Löpningen som något gott

LÖPNINGEN är en av mina stora kärlekar 🏃.
LÖPNINGEN är ljuvlig när jag tillåter den att vara det.

Hur tillåter jag då löpningen att vara ljuvlig? Jag ska återkomma till det.

Det har idag gått exakt 2 veckor sedan jag valde att bli utskriven från sjukhuset, efter ca 3 veckors vistelse där. Jag var inte alls redo att åka hem och jag vet att jag behöver vidare behandling som ev. kommer ta längre tid nu pga för tidig hemgång. Men längtan efter barnen och mitt inte helt ovanliga agerande"fly-från-det-jobbiga", gjorde att jag åkte hem och nu får ta tag i det på ett annat sätt och via andra vägar.

Två löppass har jag genomfört sen jag kom hem. Första gången 6 km och i måndags gjorde jag milen.
Det var en fantastisk höstmorgon i måndags. Soluppgången verkade på ett sådant sätt att de vackra höstfärgerna lyste starkare än annars från träden. Luften var frisk och klar - och jag skulle ut på en löptur 💗
Jag lovade mig själv att göra denna tur till något gott för mig själv. Jag är inte bra på att göra gott mot mig själv. Tvärtom har jag dragits med olika självskadebeteenden hela livet, tvingar och pressar mig till saker som inte är bra för mig och "glömmer" bort att göra njutbara saker eller unna mig något bara för att.
Men denna löptur skulle vara en kärlekens sak. Hur gör jag den till det då?
Jo! Prio 1 är att totalt strunta i tempot. Springa i ett njutbart tempo. Se mig omkring. Ta in synintryck och ljud.
Detta gjorde jag.
Vid 8-tiden snörade jag på mig mina Merrelskor, startade Garminklockan (ville trots allt veta hur långt jag sprungit) och gav mig iväg denna höstmorgon 🏃.

Det där med tempot är så jäkla viktigt för mig om jag ska kunna få en positiv upplevelse under löpningen. Visst kan jag känna mig lyrisk, stark och glad om jag fixar milen på 58 minuter (ja, jag är ingen snabb löpare). Men en sådan löptur njuter jag inte av under själva löpningen. Så denna måndagsmorgon var det njutartempo. Andningen kändes bra, benen alerta och jag SÅG det vackra landskapet. Jag HÖRDE fågelkvitter.
Jag hade inte bestämt hur långt jag skulle springa. Det enda jag bestämt var att jag skulle springa längre än 6 km (eftersom jag sprang det i lö).
Vid 7 km hade jag mycket energi kvar och bestämde mig då för att göra milen.

Väl hemma igen efter en ljuvlig 10 km-runda kollade jag igenom info ang. löprundan. Jag hade hållit ett genomsnittstempo på 6:32 min/km samt en löpkadens på 190 i medel. GOTT!
Alltså, detta med löpningen...magiskt. ÄLSKAR DEN!

Jag har även varit på 3 olika pass på IFC sen jag kom hem. Det känns att jag inte tränat på 1 dryg månad; muskler som blivit svagare. Men de är på väg att byggas upp igen 💪

Det har varit tufft sen hemkomsten - och det är fortfarande mycket tufft.
Det är tufft att aldrig känna sig glad, inte se fram emot något, inte känna glädje.
Det är tufft att vara ständigt trött.
Det är tufft att ha ångest som dyker över dig när du minst anar.
Det är tufft när minnet sviker dig.
Det är tufft när sömnlösheten är med dig nattetid.
DET ÄR TUFFT!

Jag drar mig fortfarande undan andra människor. Jag orkar inte dra på mig ett smile, prata, vara trevlig och låtsas som att jag mår bra.
Jag går på pass på IFC och försöker där vara trevlig. Men det sköna med träningen är ju att det är TRÄNINGEN man går in för och jag behöver inte prata så mycket. Men visst är det samarbete som kräver en del socialt...
Jag åker till ICA och handlar. Där är min stora bävan att träffa någon som det krävs av mig att jag måste prata med. Varje gång jag går omkring inne i mataffären önskar jag att jag hade varit osynlig...samma sak på skolgården när jag jag lämnar och hämtar sönerna...

Kärlek och plikt

Livet är inte sig likt längre.
Jag vet inte vad det är eller vad som hänt.
Men mitt liv är inte sig likt längre.
Mitt liv har ändrat håll många gånger och gjort tvära kast i både positiva och negativa riktningar.
Nu känns det endast och allenast som en mörk, svart och uppgiven riktning.

Vad händer?
Vad har hänt?

Samtidigt som jag är rastlös och nära på rotlös, så har jag ingen ork eller energi till någonting.
Varför???
Var finns min energi?
Var finns min lust?
Vad är det som händer?
Varför kommer jag inte ut på en löprunda?
Varför får jag ingenting gjort?
Varför känner jag ingen glädje eller längtan?

Vad händer?

Jag går omkring som i dvala. Jag hör och ser mina barn, jag lämnar dem på kalas, vi cyklar och handlar lördagsgodis, jag följer dem till frisören, vi äter mat tillsammans, vi läser deras läxor ihop. Men jag lever som i en bubbla. En bubbla av hopplös- och uppgivenhet.

Samtidigt är det ju så att föräldraskapet är ett kall. Det går inte att ge upp. Tacka fasen för det ❤️🙏 Plikt och föräldraskap är många gånger räddningen utan att vi vet.

Kärlek, plikt och mammakänslor  ❤️

Om 1 v fyller min dotter 10år
Om 1månad är det tid att mysa Halloween
Om 3 mån är det tid för den vackra julehögtiden.

Efter detta fyller maken 50år och både det ena och det andra är inplanerat ❤️😍

Keep on !

När livet ställs på sin spets

När livet ställs på sin spets.
När du blir tvångsinlagd på sjukhus pga att dina behandlare tvivlar på att du kommer orka leva vidare.
När sjukvården vill ditt bästa.
När du inte riktigt inser att du behöver hjälp.
När du väljer att bli utskriven från slutenvården.
När hela livet består av ?????????????????????????????????????

Då är min läkare Camilla samt min samtalsterapeut Camilla (två vitt skilda, men två good teamworkande, personer) de jag litar mest på. Det var de som skickade remiss och mig till slutenvården för 3 v sedan och där jag blev kvar i detsamma antal veckor. Men det var också de som tog emot mig efter hemkomsten och efter att jag avbrutit behandlingen inom slutenvården.
De tror på mig, de satsar på mig. Det är nästan så jag skäms.

Men vad gör jag för fel? Varför mår jag fortfarande så dåligt???


Ni som känt mig sen barnsben, ni som följt mig genom åren, vet ju att jag mår SÅ mycket bättre nu än under åren då jag var 12-35 år. Det var mina riktiga helvetesår.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till! Jag vet inte hur jag ska orka! Jag kämpar, jag sliter, jag slåss mot alla helvetesångestdemoner.
Men exakt hur detta ska ros i land vet jag inte.
Tack gode Gud för Capio med läkare och samtalsterapeut.

Jag må vara lärare, klipsk, mamma, motionerande, samhällsorienterande, trädgårds- och villaägare...men mitt inre mår skit - MILT UTTRYCKT!

Jag vet inte hur det kommer gå.
Jag vet inte hur jag ska orka.

När livet ställs på sin spets ånyo - då krymper jag och ???? blir allt fler.

Det kommer ta tid

Det blir inte alltid som man tänkt sig - inte ens en fredag.
Det tänkta och planerade var besök hos samtalsterapeuten.
Samtalet blev istället ett samtal med terapeut och överläkare. 

När det går åt fel håll, när det går bakåt och neråt istället för framåt och uppåt, under för lång tid, så blir det ohållbart.
Jag blir närmast desperat. Jag vet ju inte vad jag ska ta mig till för att klara detta. 
Jag kan inte ta ett enda vettigt beslut.

Min läkare tog beslutet och jag litar till 100% på henne.
Jag jublar inte över hennes beslut.
Jag vill inte vara här.
Jag vill ha en quick fix.

Beslutet blev att jag skulle läggas in på sjukhuset igen.
Det finns ingen quick  fix mot depression och ångest. När inte medicinen hjälper och jag under 4 månader mått allt sämre måste jag, enligt läkaren, läggas in för att under vård prova ut ny medicin och/eller ECT.
Vi får se. Jag kom hit igår och först på måndag kommer jag träffa avdelningsläkare för att diskutera behandling. För ur detta måste jag komma om jag ska orka - om jag ska kunna komma tillbaka till ett liv där jag kan känna glädje, hopp och vilja leva. Ett liv med mina barn och min make.

Förutom inskrivningssamtal, provtagning och annat som hör till, har jag mest legat i sängen...precis som hemma...
Tanken är dock att jag ska komma ifrån det. Men det kommer ta tid. Jag har ju varken ork eller lust.
Personalen (de flesta) är fina och inkännande, pratar med mig och frågar om de kan göra något. Men jag vet inte...Jag orkar inte. Det kommer ta tid...

När är man dum?
När är man naiv?
När är man tacksam?
När får man det som är nödvändigt?
När får man det som krävs?

Jag är ganska så övertygad om att jag nu hamnat rätt, att jag får relevant vård, att jag har den bästa samtalsterapeuten och läkaren. 
Jag får så mycket hjälp, så mycket stöd.  Men jag mår allt sämre.

Detta skrämmer mig.
En lång resa framöver väntar mig. Inte bara en lång - utan en tuff och jävulsk strid väntar.
Jag har ju gått igenom så många resor i mitt liv redan. Räcker inte det???
Tydligen inte. 

Fy fan rent ut sagt. Varför? VARFÖR???

Sängen med rullgardinen neddragen har varit min trygghetszon idag.
Varför har jag inte tränat?
Varför har jag inte läst med sonen i kväll?
Varför blev det pommes och färdiga nuggets i ugnen till middag i kväll?
Varför orkar jag inte mer?
Varför är jag världens sämsta mamma?
VARFÖR???

Löpning som ångetsdämpare

Det gör ont att vara löpare.
Det gör ont att springa långdistans.
Det gör ont att springa (vara på väg att springa) ultra.
Men det är skillnad på smärta och smärta. Det är de olika smärtorna du måste lära dig att skilja mellan.
Viss smärta ska du ta dig igenom, kämpa, använda pannbenet och helt enkelt besegra.
MEN; du måste veta när det är dags att bryta - att vila. Lära dig att känna igen smärtan som är skadlig.

