kan det inte fortsätta. Vi diskuterade ännu en gång ev. inläggning på psyk. i Malmö. Det är ingen hjälp att vara där. Kan varken kalla det för vård, behandling eller omsorg. Men i suicidpreventivt syfte fungerar det. Och det är då som samtalsterapeuten anser att det är till hjälp.

Jag klarar inte av att jobba, jag vågar inte umgås med folk, jag är deprimerad och har ångest mer eller mindre hela tiden. Vad är meningen med livet då?
Jag VET! Jag har mina barn. Jag älskar dem och de behöver mig. Men de tar inte bort det smärtsamma i mig.
Efter samtalet i Ystad kom jag hem och åt lunch. Sen somnade jag. Sov i 2 h...Är fortfarande lika trött. Ringde och försökte prata med maken, men tycker inte att han förstår. Han kanske är rädd för detta. Jag vet inte. Men vi måste få till en bättre dialog. Vi kan inte tiga ihjäl detta!

Båda de stora barnen är hemma hos kompisar och yngste sonen är kvar på förskolan. Det dröjer väl inte många år nu, så är alla tre iväg på sina håll och upptagna med sitt. Och då sitter jag här...Kan inte se något ljus.
Livet går vidare där utanför. Mina barn växer upp, mina elever undervisas utan mig, maken jobbar på, och jag känner mig så jävla inlåst i den här jävla svarta cirkeln!!!

Har blivit ganska bra

Igår var en hemsk dag. Så hemsk att jag inte förmådde mig att blogga. Löpturen på morgonen gick fantastiskt bra. Men sen var allt kaos och ångest! Vill inte skriva mer om det.

Men jag tycker faktiskt att jag blivit ganska bra på att gå emot min ångest. Eller kanske rättare sagt ganska bra på att gå med den, att stå ut med den, att leva med den.
Jag hade mycket svårt att somna igår kväll. Annars brukar just insomningen fungera ganska bra och det är först framåt 3-4-tiden som svårigheterna kommer. Men igår kväll var det ångetsfyllt. Jag satte på TV:n, åt godis...Låter mycket sunt..Eller inte..? Men det kan ha en lugnande effekt på mig. Zappade mellan TV-kanalerna utan att kunna koncentrera mig på något. Godiset tog slut, jag la mig till rätta i sängen och sänkte till en ljudnivå som var så där lite lagom sorlande och lugnande. Framåt 1-tiden måste jag ha somnat.

I morse gnagde det i magen hela tiden. Då blir jag otroligt stressad och har svårt att hantera människor omkring mig. Jag stressar barnen och vill att de ska vara lika effektiva som jag. Men det är inte barn i den åldern och då blir jag ännu mer irriterad.
NEJ G, du kan inte bygga koja på morgonen. Det hinner vi inte! Ät upp din frukost NU!
NEJ A, jag kör dig inte till skolan. Det är viktigt att du rör på dig och vaknar till av cykelturen. Och så har du inte borstat tänderna. Kom igen nu!
JA A, du måste ha hörapparaterna på dig. Ta med extrabatterier istället för att gnälla över att batterierna snart är slut.

Så där gick jag på och blev allt mer stressad. I bakhuvudet fanns hela tiden att jag var inbokad på ett Kettlebellspass kl.9 När jag har ångest blir allt motigt och jag tänkte på hur skönt det hade varit att ta en tablett, lägga mig i sängen och bara få domna ifrån allt ett tag. Men som sagt har jag blivit ganska bra på att stå ut med ångesten och ändå ta mig för och igenom vissa saker. Så jag gick på Kettlebellspasset. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det var jobbigt. Det gick inte så bra. Men jag gick dit och jag hade ingen ångest när jag tränade. Så jag fixade det...kan man väl säga...

Nu har jag blivit uppringd av läkare ang. bukröntgen som jag gjorde för ett par veckor sedan. Ingen tumör i buken. Däremot hade jag vätska i ena äggledaren vilket kan ge smärtor och en konsistensökning (tydligen den som läkare kände och som föranledde remiss till röntgen). Men det är inget farligt eller något som behöver åtgärdas. Ok.