Min (IFC:s) löparcoach har sagt så mycket klokt. Men jag har varit dålig på att ta till mig en del av detta.
Redan efter Stockholm Marathon, borde jag ha tagit vila och haft en återhämtningsperiod. Men jag körde på, trots en ömmande höft. Tyckte det blev bättre emellanåt och då intensifierade jag löpningen. Blundade för smärtan. Blundade för eventuella konsekvenser. Blundade för coachens kloka ord.

För ca 1 månad sedan blev det värre.  Gick till en sjukgymnast som jobbar med idrottare. Hon kände mina spända muskelfästen. Knådade och masserade så in i helvetes hårt 😁 - men välgörande. Två gånger besök hos henne och återbesök väntar längre fram. Men tyvärr behöver min höft även ännu lite hårdare behandling. Kiropraktor!
Var hos kiropraktor i torsdags som  drog min höft rätt samt knäckte både rygg och nacke. Det kändes riktigt bra efteråt och jag svävade som på små moln. Hon sa ingenting till mig om löpvila och jag frågade inte såklart. Det som inte är sagt gäller inte, trots att jag anade vad som var bäst för mig. Så redan i fredags satte jag igång med löpningen igen. Jävulskt ont. När jag sprang igår hörde jag coachens ord i mitt huvud: "Du måste lära dig att skilja på smärta och smärta". Och jag visste att det var nu jag skulle bryta. Det här är den negativa smärtan som inte kan besegras med pannben och viljestyrka. Men jag bröt inte...Jag körde på ...och tog ytterligare en löprunda senare på kvällen.
I morse smärtade hela sätet och vänster höft så in i helv..! Kiropraktorbesök var inbokat och jag sa att smärtan inte avtagit. Hon frågade såklart om jag sprungit något. "Ja, varje dag..." Det skulle jag såklart absolut inte göra. "Varje gång du springer med denna smärta är det som att gång på gång riva upp ett blödande sår, så att det aldrig får läka".

Så nu är det löpvila som gäller. Hon sa inte hur länge...och jag frågade inte såklart...utan tänker att denna vecka ut borde räcka.

Löpningen har blivit ett sätt för mig att hantera ångesten. När jag springer mår jag bra. Timmen efter att jag sprungit mår jag bra. Så detta med en längre löpvila väcker en fruktansvärd oro i mig. Jag vet att det finns annan träning. Jag vet att det finns promenader. Men DET ÄR INTE LÖPNING! Löpningen är (förutom rent konkreta tabletter) min ångestdämpare. Nu är den fråntagen mig. Tyvärr fick jag detta besked precis efter samtalet på Capio hos min terapeut i morse. Jag hade ju velat prata med henne om detta NU! Nästa besök om 1 v och det känns som en evighet.

Jag har ångestdämpande v.b-medicin som hjälper. Men vill inte knapra hur mycket tabletter som helst. Sen finns det andra, mindre bra - ja rent destruktiva - ångestdämpare som jag tar till. Men det vill jag ju inte att jag ska göra!!!

Det känns så rätt för mig

När du vaknar skräckslagen.
När du vaknar med värk i käkarna för att du bitit ihop de så hårt under de få timmar du sovit.
När du vaknar med ett hjärta som rusar och tryck över bröstet.
När varje tugga av frukosten nära på fastnar på vägen ner, men du vet att du måste äta för att orka genomföra inplanerat löppass.
När du ser bilder och bokstäver i morgontidningen, men varken kan få ihop ord eller sammanhang.


Jaa, när det är så...då kommer de mörka  och svarta tankarna som ett blytungt sjok och trycker ner mig ännu längre. De där tankarna om att ständigt göra fel, säga fel, vara fel.
Att hata sig själv. Att göra det motsatta till att vara rädd om sig. Att göra det motsatta till att ta hand om sig. När det känns rätt - då fattar jag att det är fel. Men det känns så rätt för mig.

Man kan älska andra och hata sig själv. Det är jag ett bevis på.
Det finns så jävla mycket skrivet och sagt som inte alla passar in i.

Denna tanke skrämde mig

Jag vet inte vad som är vad längre.
Vad skapar vad?
Hur ska det vara?

Den sista tiden har varit, rent ut sagt, skittuff. Jag känner mig allt mera nedstämd och de svarta tankarna bombarderar mig varje stund de får en chans. De säger att jag inte ska vara snäll mot mig själv, de letar efter sätt att lura mig till att göra saker som inte är bra för mig. Ibland lyder jag - ibland står jag emot.
Ångest, depression - och allt gör mig så TRÖTT!!! Idag har jag sovit 2 h. Det var inte meningen. Jag skulle bara lägga mig och vila efter att ha varit inne en sväng i Ystad; lämna dottern på nya skolan samt få medicin på mottagningen.
Jag hade kunnat sova mycket längre än 2 h, men tvingade mig upp med tanke på nattsömnen. Två koppar kaffe och lite att äta. Satt sen och stirrade tomt framför mig. Hur skulle jag orka ta mig vidare? Ta mig upp ur stolen, ta på kläder igen, sätta upp håret och sen möta dottern vid tåget och hämta sönerna på fritids. Det kändes oöverstigligt. Jag blev ännu tröttare, tomstirrade - och sen ringde dottern: "Hej mamma! Ska det stå Malmö på tåget jag ska med?"
Och det ska det ju. Då insåg jag att NU! Så jag kom över berget och fick hem hela min barnaskara.

Jag har inte orkat löpträna eller träna överhuvudtaget sen i torsdags. Känner mig som världens lataste. Men det har inte gått. Fredag och lördag tillbringades till största delen i sängen. Söndag hade vi lovat barnen Tivoli i Köpenhamn. Jag behöver antagligen inte berätta att det, för mig, var ett mycket tufft "projekt". I bilen dit blev jag rädd över min egen nedstämdhet och plötsligt slog mig en tanke "Tänk om jag faktiskt blir så uppgiven att jag tar mitt liv. Tänk om jag  faktiskt inte orkar mer".
Denna tanke skrämde mig. Ibland mår jag så dåligt att det är svårt att se och tänka klart.
På tivolit levde barnen upp. Maken var också på gott humör och jag gjorde så gott jag kunde. Jag var konstant trött och kunde inte känna någon glädje. Men att se barnen glada och nöjda betyder mycket.

Som sagt, ingen träning sen i torsdags, men till ikväll har jag bokat in mig på ett fyspass på IFC. Känns jättenervöst. Jag vet inte varför, jag har ju tränat där i snart 1 år och trivs. Men ALLT ger mig ångest! Det gäller bara att våga gå emot och göra goda saker trots ångesten. Och träningen är en god sak  - av fler än en anledning. Fysisk ansträngning/träning är bra vid ångest och depression. Dessutom isolerar jag mig allt mer och vet att jag bör gå emot det för att det inte ska bli ännu värre och jag ska utveckla någon slags social fobi. På IFC slipper jag prata och vara trevlig (ja, alltså jag är inte otrevlig heller 😂), men träffar ändå människor jag trivs med och vi tränar ihop.

Det blir nog bra...

Jag rodde detta i land!

När man lider av ångest och depression är stress en mycket negativ faktor i vardagslivet. Stressen kan verkligen slå omkull dig totalt och göra att du sjunker ännu djupare.

Hur stor stress och press jag känt inför denna vecka, har jag nog inte insett förrän nu efteråt - när veckan snart är över.
Jag har inte handskats med ångesten och de mörka tankarna på något, för mig, bra sätt. Det har jag aldrig varit bra på. Ända sedan tonåren har jag slagit på mig själv och gjort saker som är negativa för mitt mående.

Men jag har rent praktiskt rott i land denna vecka och försökt göra det optimala för mina barn.
6-åringen var jag med en stund på fritids i tisdags. Efter bara en liten stund kände han sig hemma och har verkligen levt upp denna vecka.
8-åringen är tillbaka till fritids och sina kompisar. Han har haft med sin oskiljaktiga bästis hit hem i veckan och är så nöjd med det.
Blivande 10-åringen var jag med en stund på Kunskapsskolan i Ystad igår. Sen var hon själv kvar hela dagen i ny skolstad med nya lärare och nya klasskamrater. Hon tog även buss och tåg hem till Skurup sedan.  Ett färdsätt som fr.o.m nu kommer vara det frekventa för henne för att ta sig till och från skolan. Måtte hon komma att trivas i nya skolan.  Mammahjärtat oroar sig enormt.

På något sätt har barnen nu landat där de ska vara under flera år. Hela jag har varit totalstressad och som fullstoppad över planering, tider och oro för att få ihop allt för barnen denna vecka.
För dig låter det kanske som vilken vecka som helst med vilka triviala saker som helst att genomföra. Men du som lider av ångest och depression vet vad sådant här kan göra med ditt mående. Det kan slå undan benen på dig så totalt att du blir liggande och tvivlar på om du någonsin ska kunna ta dig upp igen.
Så kändes det när jag kom hem från Ystad igår efter att ha varit med dottern en stund. Jag bokstavligen ramlade ihop i sängen. Slutkörd, handlingsförlamad och ångestfylld. Låg där länge och ville nästan kräkas. Men efter någon timme tog lättnaden över.  JAG HADE FAKTISKT ROTT DETTA I LAND! Barnen har det bra! Vi lyckades tillsammans med alla tider och inskolningar. En mycket varm och skön känsla genomfor mig och efter en stund somnade jag.

I skrivande stund skulle jag egentligen sitta på tåget upp mot Mora för att springa mitt första ultralopp. För 1 v sedan var jag fortfarande övertygad om att jag skulle åka upp. Men när ångesten blivit allt värre för mig den senaste veckan, har jag insett att tågresan är en omöjlighet för mig att genomföra.
Nu känns beslutet om att ställa in resan, helt rätt. Det var en sådan lättnad igår kväll att inte behöva oroa mig inför packning, resa mm. Stressen släppte och jag vet nu att jag valt rätt.
Ultraloppet hade jag mer än gärna genomfört (och är mkt besviken över att det inte blir så). Men två långa resor. Nää, det är bara att inse att jag inte är i skick för det nu.

Jag älskar verkligen löpningen. Älskar den ❤️ Den har kommit att bli en stor del av mitt liv. Men som med allt annat måste jag akta mig för beroende/missbruk. Jag måste värna om löpningen ❤️

Löprundan igår kväll blev inte som jag tänkt. Något hände med andningen. Jag försökte hålla ett "njutartempo". Trots detta var andningen fruktansvärt tung, tryck över bröstet och jag fick känslan av att "jag kommer dö". Så trots den vackra kvällssolen blev rundan tyvärr en negativ upplevelse. Jag vet inte vad detta berodde på. Kanske enbart en dålig runda (vilka kommer emellanåt), ångest, trötthet eller kanske den nya medicinen? Det sistnämnda får jag ta upp på Capio idag.

Ja, nu väntar en fredag med, för mig, besök på Capio. Passar då på att lämna dottern på nya skolan som ligger mkt nära mottagningen. Sen vet jag inte så mkt mer om dagen. Jag vet att kroppen kommer kräva sitt av vila och sömn. Mitt mående tät, tär och tär.

Nederlag eller klokskap?

Anspänningen inför eller upplevelsen i nuet.
Pest eller kolera.

Det här är en vecka som jag länge bävat inför. Ja ni vet hur det kan vara; man har en uppgift som känns näst intill omöjlig, men du måste klara den. Du har inga möjligheter att dra dig ur.
Så är denna vecka. Men kanske framförallt har den varit så. Dagarna går och jag börjar kunna pricka av några av de, för mig, nära på obestigliga"uppgifterna".

I tisdags började inskolningen av min yngste på fritids. Jag har inte varit lika orolig för honom som över mina egna känslor att vara med på skolan (nästan min egen arbetsmiljö - vilken fortfarande är fruktansvärd ångestladdad), träffa en massa andra vuxna och samtidigt hålla ångesten i schack.
Sonen acklimatiserade sig snabbt . Jag bet ihop om ångesten men var så spänd och sammanbiten. Jag som ville vara den där perfekta mamman som aktiverar sig, talar med personalen och ställer en massa kloka frågor.  Inget av det hände. Efter 1 knapp timme tyckte sonen jag skulle cykla hem. Han hade hittat kompisar och saker att sysselsätta sig med.

Lunch hemma och sen la jag mig för att vila. Men jag var fortfarande spänd, stressad och hade ångest. De mörka tankarna kommer så lätt då. Ångestdänpande medicin...och sen somnade jag...Hade ställt klockan på ringning. Samtal i Ystad.
Jag var så jäkla spänd, ångestfylld och uppvarvad inför detta.
1 h samtal med både läkare och samtalskontakt. De är så jäkla bra!!!! Jag är så tacksam att jag har dem.
Tog även blodtryck där idag för att kolla upp inför behandling med ny medicin. 188/111. Ja, så det är högt...

Löprunda igår kväll, Kettlebellspass i morse och sen lämna sönerna på fritids.
Sen somnade jag...Klockan på ringning även idag för att åka till Capio och påbörja ny behandling. Nervöst och läskigt. Men ett måste. Som ett led i detta, ny blodtrycksmätning; 197/110. Remiss skickades omedelbart till allmänläkare för bättre behandling av blodtrycket. 

Snart är även denna dag över. Snart är det värsta över. I morgon ska jag med dottern till Ystad för första dagen på hennes nya skola.  Nervöst och stort! Hon kommer att åka tåg och buss till skolan varje dag nu...Tänk om detta är ett fel beslut. Då är det mitt fel. Det är jag som tryckt på kring detta. Maken har varit mer tveksam till att byta skola. Vad har jag gjort? Tänk om dottern vantrivs, blir mobbad, börjar må dåligt.

Ett av de största projekten denna vecka är Ultravasan 45 km. Jag har planerat, laddat, förberett, oroat mig och mått skit inför detta. Jag vill fortfarande genomföra loppet. Men jag klarar inte av en tågresa på 12 h och sen hem igen lika långt, med denna ångest. Det finns inte en chans. Så med stor förtvivlan har jag bestämt mig för att hoppa av. Det är jättesorgligt! Men samtidigt är det på något sätt lite skönt. En av veckans stora uppgifter är borttagen.
Mina behandlare har avrått mig från att åka upp i mitt tillstånd och tycker jag tagit ett klokt beslut. Så är det nog. Men samtidigt känns det som ett stort nederlag.

På fredag ska jag träffa min samtalskontakt igen. Tryggheten i min tillvaro just nu.

När det är stopp! När det tar slut!

Som jag har sett fram emot UV45. Som jag sett fram emot detta Ultra-lopp.  Som jag t.o.m suktat efter UV90. Jag vet att milen finns i benen. Jag vet att jag har fysiken att genomföra detta. Jag vet att jag har pannben för både UV45 och UV90.

Men nu är ork, motivation, lust, mil, pannben och allt annat som krävs, totalt slut. Ångesten tär på mig ständigt. Maken säger att han aldrig sett mig må så dåligt. Utöver löppass och passen på IFC, har jag legat i sängen i mörkret fyra dagar i rad nu.
Börjar kolla på möjligheterna att avboka hotell i Mora samt tågbiljetter...Jag vill inte, orkar inte, kan inte!!! Går inte med denna ångest och uppgivenhet!

Min samtalskontakt på Capio frågade i fredags om jag inte behöver läggas in igen. Jag sa prompt nej.  En bit in på samtalet återkom hon till möjligheten att läggas in. Hon pratade med mig kring alternativet att tillkalla en läkare för att göra en bedömning. Men nej! Jag fixar detta!!!

I dag är jag inte lika kaxig. Kan inte någon bara ta ett jävla bra beslut som gör att det blir fantastiskt jävla bra.

Jag vet inte vad som är värst; uppgivenheten eller ångesten. De mörka tankarna eller ångesten. Helvetet eller helvetet.
"Skyddande faktorer" som det så fint heter; barnen samt etablerad på arbetsmarknaden.
Jag vet inte...Tvingande livsuppehållande faktorer. Hade jag inte haft barnen hade det varit så mycket lättare att ta ett beslut att lämna. Men nu finns mina helt underbara barn. De behöver båda sina föräldrar. De behöver även sin mor. Så sägs det i alla fall. Jag är dock övertygad om att maken/barnens far skulle fixa detta utan mig.
Men jag tar inget beslut nu. Jag tar inget beslut utan diskussioner med samtalskontakt och / eller läkare på Capio.

Måste prata, ventilera, diskutera eller vad man nu ska säga. När jag är i detta läge vill jag att någon tar ett beslut åt mig. Jag känner mig inte i stånd att göra det själv.

Jag vet varken ut eller in. Men längtar så in i helvetes mycket till på tisdag när jag får träffa både samtals- och läkarkontakt på Capio igen. Fram till dess; just survive!

Idag är det sönernas sista dag på sommarledigheten. Det har blivit mkt film...legolek...Men jag tog mig även samman och cyklade med min fina barnatrio till fiket där de fick välja vad de ville som en sista sommarlovsfika. Barnen uppskattade detta  -jag satt med ångest och frågade mig själv vad jag egentligen uppskattar numera. När kände jag glädje sist? Rutinmässigt och rent intellektuellt vet jag ju vad barnen tycker om och uppskattar. På det sättet underlättar det att göra saker med dem som jag vet att de tycker om.

Natten till idag blev den värsta på mycket länge. Trots en enorm trötthet och sömnmedicin fanns det inte en tillstymmelse för mig att kunna somna igår kväll. Timmarna gick...det blev midnatt...Satte på TV:n igen...Klockan blev 01...gick upp och åt 1 banan...Den blev 02...Gick en runda i huset...La mig i sängen och halvdåsade framför TV:n. Ångesten tärde så in i helv...! Jag började bli riktigt rädd. Får jag inte ens sova kommer jag bli ett vrak. Jag kommer inte fixa detta! Tog en rogivande tablett. Kände ingen verkan.
Till slut måste jag dock ha somnat. Vaknade vid 7-tiden. Sov lite till och sen gick upp vid 8-tiden. Inte många timmars sömn och trycket över bröstet fanns där. Är det nu jag ska ge upp?
NEJ! Klart att jag inte kan. I morgon ska jag vara med på minstingens inskolningsdag på fritids. På torsdag ska dottern börja ny skola i Ystad. Klart jag ska finnas med då.
Kom igen nu Lotta!!!

Åt frukost. Bytte om till löparkläder. Bestämde mig för att det inte blir något UV45 på lördag. Men springa vill jag och gav mig ut på en 12,5km löprunda.

En riktigt skön runda där jag bestämde mig för ett lågt tempo men ändå hade ett genomsnittstempo på 6:04 på detta hyfsat långa pass. NÖJD!

Livet går vidare...

MORGONÅNGEST från helvetet!
Jag hade satt klockan på ringning 9.15 i morse...ut i fall att...jag skulle få en lugn morgon...och kunna sova ut...

05.30 vaknade jag. Låg kvar, andades djupt, försökte slappna av. Oron växte och blev till ångest. Upp med ett ryck ur sängen; kaffe, frukost, bläddra ofokuserat i morgontidningen.
Ångest måste vara ett djävulens påfund! Hjärtat rusar, magen värker, tryck över bröstet och du kan inte fokusera på annat än de mörka tankar som bombarderar dig.

Maken vaknar och kommer upp vid 9-tiden.
Jag sitter som ett nervvrak i fåtöljen.
- Är det jobbigt idag? frågar han
Tack för att du såg det älskling ❤️

Jag måste tyvärr ha löpvila ett par dagar nu pga värk i höft, rygg och sätesmuskler. Men träningsfri fixar jag inte att vara. Under träningspass och löpning har jag mina få ångestfria stunder. Så träningspass på IFC kl.10. När vi stod där framme vid tavlan för att gå igenom dagens pass ville jag bara fly. Ångesten och alla känslor/tankar om hur jävla usel jag är, sköljde över mig. När jag dessutom konstaterade att det var ett pass med teamwork 2&2, så var jag SÅ nära att cykla hem igen. Men samtidigt är jag fruktansvärt envis och "ge-upp-grejer-när-jag-väl-bestämt-mig" är inte jag!!!
Det var ett tufft pass med både styrka och kondition (där kondition är till min fördel) och jag gick all in. Det var superhärligt!

Jag cyklade hem ångestfri, kom hem till ett tomt hus (min fantastiska make hade tagit alla tre barnen till Malmö för festival, lunch, lördagsgodis och bio), duschade och åt lunch - ångestfri ❤️
Tröttheten kom över mig. Knockade mig. Jag la mig i mörkerrummet. Ångesten kom krypande. Mörka tankar, ångest, mörka tankar, ångest.