Stressnivån på max!
Ungarna på plats på förskola, skola CHECK
Kettlebells CHECK
Samtal med läkare CHECK
Inhandla presenter till minstingens förskollärare - inte avcheckat
Steka pannkakor till förskolans sommarfest - inte avcheckat
Sommarfest på förskolan - inte avcheckat

Hur ska jag någonsin kunna jobba igen och DESSUTOM klara av att checka av en lista typ den här ovan??? Känns ganska upp givet i dagsläget. Men kanske går det...

Tänkte

Tänkte ställa in allt.
Tänkte lägga mig igen.
Tänkte välja mörkret.
Tänkte välja det tryggaste.
Tänkte välja det enklaste.

Min kropp och mina känslor visste mycket väl vad som väntade mig idag, utan att jag ens tänkte på det. En utmaningarnas dag.
Jag vaknade mycket tidigt. Spänd som en fiolsträng i hela kroppen. Hög puls och ett dunkande huvud. Omställning till robot.
* Löparkläder på
* Mediciner
* Kaffe och frukost
* Iväg!

Ja, jag bestämde mig igår kväll för att jag skulle ta en löptur idag. Jag visste att jag skulle må dåligt innan eftersom löprundan kunde komma att bli misslyckad om jag inte orkade vad jag föresatt mig. Egentligen hade jag inga exakta planer för turen. Men på något sätt kunde den bli misslyckad...(?)
Min första tanke var 10 km. Men sen klingade coachens ord i mitt huvud, medan jag snörade på mig skorna, om att trappa upp långsamt efter ett maraton. Eftersom jag sprang 3 km första vändan efter maraton är nog 5 km lagom idag. Dividerade med mig själv och landade i tankarna på 7,5 km. I realiteten blev det dock bara 6 km. Det var varmt och klibbigt, ingen glädjefylld löpning.
Varför gjorde jag då detta löppass? - Jo, för att inte känna mig lat.
Löpningen kan verkligen vara njutbar, vara en härlig inspirationskälla. Men detta var inte en sådan runda. Detta gjorde jag enbart för att känna mig duktig och slippa känna mig lat. Hjälpte det? Nej!

Så löpningen var dagens första utmaning. Det positiva med turen var att ångesten var som bortblåst under de kilometerna.

Efter lunch hade jag bokat in en träff för fika på Emporia. Min första inbokade träff utanför hemmet på mycket lång tid. Så detta var en mycket stor utmaning. Jag hade SÅ ONT I MAGEN AV ÅNGEST. Stirrig och stressad. Kunde det inte inträffa någonting så jag slapp åka? En olycka? En hjärtinfarkt?  Händ något! Jag fixar inte detta! Men det hände ingenting och jag valde att bita ihop, ta mig samman och inte avboka detta!

Det blev en mycket fin fikastund på Espresso house med en fantastiskt fin människa. Jag som hade oroat mig för att vi inte skulle ha något att prata om. Oroat mig för att känna mig fel och underlägsen. Oroat mig för allt! Men i dryga 3 h pratade vi. Pratade och pratade.  Vi pratade om sådant som jag aldrig pratar med någon annan om. Tack fina S. Det får vi göra om.

Nu är jag helt slut! Utpumpad!
Jag har även tagit ett stort beslut idag. Ett beslut som har tagit mycket energi och som kommer kräva massor av kraft och styrka av mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det.  Men det är nödvändigt!

En gång missbrukare, alltid missbrukare! Eller..?

Ni som aldrig varit där, ni förstår inte vad det innebär. Ni förstår inte hur många sorters missbruk det finns och vilket helvete det kan vara att leva i dem och eller försöka bli fri från dem.