Jag somnade. Till slut somnade jag. Så skönt!
Vaknade - med ångest!!!

Make och barn fortfarande i Malmö. Tack och lov. I dessa ångeststunder vill jag inte prata eller vara med någon (förutom min samtalskontakt/och/eller läkare på Capio). Det som rör sig innerst inne i mig berättar jag inte för någon för utom mina behandlare. Här på min blogg berättar jag enbart ytligt.

En kopp kaffe, lite mellanmål och sen cykeln till ICA. Skönt att ut och röra på sig igen. Men besöket på ICA var lika jobbigt som det varit den senaste månaden. Jag går in och hoppas vara osynlig. Tittar ner i golvet samtidigt som jag sneglar åt sidorna så att jag kan "fly" om någon ser mig som ev vill prata...

Jag fixade det. ICA-besöket gick. Cyklade hem, packade upp. La mig i sängen igen.

Familjen kom hem. Tre glada barn och en trött make.

Ångesten tär, livet går vidare, barnen leker och bråkar, i morgon är en ny dag, livet går vidare...

Sommarlovet

Fem dagar kvar till sönerna börjar på fritids och en vecka kvar till dottern börjar skolan. Det dåliga samvetet tär i mig. För att läsa av barnen och få vetskap om hur mkt de upplevt denna sommar som pest och pina (inget jag sa till dem såklart) så gick vi igenom sommarlovet tillsammans under middagen (antagligen för min skull...för att få konstaterat att jag inte enbart legat i sängen).

Skolavslutningen. Efteråt följde mellansonen med bästis och hans familj till sommarstugan i 2 dygn.
Jag, dottern, minstingen och dotterns kompis gick på fiket och fortsatte sen med lite avslutningsfirande hemma vid.

Ystad-utflykt med glass, shopping och turisttåget.

Två kvällar på middag hos goda vänner (varav jag enbart deltog i en).

Tosselilla.

Kåseberga.

Ven.

Massor av bad vid Mossbystrand (havet) samt Skurupsbadet.

Övernattningar med kompisar.

Jaa...Sen har jag inte mkt mer att komma med. Det blev inte som planerat...Jag tillbringade 10 dygn på sjukhus, lever med ångest och depression - vilket självklart drabbar och påverkar barnen.  Men när vi pratade om sommarlovet och det vi gjort, verkade de så nöjda ❤️

Det kunde varit mycket värre...Men även så mkt bättre.  Det dåliga samvetet finns ständigt. Samtidigt vet jag ju att jag inte hade fixat mer.  Vi har fått tacka nej till inbjudningar samt ställt in vår semesterresa. Det känns.  Det känns ända in i hjärteroten. Det känns som ett stort svek.  Men jag kunde inte gjort annorlunda!

Denna dag har för min del, som vanligt, börjat med maxad ångest! Jag mådde så dåligt i morse att jag jag hade svårt att få i mig fukost och kaffe. Men för att fixa inplanerade löpturen var det bara att trycka i sig 👊
Övriga familjen sov medan jag gav mig iväg. Mina tankar med löprundan var lågt tempo.  Inte helt lätt att hålla. Hade tänkt mig ett genomsnitt på 6:30-6:40.  Jag fick gång på gång bromsa mig och det hela ändade i 11,33 km i 6:20-tempo.

En njutbar runda äntligen igen. Jag njöt hela tiden.  Att dra ner på tempot gjorde mkt. Snart dags för UV 45 km, och då vill jag njuta, ta in skogen, Dalarna och loppstämningen. Så då gäller ännu lägre tempo ✊🏃Jag kommer antagligen gå igenom både det ena och det andra i känslor och tankar unde alla dessa timmar i Dalarna under 45 km.

Mkt vila, lunch med barnen, mkt ångest, 2,5 h på badet med barnen, mkt ångest, mkt vila, middag med barnen (maken på orientering).

Så länge jag får leva i min familje-rutin-tränings-osociala-bubbla, så fixar jag vardagen/livet.  Men såhär kan jag inte leva for ever. Med denna ångest orkar jag inte heller for ever.

Maken fortfarande på orientering, barnen leker, jag dricker några glas rött, godis, funderar på morgondagens löprunda...
Oro, ångest, PISS!

Ser fram emot besöket på Capio i morgon.

Andra dagar

Vissa dagar tar man sig till badet med barnen.  Andra dagar blir såhär.

Jag brukar inte ha ångest på natten.  När jag väl somnat, med hjälp av medicin, brukar jag kunna somna om varje gång jag vaknar, fram till ca 6.00. Men i natt var det annorlunda. I natt ville inte ångesten lämna mig. Jag somnade strax efter 22. Men redan efter 3-4 h väckte ångesten mig igen. Det är så obeskrivligt hemskt. Det gör så ont!

För mig börjar det som en elektrisk stöt, en blixt som skär genom och skakar om hela kroppen. Sen fortsätter det som ett evigt, tuggande, malande, värkande helvete i magen.  Det sprider sig till benen och inte en tanke tänks klar. 

Detta med benen och den ologiska hjärnan kan jag leva med när jag har ångest.  Men det som känns i magen är outhärdligt! Det gör så jävla ont! Det tär! 

I morse när jag gick upp var det med ångest och jag kände tydligt av nattens vakentimmar med ångest. Den inplanerade löprundan gav mig ännu mer ångest.  Frukost, ombyte, sen då..? Mina känslor, mina tankar och min kropp skrek efter att bara få ge upp, lägga sig, dra täcket över huvudet och skita i allt. Men jag gick emot detta och sprang 8,22 km. Inte särskilt långt, men tempot har blivit högre. Om det var tempot, värmen, ångesten eller sömnbristen som gjorde löprundan tuff vet jag inte. Men jag tog mig igenom den, kom hem till två av fyra barn som var vakna och åt frukost. Jag duschade, kände mig hyfsat nöjd med löpningen, ångestfri, la mig i sängen och somnade...Sov inte djupt utan hörde barnen leka, prata och sorla i bakgrunden. 

Jag hade tänkt ta med barnen och åka till havet. Men när åskan mullrade och blåsten tog i, då valde jag att ställa in havsbesöket.  Barnen verkade nöjda ändå och fortsatte sina lekar/filmer/studsmattehoppande. 

Lunch, mörkerrummet, ICA, fika till barnen, mörkerrummet...Ja idag känns det som jag legat i sängen mest hela dagen. 

Övernattningskompis har åkt hem till sig, maken har kommit hem från jobbet, middag intagen och likaså sängen för min del...

Vill liksom bara få tiden att gå. Gömma mig. Men sen då? Jag vet inte. Första anhalten att längta till är besöket på Capio på fredag. I övrigt vet jag faktiskt inte...Vänta ut ångesten...vänta på att få känna mig glad...

Tre huvudteman. Idag tema tre; psykisk ohälsa.

När mina "trygghetspersoner" äntligen kommer tillbaka efter semestern - då tänker jag att äntligen igen!
Men det blev så totalt jäkla jobbigare än jobbigast.

Jag hade samtal med min kontakt på Capio igår igen efter ganska lång tid. Sist vi sågs var när hon var hos mig på sjukhuset i slutet av juni. Jag har förträngt, gått på, förträngt, gått på...Men igår kom allt tillbaka liksom. Så glad jag är för det. Så glad och sådan lättnad att äntligen få träffa C igen.
Men det var tufft  - så jäkla tufft! Jag har ju under sommaren nästan låtsas att jag mår bra...
Men när man i stort sätt isolerar sig från vänner och umgänge p.g.a rädsla att vara fel, säga fel, göra fel, när man gör saker som inte är bra för ens hälsa, när man har behov av att sova/vila/dra sig undan konstant  -då mår man inte bra. Såklart! Och igår började arbetet igen med detta trassel. Denna härva av ångest, av negativa tankar, av att inte vara värd att få finnas till.

I dag hade vi ett kort samtal per telefon och jag ska tack och lov få träffa C redan på fredag igen. Nästa vecka ska jag få träffa både henne och min läkare. Svensk sjukvård 💓

I går kväll var den värsta kvällen på länge och idag har det varit hell! Ni som inte mått dåligt på detta sätt förstår kanske inte riktigt. Men en lugnande tablett och sedan medicin att sova på kan vara skillnaden mellan liv och död. Det är skillnad på att missbruka och på att ta lugnande vid behov. Igår var det ett SKRIANDE BEHOV!
Även idag har varit en mycket jobbig dag. Men jag kan bita ihop och ge kraften och orken till barnen. Det har jag gjort idag - till fyra barn; mina tre + ett extrabarn 💓 Lunch och sedan 3 h på badet. Glada barn - vilket gör att jag kämpar vidare.

Vilat. Tvekat. Orkeslös.

Det blev ingen träning idag, ingen löpning, ingenting. Men barnen har fått bada, ett av barnen har kompis här som sover över. Barnen 💓 Mår de bra så fungerar mitt liv. Eller tvärtom. Jag måste orka, leva vidare och finnas för min fantastiska barn 💓

Ibland känner jag att det inte finns någon mening med att gå i samtal, ta mediciner, att överhuvudtaget kämpa. Jag har ju mått dåligt sedan jag varit riktigt liten. Oron började i 6-årsåldern. Ångesten i 12-årsåldern  - och då kom även ätstörningarna. Genom hela högstadiet var min kamp att vara bäst i klassen, vara bäst på fiol (förutom fantastiska Ragnhild 💓 - som tyvärr tog livet av sig redan under gymnasietiden) samt gå ner allt mer i vikt. Jag kämpade mot den förbaskade vågen.
Striden med vågen gick upp och ner. Men när jag var ca 30 år vägde jag 27 kg och var så jävla stolt över det!!!
Stolt över vad? Mådde  ju så jäkla dåligt! Ja, ni kan bara tänka er. Ens bästa vän är en våg - när den  går ner. I övrigt fanns ingen eller inget!
Tvångsvård, sondmatning, dropp...Kroppen skrek efter näring. Kroppen skrek efter att få liv i sig. Bulimin tog allt mer överhanden...Skam! "Du har bättre karaktär som anorektiker  än som bulimiker!" Så kändes det ständigt. Så känns det än idag. Trots detta känner jag mer med bulimiker än med anorektiker. Det är så tragiskt och så skambelagt. Precis som med alkoholism. Men allt detta är sjukdomar. SJUKDOMAR! Inget av detta uppstår om du inte mår fruktansvärt dåligt och akut skriker på hjälp!