Mat, socker, alkohol, svält, droger, träning, shopping, tvångshandlingar, städ/pedanteri, jobbet, spel, sex et.c. Detta måste vara djävulens påfund. Varför hamnar vissa av oss i missbruk??? Varför? Vilka av ovan nämnda jag drabbats av är oväsentligt i detta sammanhang. Men en gång missbrukare alltid missbrukare. Eller? Jag vet att det finns en viss ärftlig benägenhet vad gäller beroende. Det är min värsta mardröm - att jag skulle föra detta vidare till mina barn.  Kan man kapa detta någonstans på vägen? Det är något jag måste ta upp på nästa läkarsamtal.

Att vara beroende av något som starkt begränsar ditt liv - ja, som i vissa fall dödar all genuin glädje i ditt liv. Det är ett helvetes helvete. Och det är ta mej fan inte bara all sluta!

Inte ens löpningen

Dåligt samvete!!! För jag orkar ju ingenting! Har varken ork, kraft eller lust.


Barnen har kompisar vars mammor jobbar, lagar söndagsstek, går på tivoli, åker till havet mm mm.
Barnen har en mamma som gör - ingenting! Jag orkar ta mej fasen inte ens vara ute i trädgården. Jag vill inte!
Maken och minstingen är i Danmark i Knutenborg för djurparksbesök och bad. Så tacksam jag är över att maken orkar och älskar utflykter!
Mellanbarnet har haft kompis här sedan i morse och äldsta barnet har varit på kalas och "hänger" nu på rummet med mobil och lördagsgodis. Det går väl ingen nöd på barnen. Men det kunde varit så mycket bättre! Det kunde varit så mycket bättre om de hade en mamma med energi, lust och glädje.  En mamma som hängde med på utflykter och som lagade söndagsstekar. En lycklig familj som gör saker tillsammans...

Jag har inte heller orkat med löpningen på två dagar. Har ingen som helst lust. Inte ens med löpningen. Efter Stockholms Marathon blev det som ett antiklimax. Löpningen känns blä och både energi och inspiration saknas. Jag kände det på löpgruppen i torsdags; för första gången tyckte jag det var tråkigt och jag kunde inte ta in något av det som vår fantastiska och inspirerande coach sa eller visade. Är det slut med löpningen nu? Är den tiden förbi? Är min tid ute?

Jag skäms över att skriva det, men efter frisörbesök med sonen i morse har jag halvslumrat resten av dagen här i fåtöljen framför TV:n

Maken brukar vara galen på mig över all min energi och att jag ALLTID HÅLLER IGÅNG! Och så har jag hamnat i detta. Det är som PÅ eller AV. 

AV AV AV är mitt nuvarande tillstånd. Men jag vill och ska vara PÅ!

Tina och Jonas ❤️

Undra varför jag är så rädd för nära vänskap? Eller egentligen är jag rädd för att försöka mig på nära vänskap och binda upp mig.

Jag vågar inte boka in eller upp mig på någonting.
Att avtala tider med andra människor för en fika, för en lunch, en promenad eller liknande är något som skrämmer mig. Jag är rädd för att känna mig låst. Jätterädd!
Att delta i löpgrupp, annan träning eller gå på en föreläsning/delta i ett lopp är en helt annan sak. Där finns inget avtal om att prata, vara trevlig, sluta förbund, sluta tid om en nästa träff mm. Jag går dit själv! På mina villkor! Jag kan dra mig ur i sista sekund om jag vill!


Att jag 2007 sa ja till en date med en, för mig, okänd man kan jag idag inte förstå att jag vågade. Men jag är för evigt tacksam över denna date med denna okände man som idag är min make och far till våra tre barn.

Men nu vill jag gå i ide. I alla fall för en tid. Vill isolerar mig. Vill tiga.  Vill vara osynlig. Vill vill inte!!! Det är så svårt!!! Det finns de som lämnat och tagit avstånd från mig i mitt dåligmående (jättesorgligt!). Men det finns så många som erbjuder att träffa mig över en fika, ta en promenad mm.  Ni är fantastiska. Jag är ledsen och känner mig hemsk som hela tiden säger nej. Ge inte upp. En dag tackar jag ja. Hoppas att ni finns kvar då.