Jag vet inte. Jag vet ta mej tusan inte hur det kommer gå. Men jag är lyckligt lottad med min make och tre underbara barn som går före allt. Dessutom har jag funnit kärleken till löpningen. Så det finns en dag att vakna upp till i morgon. Det finns något att kämpa för. Så har inte alla det.

Idag har inte orken funnits ens till löpning (och då är det illa). Men i morgon är ett  pass inplanerat. Vi får se...jag vet att jag måste akta mig även vad gäller träningen. En gång missbrukare alltid...Det spelar ingen roll om det är mat, svält, träning, städning  -men missbruk är missbruk. Så löpningen hoppas jag kunna vårda med ömhet och kärlek.

Alla har vi våra jobb

Att återgå till vardagen innebär så mycket...så många olika saker...för oss olika människor...med våra olika utmaningar...

I morgon, måndag 6 augusti, återgår många personer till sina jobb - till sina anställningar.
Vad innebär det att ha ett jobb? Vad innebär det att slita, tjäna sitt levebröd, kämpa, göra sitt bästa, ge det man kan...men ändå inte riktigt duga eller räcka till?
Att fortsätta sitta tuffa arbete, sitt slit för att överhuvudtaget orka leva vidare, räknas inte riktigt. Det är en skam och så nedvärderande att inte kunna och orka ta del av yrkeslivet och det som räknas.
Jag är ambitiös, har alltid varit intresserad av omvärlden och varit en engagerad person. Men just nu orkar jag inte. Jag är sjukskriven och kommer inte ta del av yrkeslivet på ett bra tag. Vart tar då mitt människovärde vägen?

I morgon börjar maken, min chef, min läkare, min samtalsterapeut, min väninna jobba efter semestern. Om 1 v börjar mina kollegor jobba...Men inte jag.
Mitt jobb fortsätter, men inte enligt den anställning som jag skrivit på.

Det syns inte på mig.
Det varken syns eller märks när jag är på ICA i 15 min
Det varken syns eller märks på badet under ett par timmar.
Det varken syns eller märks under en kväll med goda vånner.

Men inom mig gör det ont, skriker och är i uppror.

Under sommaren har jag förträngt på olika sätt för att överhuvudtaget orka överleva. Men i morgon börjar slitet igen. Det slitet som jag måste genomgå för att orka överleva. I morgon är min samtalskontakt tillbaka igen efter sommaruppehållet. Jag längtar ihjäl mig efter henne - samtidigt som jag vet att det är ett slit med mycket känslomässigt jobb som väntar mig.

Att återgå till jobbet som lärare är just nu otänkbart för mig. Det är slitet, jobbet, närvaron och relationer med andra som inte fungerar. Konflikter, känslan av att inte duga, känslan av att vara dålig, sämst, hatad...Att ständigt leva med den känslan i relation med andra i alla sammanhang. Det är mitt jobb.  Många med mig lever med detta. Ett ständigt helvete!

Medan många av er återgår till jobbet efter semestern, kommer jag och många med mig, fortsätta våra liv med att orka och våga överleva.

I morgon ska jag träffa min samtalskontakt igen. Så gott i hjärtat. Men, milt uttryckt, så tufft!

Such a day

Ja, jag vet inte. Men tror faktiskt att denna dag varit helt ok. Ja, helt normal. Eller hur ska man känna egentligen? Hur ska man känna när man inte mår dåligt? Hjälp - jag har förlorat kontrollen över det normala livet 😱

Natten var jobbig. Eftersom jag hade ställt klockan på ringning 6.00 kändes hela natten stressad. Två gånger var jag ute på vår uppfart; 1) Är garageporten stängd och låst? Det var den inte. Gick och la mig igen...grubblade...2) Är bilen låst? Gick ut igen. Det var den inte...

5.30 gick jag upp (30 min innan klockan ringde) och kände att jag hade gott om tid. Fixade frukost; havregrynsgröt med rejält med salt (med tanke på den svettiga löprundan som väntade), ost- och tomatsmörgås (med salt 🤣), en sportresorb samt kaffe ☕
Smäääälta frukosten...tandborstning...löparkläder på...blanda Tailwind nutrition, fixa löparryggsäcken... toabesök...

6.38 (enligt Garmin Connect) kom jag iväg på det inplanerade långpasset.

Efter 2 km kände/tänkte jag att jaa, jag kan faktiskt bryta här. Bättre än inga kilometer alls.  Jag måste jobba med dessa mörka tankar om att inte klara av så mycket. Dessa tankar om att bryta, om hur dålig jag är, om vilken looser jag är, om att allt med min löpning är en bluff mm mm måste jag jobba med!
Vid 6,5 km var jag fortfarande på G men behövde kissepaus. Sen var det bara att ge sig ut igen. Värmen hade vaknat till liv. Vid 10 km var jag på banan runt Svaneholm och mötte min chef (tillika rektor på Maria- Rutgerskolan) jogga runt sjön. Heja dig! Bra kämpat!
Mina ben och mitt pannben kämpade vidare. Värmen hade blivit till hetta. Såg till att få i mig mkt dricka; både Tailwind och vatten. Vid 16 km satt en banan som en smäck!
Väl hemma stoppade jag min Garminklocka som då angav 21,14 km 💪👍🏃

Det var absolut ingen smärtfri runda i denna extremvärme. Men det gick 😍

Lunch med hela barnatrion och sen - KORS I TAKET - har jag varit på Friluftsbadet i Skurup med badkläder på 😱 Jag känner mig minst av allt bekväm med det. Men jag fixade ändock att göra det för barnens skull ❤️

I kväll är jag slut over and out. Men jag har inte haft ångest idag 😱🤔

Är detta ett normalt mående jag känner just nu! Or what!!?

Det gick!

Det är inte så lätt som det ser ut.

Det var mitt förslag, min idé - för jag har så dåligt samvete gentemot familjen att jag inte orkar mer, att jag inte orkar resa bort, att jag inte orkar hitta på en massa, att jag inte är glad...Så jag kläckte idén om att åka in till Ystad en kväll, gå omkring, mysa och äta på Marinan.  Den kvällen blev idag. Jag älskar verkligen min familj. De är bäst i världen och det värdefullaste som finns. Men jag känner mig som en looser som inte till fullo förmår uppskatta detta.

Jag vaknade med en jävulsk ångest i morse. En ångest som pågick, pågick och pågick...Den gjorde att jag inte kom iväg på det inplanerade träningspasset, den gjorde mig tvär, kort, sluten som en mussla...Jag ville bara försvinna!!! Men det går ju inte. Höll ihop fram till lunchen, sen la jag mig i mörkerrummet.  Till en början bara hemskt. Magen skrek av ångest.  Men efter någon timme somnade jag.

När jag vaknade kändes det som en evig väntan till vi skulle ta tåget in till Ystad. Jag ville inte - men jag måste för familjens skull.

När vi väl satt på Pågatåget från Skurup mot Ystad kändes det rätt ok. Väl framme i Ystad fick vi en mycket fin kväll ❤️

Kanske finns hopp ändå

En skitnatt!!!

Men det blev bättre sen.
Upp tidigt i morse. Ångesten tillåter mig inte att ligga och dra mig. Hade inga speciella planer. Åt frukost, kollade mail och fixade sen frukost till min barnatrio + ett övernattande barn (maken ligger genomförkyld med feber).
Tog på mig löparkläder utan att egentligen ha bestämt mig för att springa. Men bestämde mig såklart för en löptur när kläderna åkt på. Vart? Hur långt? Visste inte. Inte likt mig att vara så oplanerad och ostrukturerad...
Klev utanför dörren och gav mig i väg. "Burr" säger löparklockan efter varje km och visar då i vilket tempo jag sprungit senaste km. Min första km brukar ofta gå långsamt på en bra bit över 6 min. Men nu visade klockan 5:58 på första kilometern. Jisses! Det gav mersmak och sporrade mig. Där och då bestämde jag mig för en 5-km.runda och att försöka hålla varje kilometer under 6 min.

Döm om min förvåning när kilometer två gick på 5:24. Sen bara gick det av sig själv med sista kilometern på 5:22. YES! Det blev en sluttid på 27:44 min. Mitt pb på halvmilen. ÄNTLIGEN! Äntligen fått upp lite tempo.
Jag tycker dock att det är långdistans som är det givande med löpningen. Men dessa korta temporundor ger en god variation och kompletterar de längre och lite långsammare rundorna.

Glädjen över den snabba löprundan la sig snart...Ingen glädje som sitter i länge numer. Men jag kände mig iaf glad direkt efter "resultatet".
En hel del ångest idag, vilket har gjort att jag hållit igång. Utöver löprundan har  jag städat och bäddat rent i sängarna, varit och handlat samt avkalkat kaffebryggaren. Jag är trött, men vågar inte slå mig till ro. La mig i soffan och försökte läsa lite (har hållit på med denna deckare hela sommaren...). Men det fungerar inte mer än ett par sidor i taget.

Jag är less på denna ständiga oro och ångest, trött på att aldrig få landa liksom. De mörka tankarna tar så lätt övertaget då. De allra svartaste kommer tillbaka emellanåt. Dock inte så ofta som innan jag låg på sjukhuset (medicinen börjar väl verka nu).
Med tanke på den lilla förbättringen vad gäller depressionen, så känner jag att det kanske finns hopp ändå 💕

Komplext

Ja det är ta mej fan komplext.
Jag är ta mej fan komplex.
Jag är ingen lätt människa.

Sista läkarsamtalet på sjukhuset, då när jag sa att jag ville bli utskriven och inte överläkaren ville det, så sa han till mig: "Du är ingen lätt patient att hjälpa. Jag hoppas att du har en klok terapeut som kan sticka hål på den där ytan du har." Ö.L kliade sig på hakan och såg bekymrad ut. "Det behövs någon proffsig för att komma dig in på livet".

Jag vet att han har så rätt. Det är inte första gången jag hör detta. Jag är ingen lätt människa - och jag är definitivt inte lätt att hjälpa. Jag ser oftast hyfsat pigg ut, välvårdat yttre, ställer upp för andra, vill vara stark, trevlig och glad utåt, svarar tydligt på tilltal och är intellektuellt närvarande - hur jävla mycket kaos det än är på insidan.
Jag vet inte varför det blivit såhär, varför jag är som jag är, varför jag döljer det svarta. Jag är uppfostrad av en äldre far där känslor inte var något att prata om, där det intellektuella var viktigast. Uppfostrad av två föräldrar där ytan utåt var mycket viktig; man skulle prestera, vara duktig och glad - vara positiv utåt. Då är det ta mej fan inte lätt att få sin första depression vid 12 års ålder. Vad skulle jag ta mej till liksom? Hela världen rämnade ju! Jag slöt mig inom mitt skal och krympte mig själv både kroppsligt och själsligt!

Detta sitter i nu 36 år senare; visa inte vad du känner!!! Håll det inom dig!

Att jag skriver om detta idag, föranleddes av ett läkarbesök i Ystad på Capio hos en överläkare i psykiatri - en mycket klok, fin och förtroendeingivande sådan. Jag träffade honom eftersom min läkare och samtalsterapeut är på semester. Det kändes helt ok. Det kändes t.o.m bra. Jag såg välvårdad ut; blus, långbyxor, håret uppsatt och solbränd efter mina löprundor - men insidan skrek av ångest. Han såg detta. HAN SÅG ATT JAG INTE MÅDDE BRA TROTS ATT JAG INTE SKRIKER UT DET! Tack!!! Han förstod dessutom att jag inte ville berätta allt för honom nu när han enbart fanns som ett stöd när mina ordinarie är på semester.

Jag vet inte hur mitt liv kommer bli. Det är så svårt. Jag gör små utflykter med barnen på deras sommarlov, jag tar mina löprundor och går på enstaka gruppass på IFC. Men jag känner ingen glädje någon gång. Jag gör en massa saker som en robot. Ju mer ångest jag har, desto mer saker gör jag. Så är det iaf nu när resten av familjen är hemma. Under sjukskrivningen när resten av fam. är på jobb/skola, lägger jag mig hellre i sängen, tar något ångestdämpande och somnar.
Men hur det än är, så har glädjen slocknat, ljuset blivit mörker, uppgivenheten är påtaglig och...ja jag  vet inte...Men jag vet iaf  att jag är jävligt svår att komma in på livet...

Största utmaningen

Vaknade mycket tidigt i morse  - med ångest. Fixade inte att ligga  kvar i sängen. Steg upp, blaskade av ansiktet, startade kaffebryggaren, fixade macka och fil och flingor, hämtade in morgontidningen...

Att hämta in morgontidningen är mer en vana än för att läsa den. Maken läser den i och för sig "från pärm till pärm", men jag kan fortfarande inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa nyhetstidningar. Men på något sätt hör det till att bläddra i den till morgonkaffet.
Bara jag vaken och tankarna snurrade och gav mig ingen ro. Ångesten for runt i magen - och då kommer den obarmhärtiga uppgivenheten tillbaka.

Mitt i allt detta hade jag bestämt mig för att gå på träningspass på IFC idag. Första gången på ca 1 månade träning i grupp. Jag satte på mig träningskläderna medan kroppen nästan skakade. Jag ville inte. Jo, jag vill komma igång med träningen igen (inte enbart löpning), men jag ville inte till IFC eftersom ångesten var så stark och jag visste inte vad jag skulle klara av eller hur det skulle kännas att träffa alla människorna där igen.
Familjen vaknade och jag kände hur spänd jag var och uppfattade knappt vad de sa.
Jag gav mig i väg på cykel mot IFC:s träningscenter. Halvvägs bestämde jag mig för att vända hem igen. Bromsade in cykeln och kände att jag fixar inte detta!
Men så satte jag fart igen  och bestämde mig för att FIXA DETTA!!! Det kommer inte bli lättare nästa gång.
Jag kom fram till IFC skakig och i sista sekund. Ville helst bara gråta. Nu var ju det svåraste avklarat; jag hade tagit mig hela vägen med ångest och t.o.m gått in i lokalen. Nu kunde jag cykla hem igen och faktiskt känna mig nöjd med den största utmaningen hittills sen jag kom hem från sjukhuset.
Jag valde dock att säga hej till alla välkända personer och deltog i passet. Heja mig! Jag säger inte att det var lätt - men jag gjorde det.
Det var ett pass med mycket axlar/armar. Det var mycket länge sedan för min del. Det kändes...så nu är det dags att ånyo börja bygga upp styrkan i dessa muskler :)

De svarta tankarna fick en käftsmäll

Man ska inte klaga!
Vem fan kom på det uttrycket? 😃

Jag klagar inte. Men jag tycker inte om den stekande solen. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt. Jag fixar helt enkelt inte denna hetta rent fysiskt.
Men vi ska vara tacksamma vi nordbor över en solig sommar. I know. Men tacksamhet kommer inte på beställning.
Jag avskyr att gå i badkläder. Jag avskyr t.o.m linnen. Det sista har jag dock de två senaste åren vant mig vid.
Men denna värme som gör att det lättklädda är det lämpligaste och skönaste; jag tycker inte om det!

Bortsett från det fantastiska (?) sommarvädret har det varit en bra dag. Jag har kommit på mig själv flera gånger idag med att le 😱 Bara sådär.
Det var en jobbig natt med oro samt en son som hade ont i magen. Stängde av väckarklockans tidiga ringsignal pga den slitiga natten. Gick istället upp vid 7.30; frukost in och löparkläder på.  Växlade några ord med maken och sen iväg med vätskeryggsäck och salttabletter. Behagligt väder.
Förbenat ont i ryggslutet. Det kom under Stockholm Marathon och har suttit i sen dess. Framför allt efter varje löptur.  I morse smärtade det som f..n de första 2 km. Blev lite rädd och funderade på om jag skulle bryta. Men det lättade efter ytterligare några km och jag knatade vidare.  Fysiken kändes god men tankarna var negativa. De ville få mig att bryta, talade om för mig hur dålig och långsam jag är.  De ville att jag, usla löpare, skulle stanna och ringa efter maken. De sa att min löptid är ute och det är lika bra att lägga av. Skitstövel, sa tankarna till mig.
Jag var SÅ nära att ta till mig tankarnas budskap,  stanna och ringa och be maken hämta mig.

Men nää! Kroppen ville vidare. Det gick ju så lätt idag. Så jag valde att ge de svarta tankarna en käftsmäll och fixade 15,42 km med lätthet. Så jäkla skönt och grymt!!!

Det har varit en bra dag idag.

Jag är tacksam! Lyckad löprunda, leenden, ICA-besök utan ångest, maken och mellanbarnet i Malmö på fotbollsmatch (jag är glad ända in i själen för deras skull ❤️), liten vila i sängen, renbäddad säng, bad med Mini och Maxi, pizzakväll med Mini och Maxi, Fotbolls-VM, ett par glas rött...

Ja, idag är en bättre dag. TACK!

Motstånd till besök

Här ligger jag när solen skiner som starkast och man borde vara på stranden, på badet, borde hitta på något kul med barnen.

Man borde - men jag orkar inte! Det går ingen nöd på barnen, det vet jag. De har varit på badet med maken, maken och jag har varit med dem i Glimminge hus, i Ystad och på Tosselilla och de leker med kompisar. Men det dåliga samvetet gnager ändå i mig. Jag vill dela glädje med familjen och känna att jag vill göra saker. Men jag vill faktiskt ingenting förutom att ligga här. Jag vill väl egentligen inte det heller .Vissa dagar är mer uppgivna än andra. Idag är en sådan dag.  Med uppgivenheten kommer ofta ångesten också. Det tar på krafterna!!!

När man legat på psykiatrisk avdelning är ens ordinarie mottagning skyldig att kalla till ett besök, senast åtta dagar, efter att patient kommit hem. Idag var ett sådant besök. Jag kände redan innan starkt motstånd till detta besök; eftersom både min samtalsterapeut och läkare är på semester så blev besöket hos en, för mig, okänd person. Jag har inget som helst behov eller någon lust att öppna mig för någon jag inte ska ha vidare kontakt med. Det tror jag att jag visade ganska så tydligt. Stackars sjuksköterskan som jag var hos. Jag slöt mig som en mussla, svarade fåordigt...Kände mig bara irriterad. Hon försökte få ur mig mer, men insåg väl till slut att jag inte ville. Så det blev inget långt besök.

Jag vet inte hur resten av denna sommar kommer att bli. Jag vet inte om jag kommer till att må bättre. Jag vet inte när jag ska börja jobba igen. Jag vet ingenting. Men jag önskar så mycket att jag var en gladare och mer energigivande mamma 😪

Löpningen

Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men det ska gå.
Det är inte lätt, men det måste gå.
Det är inte lätt, men det går.
Det är inte lätt.

Jag har varit hemma från sjukhuset precis 1 vecka nu med många downs. Visst hade det varit klokt att vara kvar 1 v till (som läkarna rekommenderade); låta medicinen ha gett verkan (eller inte och i sådana fall byta ut den) och fått vila mer.
Men jag valde att åka hem och har då att rätta mig därefter. Jag är fruktansvärt trött - konstant! Lägger mig en stund per dag, men det känns inte tillräckligt.
Ångesten är tuff emellanåt och jag ser då ingen annan råd än att ta vb-medicin.

Detta kan väl vara ok. Ja det är ok - OM DET ÄR FÖR EN TID! Men det som oroar mig är framtiden. Hur mår jag om några månader? Om ett halvår? Om ett år? Om 10 år?

Jag fortsätter med löpningen. Jag har ytterst sällan ångest när jag springer. Tyvärr har den ångestdämpande effekten som löpningen ger, ingen längre verkan, utan verkar under löpturen samt ca 1 h efteråt.
I morse sprang jag 12 km. Det var på ren envishet. De senaste rundorna har varit tuffa. Det är som att kroppen inte riktigt är med mig. Men jag har ett pannben och en envishet som få (har jag fått höra). Har jag bestämt mig så har jag och idag fick skallen styra över kroppen. Det var svettigt, jobbigt, tufft och "jag-orkar-inte-känsla". Men jag orkade - på något vidunderligt sätt 👊

Jag minns såväl sista löprundan innan jag lades in på sjukhuset; Häckeberga runt. Det gick rent åt helvete. Jag tog mig runt 23,5 km. Men det var var det tuffaste jag någonsin genomfört vad gäller löpning. Jag grät och stångades om vartannat. Jag minns även sista löppasset med IFC då vi körde backträning. Kroppen ville inte - den lydde inte! Jag "backade" och stod över sista rundan backe. Min coach, som vet en del om hur jag mår, förstod och pressade mig inte (vilket ju annars är bra om han gör! Men i detta läge förstod han - och jag är så tacksam för det). Löpningen håller mig vid liv. Jag är ganska så övertygad om det. Om man nu kan vara ganska övertygad...Antingen är man övertygad eller så är man väl inte övertygad..? Hm, ja ni får tolka mitt uttalande på det sätt som passar er. Jag känner mig dock ganska övertygad om saken i fråga.