Några som jag vill omnämna i min blogg är två unika personer som jag känt sen ca 1991.  Vi träffades under studierna på Musikhögskolan i Örebro. Vi blev nära vänner först efter att jag hoppat av högskolan och var inskriven på sjukhuset.  Tänk att få möta sådana unika, varma, ödmjuka och kärleksfulla människor. Människor som står ut med ens alla sidor - även de sjukaste sjuka sidor.  Dessa två har diskat skärbrädor för min skull, skurit grönsaker med sterilren kniv, kokat ägg, fixat Krisprolls....Ja, och så otroligt mycket mer. Ni beökte mig på sjukhuset där jag låg med dropp och sondmatning.  När er son satt hos mig i sjukhussängen och drog i sondslangen skrattade jag för första gången på flera månader.  Att jag ca 5 år efter detta fick låna er dotter några timmar, åka pendeltåg med henne och ta hem henne till mig  - det betydde så otroligt mycket.
Tina och Jonas, ni har alltid trott på mig. Ni har sagt ifrån när det blivit för mycket och när jag i mitt sjuka tillstånd agerat fel.  Men ni har aldrig gett upp. Ni har alltid funnits där.
Jag älskar min familj. Och jag älskar er Tina och Jonas ❤️

Vad modig du är!

Du är så modig som delar med dig. Vad modig du är som skriver om alla dina känslor. Tack för att du öppnar upp dig och berättar.

Ok, först och främst vill jag berätta att jag har min blogg främst av egoistiska skäl. Jag skriver för att det känns skönt att få ner det på pränt. Det känns på något sätt gott i den skrivande stunden.
Jag skriver dock också för att öka förståelsen och kunskapen kring psykisk ohälsa. Det kan drabba vem som helst.

Men en sak som ni ska veta; jag skriver långt ifrån om alla mina känslor och tankar. Jag har SÅ mycket inom mig som jag inte delar med mig av i det offentliga.
Jag skriver så mycket så att jag inte känner att jag blottar mig eller skriver något som senare kan bli till min nackdel.

En fm och em i sängen har passerat. Jag var och lämnade minstingen på grundskolans inskolningsdag, men sen hem och la mig igen.  Nu ligger jag här och funderar på hur bra det är att pressa sig till saker. Jag har bokat in mig på kvällens löparpass. Men när ångesten är såhär stark blir jag som förlamad och tankarna säger mig att jag inte kommer fixa löpningen. Jag sprang 4,2 mil i lördags...men idag vill inte kroppen/tankarna/känslorna lämna sängen.
Dock vet jag att jag brukar må bra efter löppassen. Känna mig nöjd.
Så är det värt att jag pressar mig till det? Ja, jag tror det.

GO!!!

...men jag orkar inte!

När man inte orkar.
När man inte vill.
När man vet att det inte går.
När man bitit ihop tillräckligt.
När man kapitulerar för ångesten.

Idag går det inte och jag orkar inte kämpa emot. Något gör mig livrädd - men jag vet inte vad.
I sängen, där är det som tryggast. Ångesten tär i mig även här, men reser jag mig, lämnar sängen, möter mer av vardagen och livet - då kommer jag gå sönder. Det är så det känns. 

Livet går dock vidare och vardagen med dess uppgifter väntar på mig. Jag skulle helst vilja gräva ner mig här i sängen och ta (inte bara en) ångestdämpande medicin som ger mig en rejäl knockout. 
Men det går ju inte.  Om ett par timmar är det dags att följa med minstingen till ännu en inskolningsdag i grundskolan.

I kväll är det löpgruppen. Jag mår bra av löpningen, den gör mig mycket gott. Men inför ikväll känner jag enbart prestationsångest. Tänk om jag inte fixar det, inte orkar... Jag kanske aldrig mer kommer klara av att springa. Utöver familjen har jag bara löpningen och jag är så jävligt rädd att mista den. Men hur ska jag kunna springa med tryck över bröstet? Med en mage som är i uppror? Med en kropp som inte orkar? 
Jag vill fortsätta springa - men jag orkar inte!