Jag längtar till löpningen går lätt igen, till den är en njutning och jag känner att jag är nöjd efter löppassen. Den tiden kommer om jag kämpar vidare...tror jag...

Så länga jag har lopp inbokade måste jag kämpa vidare och hålla mig vid liv. Och det återstår 4 (eller 5 detta året)
Ultravasan
Midnattsloppet
Halvmarathon Skanör-Falsterbo
Kullamannem Dödens zon
(ev. Tjörnarparen 50km)

Vi får se hur det går med loppen. Vi får se hur det går överhuvudtaget med mig.
Det är inte lätt - det är tufft!

Nyansskillnad

Idag skulle vi åkt.
Till Polen skulle vi bilat.
Tidigt i morse avgick färjan.
Men vi kom inte med.

Maken och jag bestämde redan under de första dagarna av min vistelse på sjukhuset att vi skulle avboka resan till Polen. Så både de olika hotellen och färjan avbokades. Det var svårt för mig - som ett stort svek mot hela familjen. Samtidigt vet jag att det inte fanns något alternativ. Jag är fortfarande fruktansvärt trött. Ligger i sängen åtminstone en stund varje dag - idag i flera timmar...Ångesten bär jag med mig och så kommer det antagligen vara från och till hela mitt liv. Men den får jag lära mig att hantera. Tröttheten, som depressionen har som ett symptom, måste dock minska om jag ska orka med resa och annat.

I morse sprang jag 1 mil. Gjorde misstaget att inte ha med mig vatten eftersom det var svalt och skönt när jag gav mig av. Men redan efter 2 km kom hettan. Jag kokade! Muntorrheten var olidlig! Började känna mig vimmelkantig.
Svaneholm med dess toalett kom som en räddning efter 7,5 km. Blaskade av ansiktet i iskallt vatten, blötte kepsen och drack ett par klunkar vatten.  Sen gick de sista 2,5 km som en dans 💃

Städa badrum, laga/äta lunch, packa kvistar och blad i svarta säckar (klippte häcken i går) och köra dem till återvinningen.
Sen var all energi slut och jag har varit sängliggandes sen dess. Det blir så allt eller inget för mig. Kör på till jag måste lägga mig - och då är jag totalt orkeslös.

Jag ligger i mörkerrummet som fortfarande känns tryggt och skönt för mig.
Om jag mår bättre? Jag vågar inte ropa hej...men jag tycker mig ana en viss nyansskillnad.

Skör tråd

När det kanske vänder.
Jag vet inte...men det vänder kanske.

I torsdags, efter 10 dygn,  valde jag att bli utskriven från sjukhuset. Läkaren rekommenderade minst 1 v till på sjukhuset. SÅ många gånger jag bannat mig själv för att inte lyssna på hans råd. Jag, lilla jag, gick emot en klok och erfaren överläkare.
Jag hann vara hemma max 15 min innan jag totalt bröt samman, storgrät, la mig i sängen och var totalt förtvivlad .VARFÖR LYSSNADE JAG INTE OCH STANNADE KVAR???!
Men det var så dags. Jag har kämpat; tagit mina mediciner som jag ska, gråtit, svurit, vilat, haft ångest från hell, velat dö - vill leva, hatar mig själv som inte gör som läkaren säger, pushar mig själv som ska fixa detta!!! Ups and Downs from hell.

Många veckor i sängläge .10 dygn i sjukhussängläge ... Börja om från scratch. Löpträning; igår 3 km, idag 7 km...i morgon 10 km..?

Hur fort vågar jag gå framåt? Vill hålla länge! Men jag är otroligt dålig på att känna mina egna begränsningar och göra det som är gott för mig själv.
Jag tror att måendet vänder. Men det är så skört. Hela livet är som en tunn, jävla skör tråd som när som helst kan gå av.

#villrådig #ångestfromhell

Rond

Ronden ser annorlunda ut på en psykiatrisk avdelning jämfört med en somatisk avdelning.  Ni vet, där läkare och sjuksköterska går runt till varje patient, checkar av läget, gör bedömning, skriver ut patienten eller beslutar om fortsatt vård 😷🤕🤒

Så går inte ronden till på en psykiatrisk avdelning. Det vore så mycket enklare om en rond kunde gå till på det viset. Om mätningar, undersökningar och en titt på patienten kunde avgöra. Dock är människans psykiska hälsa så mycket mer komplicerad än så. Det krävs så mycket mer för att se, förstå och avgöra hur en person med psykisk ohälsa mår innerst inne.

Nu är det sittrond. Läkare och sjuksköterskor sitter ner tillsammans för att prata om var och en av oss patienter. Sjukskötetskor och skötare ger en samlad bild till läkaren av de senaste dagarna. Vi är delaktiga på så vis att sjuksköterska pratat med oss om måendet och om vi har något som vi vill ska framföras till läkare. På det sättet kan man också boka en tid med avdelningsläkaren.
Ludmila heter "min" sjuksköterska. En fantastisk, fin och ödmjuk människa. Tyvärr går hon på semester idag. Vi pratade igår och mitt enda budskap till läkaren är att jag vill hem! Samtidigt ska jag, för en gångs skull, ha tålamod...

Kroppen minns

Kroppen minns.
Kroppen reagerar.
Kroppen reagerar negativt.
Kroppen visar att detta är fel.

Har man en gång varit anorektiker, speciellt om man var det under så många år som jag var det (från jag var 12 år till jag var ca 36 år), så reagerar kroppen starkt - även efter över 10 år utan ätstörningar, om kroppen utsätts för bantning, för lite matintag eller svält igen.
Det går blixtsnabbt och kroppen sätter in alla cylindrar.

Eftersom mina långa och många sjukhusår som yngre, främst hade med ätstörningar att göra, så är sjukhusmiljöer så starkt förknippat med svält för mig. Det är som att den stämpeln aldrig går ur.

I tisdags åt jag både frukost och lunch som vanligt där hemma. På em "skickade" ju min läkare hit mig till sjukhuset. Jag åt inget mer den dagen...jag åt inget i onsdags heller...
I torsdags började jag äta lite. Men det är sjuka tankebanor och mönster. Varje dag samma sak. Frukost; 1 knäckebrödsskiva med tomat. Lunch: 1 äpple. Middag: en liten slev av det som serveras. Kvällsmat: 1 knäckebrödsskiva med tomat.

Kroppen skriker "SLUTA LOTTA!!!" Min hjärna skriker tillbaka "JAG KAN INTE UNNA MIG ATT MÅ HELT BRA!"

Det är som att jag hela tiden måste göra något dumt mot mig. Här måste jag ta alla mediciner och allt är skyddad verkstad från att kunna vara "dum" mot sig själv på andra sätt. Så vad ska jag då ta till..? - Jo det blev att gå in i en närapå-svält-period.
Och då reagerar kroppen; yr, lock för öronen, svag, svamp på tungan mm mm Jag hatar det!!! Hatar! Kroppen blir ju dessutom så svag. Ännu tröttare och mer orkeslös än den redan är pga depressionen.
Jag vet hur dumt detta är. Så vansinnigt! Återhämtningen tar längre tid, antidepressiva medicinen har inte lika bra effekt, sömnen försämras et.c.
Jag är hungrig, vrålhungrig emellanåt. Men det är som att jag inte får tillåta mig mer än "schemat" jag bestämt.

Jag vet inte vad detta står för. Men något är det som gör att jag inte tillåter mig att ha det bra.
Fuck alla sjuka tankar

...

Intet nytt under solen.
Fortfarande kvar på sjukhuset.
Vågar inte fråga läkaren hur länge de anser att jag bör vara kvar.
Vill hem nu!

Det värsta är nog det dåliga samvetet. Dåligt samvete över att jag inte är hemma med barnen på deras sommarlov.  Dåligt samvete över att maken får dra så tungt lass där hemma nu.  Dåligt samvete över att jag är sjuk! Dåligt samvete över att jag inte orkar "rycka upp mig".
Men det går inte - inte ens för deras skull, de som jag älskar mest ❤️

Igår var jag iväg på EKG. Mitt höga blodtryck har tidigare lett till avvikelser på EKG. Gårdagens svar har jag inte fått ännu.
Imorse CT-röntgen skalle/hjärna. Läkaren vill se om det blivit någon förändring i hjärnan. När de inte hittar någon direkt bakomliggande orsak till en depression vill de söka...och utesluta...

Jag hade besök av min samtalsterapeut från Capio i Ystad igår. Det kändes gott att få prata med henne. Men det gjorde fruktansvärt ont när hon gick.  Allt blev så definitivt på något sätt. På måndag går både hon och min läkare på Capio på semester. Utelämnad, övergiven...De känslorna kom så starkt! Ångesten växte till ddt outhärdliga. Bad om en vb-ångestdämpande och grävde ner mig i sängen.

Det är tragiskt att det är så många människor med så mycket tungt.  Det gör ont i mig att se andra patienter med djupa depressioner. Det är speciellt två män här som jag lider med. Jag vet hur jävligt tufft det är.  Att se hur tungt de har det - när man helst vill vara hemma med sina barn eller ligga på stranden. Eller bara vara hemma och känna att vardagen är ok.

Måtte vi komma till att må bättre en dag 👊

A room with a view

En mycket lugn avdelning.
Lugn personal.
Lugn, lugnt.

Men jag anar att de flesta av oss som vårdas här är allt annan än lugna inombords.

Ni som inte varit på en psykiatrisk avdelning vet antagligen inte hur det är här.  Ni kanske ser de gamla mentalsjukhusen framför er med patienter typ som i Gökboet.  Det hade varit något 😊 Men så är det inte.
Det finns många olika slags psykiatriska avdelningar med hyfsat indelat efter diagnos eller tillstånd. Så det finns såklart avdelningar med psykotiska personer. Men där är inte jag. Jag vet ju egentligen inte varför de andra är här. Men jag har ju varit inlagd förut och vet att det brukar vara personer med depressioner, ångest, ätstörningar mm.

Personal finns tillgänglig hela tiden om man vill prata eller bara ha sällskap. Mat på bestämda tider, läkarsamtal et.c
Jag har legat i sängen i stort sett hela tiden sen jag kom hit igår. Varken orkar eller vill något annat. Äter inte särskilt mycket.
Blodtryck och blodprover i morse.  Blodtrycket är ju högt - inget nytt. Men nu har de satt in starkare mediciner så att det sjunker.
Antidepressiva och åmgestlindrande mediciner...så är det väl bara att vänta ut tiden...

Vet inte så mycket mer - bara att det inte finns någon Quick fix från depression och ångest.  Det är inte läge att åka hem nu, enligt läkaren. Så det är bara att bita ihop kring längtan över barnen. Gör ont i mig att vara ifrån dem. Men åker jag hem nu är jag tyvärr rätt så övertygad om att det hela faller igen.

Finns yttre saker som stressar mig och som jag inte vet hur det blir med.
Middag hos goda vänner på fredag. Fick SMSa och berätta läget. Men tack och lov går Daniel och barnen dit.
50-årsfest i Höör på lördag. Den har vi fått avboka.
Sen kommer det stora; Backyard Ultra 7/7. SOM jag sett fram mot detta. Så jäkligt besviken över att det kanske inte blir av.
Semesterresa med Familjen till Polen 10-17 juli. Tänk om jag inte fixar det. Men det får vara mitt mål; att må bättre till resan och vara med familjen ❤️

Ingen skam - har jag intalat mig

Det gick liksom inte mer.
När jag gör saker som inte är bra för mig.
När samtalsterapeut och läkare på mottagningen idag ansåg att jag blivit sämre och sämre de senaste veckorna.
När jag inte själv orkar ta tag i det jag behöver göra pga depressionen och ångest.

Då hamnade jag här. Det är något de på mottagningen i Ystad väntar med in i det längsta att ta till. Men nu är det akut, enligt dem och jag måste få dygnet-runt-vård.

Psykiatrisk avdelning 86 på UMAS. Jaha...vad ska jag säga? För mina barns skull måste jag kämpa.  Jag ville inte hit. Jag vill vara med mina barn. Men jag vet att jag inte fungerar just nu. Så jag måste ta emot vården och bli starkare.

Jag låg inne här för ett drygt år sedan. Då skämdes jag oerhört mycket över det och jag sa till min chef (som körde mig hit) att absolut inte berätta för någon att jag var inlagd. Men en tanke när jag startade min blogg för ett par månader sedan, var att jobba för att  få bort det skambetonade kring psykisk ohälsa. Så nu tänker jag inte göra det till en hemlighet att jag är inlagd på psykiatrisk avdelning.  Jag behöver hjälp för att inte skada mig, för att ta de mediciner jag behöver och hjälp med att få släppa alla måsten - och vila.

Jag kom in vid 16-tiden. Inskrivningssamtal, läkarundersökning och fick sen rum och säng ca 17.  Jag la mig och somnade med en gång. Jag är så slut! Så orkeslös - och så full av ångest!
Personal är inne och tittar till mig med jämna mellanrum. Tyvärr vaknar jag till varje gång.  Men nu sover jag nog snart igen...

Där kan jag liksom gömma mig

Det var några dagar sen sist jag skrev. Energin har lagts på annat.

Hela familjen har varit ledig och hemma fre-sö. Hur mycket jag än älskar min familj så tar det mycket energi från mig att umgås och vara med andra nu.
Så att ha folk omkring mig dygnen runt + mina löprundor och annan träning, har tagit all ork.
Idag är det lite lugnare. Maken på jobb och mellanbarnet hos kompis.

Igår avlade jag ett mycket tufft löppass på ca 24 km - i sagolikt vacker natur. Det var strid, oanade krafter och tårar hela vägen. Men jag tog mig igenom kilometer för kilometer,

Jag har fått frågor och kommentarer kring hur jag orkar med att löpträna när jag mår så dåligt. Helt vet jag inte hur det går till, vad det är som gör att jag uppbådar krafter till löpningen. Men jag har mina tankar kring det:
> Under mina löppass är det jag - och bara jag. Jag får vara ifred och helt själv med mina tankar och känslor. Ett stund att ventilera svåra tankar och känslor.
> Löpningen ger mig kraft. Såväl mental som fysisk. Jag blir starkare av löpningen
> Jag känner mig duktig. Det är inte mycket jag klarar av just nu. Jobbet fixar jag inte, jag har noll tålamod med barnen. Men jag fixar löpningen och får därmed känna mig lite duktig på någonting.

Äh, jag vet inte. Men på något sätt fungerar löpningen. Nu är det dock löpvila ett par dagar. Jag har varit dålig på återhämtning efter Stockholms Marathon. Bara kört på liksom...Men igår på löppasset kändes det tydligt att kroppen skrek efter vila!

Ångesten är oförändrad och alltså konstant. Den gör det svårt för mig att hantera en hel del i vardagen. Jag gör saker som inte är bra för mig, mitt tålamod är noll och intet, jag klarar inte av socialt umgänge utan att må skit och rannsaka mig själv efter varje möte (Varför sa jag så? Varför gjorde jag så? Vad tänkte hen egentligen? mm mm).  JAG VILL HELST BARA SOVA OCH GÖMMA MIG I MÖRKERRUMMET!!!! Men nu har barnen sommarlov och det fungerar inte. Det är jätteläskigt. Nu måste jag möta och tampas med vardagen hela tiden. Maken tycker jag ska hitta på mera saker med barnen och barnen tjatar dagligen om att de vill till badet. Men jag vet inte hur jag ska fixa det!!!
Friluftsbadet här på orten är ett big NO NO. Aldrig i livet att jag utsätter mig för att gå dit med risk att träffa elever, elevers föräldrar, kollegor mm. Idag har jag däremot lovat barnen att vi ska åka till havet. Där är det stort med stora ytor på stranden och jag kan liksom gömma mig. Ändå mår jag dåligt inför det. Den där förbannade tärande ångesten!

Konstigt detta med min träning

Ännu en av dessa aftnar har passerat. En midsommarafton, utåt sett lugn, med familjen.
Jag startade dagen med en 9 km löprunda och var sen med familjen hela dagen. Jag är inte van numera att vara så tätt samman en hel dag. Jag sover ofta bort många timmar eller drar mig undan på annat sätt. Men midsommarafton är en festdag och det krävs av mig som mamma att var med familjen - som jag ju älskar över allt på denna jord 💕💕💕
Mycket god mat, 3-kamp, andra lekar och en kväll med film 💕

Varje afton och helgdag påminner mig om de högtidsdagar jag tillbringat på sjukhus eller varit isolerad i min lägenhet. Jag tror nästan jag har tillbringat fler högtidsdagar på sjukhus än hemma. Men de 11 senaste åren har jag tillbringat med maken och snabbt har vi "byggt upp" en familj att vara med i stort sett alla årets dagar.

Ångestnivån är hög. Jag har mycket svårt att koncentrera mig och skapa något hållbart. Att se en film är dömt att misslyckas. Att lyssna på nyheterna  är omöjligt.Tittar på TV-rutan, ser bilderna - men inget går in i hjärnan. I morse hade jag bokstavligt ont i varenda liten del i kroppen av ångest. Det börjar alltid i magen och sen sprider det sig. Benen skakar och bär mig knappt.
Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå på någon träning idag. Var ganska säker på att jag ändå inte skulle fixa det. Kroppen var i en fruktansvärd obalans. Men något fick iväg mig och jag rev av ett midsommardagsfyspass med bästa gänget. Så mycket fina människor på Idrottsfysiologiskt center.

Ett tufft pass med burpees, sit-ups, löpning, wallballs, wallclimbs, thrusters, oh utfall, ropeclimbs mm mm . Tufft och mycket givande!

Det är konstigt detta med min träning. Löpningen (långdistans) är verkligen min grej, det jag gillar mest och den gren som jag är bäst på. Men det är aldrig efter löpgruppträningen som jag känner mig som mest nöjd. Tvärtom! Kommer nästan alltid hem från gruppträningen med löpningen och känner att jag inte fixade det tillräckligt bra. Det spelar ingen roll vad de övriga säger eller hur mycket uppmuntran och pushningar jag får från coachen. Jag känner mig aldrig helt lyckad efter de passen. Tyvärr börjar detta tära på mig och jag känner allt mindre glädje över löpgruppspassen - trots en helt fantastisk och underbar coach, fantastiska deltagare och trots att jag älskar löpningen
Idag däremot kände jag att det gick jättebra. Och det på saker som egentligen "inte är jag".
Jag har funderat mycket över detta och tror det har att göra med kraven och prestationsångesten och mina egna förväntningar. På icke-löppassen har jag inga större förväntningar på mig själv. Så många andra som är SÅ mycket bättre och starkare än jag är. Men när det gäller löpningen har jag sådan prestationsångest inför gruppassen och jag vet ju att jag kan löpa ganska bra. Kraven blir för stora från mig själv. Vilket gör att jag tyvärr dödar glädjen och efter varje sådant pass känner mig misslyckad.

Jag lovar!!!

Tufft tungt
Högtider a pain of ass
Over and out

Men barnen känns glada och nöjda. Det är värt mer än något annat.
Jag sprang 9 missnöjda kilometer i morse. Sen har allt fokus varit på att ge familjen allt och göra barnen glada och nöjda.
Tror det fungerat bra.

Jag vet att jag i mina svartaste stunder inte sett klart och att jag då svartmålat helt fel personer. FÖRLÅT!!!! Men i en panikångestsituation - en situation som är närmast psykotisk, är det inte alltid så lätt att vara sk rättvis.
Det är inte lätt med psykisk ohälsa - varken för den drabbade eller de runt omkring.

Men jag VILL INGEN ILLA!!!! Hör ni alla det!!! Förlåt om jag skrivit något som drabbat DIG  negativt. Jag vill bara överleva, försöka vara ödmjuk och dela med mig av att leva med depression och ångest - trots familjeliv där man vill sätta barnen främst

Det är inte lätt!!! Men ni måste tro på mig - jag kämpar!!! Kämpar KÄMPAR KÄÄÄMMMPAARR!!

Det är inte lätt. Men hade jag inte kämpat för andras skull hade det varit slut.

Det kan du skriva upp!!!