Lack of Marathon-Happiness

Jag är så ledsen över att jag inte kände mer under mitt första marathon, lycka och tårar när jag kom in på Stadion, eufori när jag sprang över mållinjen. INGET sådant kom. Det gör mig så ledsen. Jag var tom...


Jag hade fått höra så mycket om att det inte går att hålla tårarna tillbaka när man kommer in på Stadion och ser målbågarna. Det skulle inte gå att hålla tillbaka tårarna. Efteråt skulle endorfinerna sprudla i dig och lyckoruset göra dig hög.
Detta hände inte mig. Jag hade hoppats och trott att det skulle bli så. Men jag var tom på glädje och tårar av lycka och rördhet.
Det är klart att jag var nöjd och jag är fortfarande stolt över det jag presterade.  Men jag varken var eller är glad. Jag var tom...

Åååh , jag vill göra om mitt första marathon, må bra och känna den där speciella målgångskänslan som alla pratar om.
Många bloggar jag läser samt på Marathonsidor där olika personer beskriver sin lopp, så skriver de att "Jag hade roligt hela vägen" "Vilken folkfest. Underbart lopp" "Mina tårar sprutade när jag sprang i mål".
Jag var tom...

Jag var tom...Glädjen och lyckan har inte kommit nu efteråt heller.  Det är häftigt att jag klarat detta. Helt galet egentligen efter så lite träning. Men jag är inte glad.

Faktum är att jag inte kan glädja mig över någonting numera. Var på barnträning i morse med sönerna. Alla verkade så glada med sina barn. Jag var tom...
Jag ville också vara glad och känna lycka över att få träna med mina barn. Men det är inte så det känns i mig.

Efter lunch cyklade hela familjen, utom mellanbarnet, upp till Svaneholm för Nationaldagsfirande. Sådan ångest jag hade! Det var hemskt där uppe.  Jag fixar det. Det går att genomlida ganska mycket och stå ut för att man måste. Detta gjorde jag för barnens skull och för att det "hör till". Men inget kändes bra.
När kommer något kännas bra igen???
Kommer något kännas bra igen?
Kommer jag någonsin känna glädje igen?

Jag hatar det

Varför blir det såhär varje morgon? Varför slår ångesten till direkt? Jag hatar det!!!

Jag vaknar vid 5-tiden varje morgon med mag- och huvudvärk. Det är ångesten som spökar och gör ont! Varför? Vad är jag så rädd för? Detta obeskrivliga, den odefinierbara rädsla som äter upp mig inifrån.

På läkarsamtalet igår "bedyrade" jag att jag inte kommer ta livet av mig - för barnens skull.  Jag kan inte låta dem genomgå en sådan tragedi. Jag kan inte medvetet åsamka dem skador för livet.
För mina barns skull har jag bestämt mig för att stå ut. Jag kanske aldrig kommer må bra igen. Jag kanske kommer få leva med ångest och återkommande depressioner hela mitt liv. Men då får det vara så. Ett ovärdigt liv känns det som emellanåt. Men för mina barn är det mest värdiga att ha en mamma som inte tar livet av sig.

Löpningen ska jag fortsätta med, för den gör mig gott. Samtalsterapin (en av många i raden genom åren) ska jag ge en chans efter ett första samtal.  Ev ska jag prova nya mediciner. Läkaren vill få upp mig mer "över ytan", vilket inte hänt ännu. Denna gång är allt så tunggrott.

Ibland vill jag bara kapitulera. Det kommer aldrig att gå. Jag får leva såhär resten av mitt liv.
Jag resignerar och lägger mig för sjukdomen. Orkar inte kämpa emot.
Men kvar på jorden kommer jag att vara så länge mina barn behöver mig - såklart ❤️

Nu är vardagen tillbaka

Att leva i en loppbubbla några dagar var bra för mig. Det var fullt fokus på loppet; upplägg, nervositet, praktiska bestyr, genomförande och målgångsstolthet.

Men nu är vardagen tillbaka och med den...ja en massa oro som tyvärr har lett till en del ångest, vilket nu lett till stor nedstämdhet...eller ja, stark känning av depressionen.
Det går att lura depressionen och ångesten några dagar - men sen är det tillbaka.

Jobbet...Det stressar mig och ger mig SÅ mycket ångest inför hösten och framtiden. Jag vet ju varken ut eller in nu. Det enda jag vet är att jag inte ska ha kvar min underbara klass. Det är en stor sorg för mig. Det gör ont i mig varje gång jag tänker på det. Jag har gråtit, varit förbannad, förtvivlad, försökt förtränga. Men det är så det ser ut.
Jag träffade ju min chef för ett par veckor sedan där hon la fram det som så, att för att jag ska orka vill hon att jag kommer tillbaka försiktigt och inte är mentor för någon klass. Detta även för att klassen ska ha en kontinuitet i sitt mentorskap. Kommer jag tillbaka med ett mentorskapsuppdrag i höst finns risken att jag går all in och brakar igen...och därmed behöver vara borta från klassen igen...kanske...Det var i alla fall så min chef resonerade. Själv vet jag inte riktigt vad jag vill. Stundom känns det som att jag aldrig mer i mitt liv vill tillbaka till jobbet. Jag vill undervisa! Jag vill vara lärare! Men jag orkar inte med kollegor, gemenskap, det sociala. ORKAR INTE!

Jag sov en del igår. Ledsen och rädd inför framtiden.

Idag har jag tagit en mycket kort löptur; 3 km i ett lugnt tempo. Benen känns ok efter lördagens marathon, men  övriga kroppen känns sliten och trött.

Senare idag läkarbesök inne i Ystad. Vill egentligen bara sova, men läkarbesöket är viktigt. Vi ska bl.a. diskutera sjukskrivningen resp ev. återgång till jobbet.
Men jag hinner lägga mig en stund nu innan - tack och lov! Älskar mitt mörka sovrum när jag mår såhär!

Race Report 42195 meter

Vilken dag! Vilket lopp!

Strax innan start

Så var det då dags igår; Stockholm Marathon. Jag, Agnetha och Leif (paret som jag bodde hos) kom till Östermalms IP vid 10-tiden.

Jag passade på att äta lite lätt och ladda med mycket dricka. Det var tryckande hett även i skuggan; 31 grader 😱
Väskinlämning och toabesök. Tiden gick fort och snart var det dags att ta oss till startfållorna ute på Lidingövägen.
Jag var inte alls särskilt nervös. Det kändes alldeles för stort för att ta in.

Sveriges nationalsång sjöngs och sen var det iväg.

Jag gick ut mkt lugnt. Det hade jag bestämt mig för. Bromsade mig själv flera gånger i början när jag märkte att jag började dra i väg.  Jag skulle ju fasen hålla 42195 meter!

Redan vid 2 km kom första vätskestationen och det behövdes verkligen. Sååå varmt och svetten rann redan. Vi hade dessutom blivit rekommenderade att dricka två muggar vid varje station. Så på första blev det 1 vatten och 1 sportdryck.

Det kändes tungt redan strax innan milen. Värmen tog SÅ på krafterna. Vid 10 km "Shit, jag har bara sprungit knappt en fjärdedel. Hur ska jag orka? Jag kommer aldrig göra om detta!" Dock fanns det inte på världskartan någon endaste gång under loppet att bryta.

Så gick det plötsligt lättare igen. Dippar och toppar avlöste varandra. Jag var noga med att dricka mycket; sportdryck, Pepsi Cola och vatten. Det var svårare att äta. Men fick i mig 2 bananer och ett liten äppelklyfta under loppet.

Vid 31 km var det DISTANSREKORD för mig. Så bara det var ju en seger. Där visste jag att den berömda väggen kunde komma.  Men jag hade fyllt på så bra med energi hela vägen att jag inte kände av någon vägg. Så det var bara att trippa vidare.
Men jag började få ont i ryggen, långt ner på vänster sida. Varje gång jag gick vid vätskestationerna kändes det som värst. Värkte rejält. Men det fanns inte i min värld att bryta när jag kommit såhär långt.
PANNBEN PANNBEN OCH ENVISHET.

Det fanns duschar med jämna mellanrum och jag såg till att blöta mig rejält varje gång för att kyla ner mig.  Doppade även kepsen i vattentunnor för att inte huvudet skulle börja "koka".

Västerbron VAR tuff!!! Det var många som gick uppför och/eller stannade och stretchade. Jag sprang ca 2/3 och gick den sista 1/3. Sen var det utför och strax efter det en till energistation. SPORTDRYCK!!!

JAG VILL VARA I MÅL NU! Jag sprang om många som stod och spydde, som satt sig ner eller som helt enkelt kollapsat och ambulanser kom och hämtade dem. Det var jobbigt att se 😪

När det var 4 km kvar var det BLÄ!!! Och tanken på dessa sista km kändes nästan oöverstiglig.

Men så skymtade jag Stadion där jag ju visste att målgången var. Kom igen nu Lotta!!! Kämpa kämpa! När det var ca 500 meter kvar hör jag någon ropa "Heja Charlotta. Du är snart i mål!'
Åh vad härligt att höra. Det var Leif som jag bodde hos denna helg. Han hade själv avlagt detta krävande lopp på 3h 27 min.  Så imponerande!!!

In på Stadion även för mig. Jag tog i för kung och fosterland. Blev lite irriterad på löpare som GICK OCH INTE HÖLL TILL HÖGER.

100 meter kvar till mållinjen

Men jag sicksackade mig förbi, sprang om många och I MÅÅÅL!! 

Det var en overklighetskänsla att kliva över mållinjen efter 4,2 mil.  Jisses jag hade klarat det. Mitt första Marathon, 1 år och 3,5 mån efter mina första löpsteg och i 31 graders värme☀️😎 STOLT OCH NÖJD! 5h 8 min 👍

Löpningen och dess milstolpar

Detta är så stort. Så stort att jag fortfarande inte kan förstå att det är på riktigt.

Det finns några milstolpar i en löpares liv som man gärna vill uppnå...som jag i början inte ens vågade tänka på...

Min första löptur  gjorde jag i smyg 😂 Jag skämdes över att jag trodde mig själv om att kunna springa...så ingen fick se mig...21/2-2017. 1,4 km.

Första milstolpen efter det var 5 km.
Milstolpe 2 var 10 km. Första milloppet gick av stapeln i Malmö för ganska exakt 1 år sedan.  En fantastisk känsla med familjen som tog emot mig vid mål och medalj hängdes runt halsen. Det blev pb 62 min (ett pb som har slagits några gånger och nu ligger på 58 min).

Efter milen började de riktig utmaningarna; att komma upp i halvmardistans. Första gången jag fixade 21 km reagerade kroppen så starkt att jag svimmade när jag kom hem.  Mitt, i vanliga fall mkt höga blodtryck, hade sjunkit så mkt att jag helt enkelt svimmade av.
Numera är 21 km en naturlig distans för mig och min kropp. Milstolpen nr.3 är en mkt skön distans ❤️
Första Halvmaratonloppet var Malmö Halvmaraton. Det blev pb på 2h och 19 min. Nu i maj slog jag detta pb på GöteborgsVarvet, som jag sprang på 2 h och 13 min.

Och nu sitter jag här på tåget upp mot Stockholm och ska anta utmaningen att uppnå milstolpe nr.4 MARATHONDISTANS 4,2 mil.
Vilken grej, vilken dröm, vilken overklig känsla!
Efter 1 år och 3,5 mån träning ska jag delta i Stockholm Marathon. Utan min envishet och mitt pannben hade det aldrig gått.

Jag har också haft tur som träffat en fantastisk löpcoach på vägen. En ultralöpare med en fantastisk och ödmjuk filosofi kring löpningen. Utan honom tvivlar jag på att jag suttit på detta tåg idag för att anta denna milstolpe.

Om jag kommer i mål på Stockholms Marathon börjar resan mot nästa utmaning - Ultradistanser 🏃🏃🏃❤️❤️❤️