När är man dum?
När är man naiv?
När är man tacksam?
När får man det som är nödvändigt?
När får man det som krävs?

Jag är ganska så övertygad om att jag nu hamnat rätt, att jag får relevant vård, att jag har den bästa samtalsterapeuten och läkaren. 
Jag får så mycket hjälp, så mycket stöd.  Men jag mår allt sämre.

Detta skrämmer mig.
En lång resa framöver väntar mig. Inte bara en lång - utan en tuff och jävulsk strid väntar.
Jag har ju gått igenom så många resor i mitt liv redan. Räcker inte det???
Tydligen inte. 

Fy fan rent ut sagt. Varför? VARFÖR???

Sängen med rullgardinen neddragen har varit min trygghetszon idag.
Varför har jag inte tränat?
Varför har jag inte läst med sonen i kväll?
Varför blev det pommes och färdiga nuggets i ugnen till middag i kväll?
Varför orkar jag inte mer?
Varför är jag världens sämsta mamma?
VARFÖR???

Löpning som ångetsdämpare

Det gör ont att vara löpare.
Det gör ont att springa långdistans.
Det gör ont att springa (vara på väg att springa) ultra.
Men det är skillnad på smärta och smärta. Det är de olika smärtorna du måste lära dig att skilja mellan.
Viss smärta ska du ta dig igenom, kämpa, använda pannbenet och helt enkelt besegra.
MEN; du måste veta när det är dags att bryta - att vila. Lära dig att känna igen smärtan som är skadlig.

Min (IFC:s) löparcoach har sagt så mycket klokt. Men jag har varit dålig på att ta till mig en del av detta.
Redan efter Stockholm Marathon, borde jag ha tagit vila och haft en återhämtningsperiod. Men jag körde på, trots en ömmande höft. Tyckte det blev bättre emellanåt och då intensifierade jag löpningen. Blundade för smärtan. Blundade för eventuella konsekvenser. Blundade för coachens kloka ord.

För ca 1 månad sedan blev det värre.  Gick till en sjukgymnast som jobbar med idrottare. Hon kände mina spända muskelfästen. Knådade och masserade så in i helvetes hårt 😁 - men välgörande. Två gånger besök hos henne och återbesök väntar längre fram. Men tyvärr behöver min höft även ännu lite hårdare behandling. Kiropraktor!
Var hos kiropraktor i torsdags som  drog min höft rätt samt knäckte både rygg och nacke. Det kändes riktigt bra efteråt och jag svävade som på små moln. Hon sa ingenting till mig om löpvila och jag frågade inte såklart. Det som inte är sagt gäller inte, trots att jag anade vad som var bäst för mig. Så redan i fredags satte jag igång med löpningen igen. Jävulskt ont. När jag sprang igår hörde jag coachens ord i mitt huvud: "Du måste lära dig att skilja på smärta och smärta". Och jag visste att det var nu jag skulle bryta. Det här är den negativa smärtan som inte kan besegras med pannben och viljestyrka. Men jag bröt inte...Jag körde på ...och tog ytterligare en löprunda senare på kvällen.
I morse smärtade hela sätet och vänster höft så in i helv..! Kiropraktorbesök var inbokat och jag sa att smärtan inte avtagit. Hon frågade såklart om jag sprungit något. "Ja, varje dag..." Det skulle jag såklart absolut inte göra. "Varje gång du springer med denna smärta är det som att gång på gång riva upp ett blödande sår, så att det aldrig får läka".

Så nu är det löpvila som gäller. Hon sa inte hur länge...och jag frågade inte såklart...utan tänker att denna vecka ut borde räcka.

Löpningen har blivit ett sätt för mig att hantera ångesten. När jag springer mår jag bra. Timmen efter att jag sprungit mår jag bra. Så detta med en längre löpvila väcker en fruktansvärd oro i mig. Jag vet att det finns annan träning. Jag vet att det finns promenader. Men DET ÄR INTE LÖPNING! Löpningen är (förutom rent konkreta tabletter) min ångestdämpare. Nu är den fråntagen mig. Tyvärr fick jag detta besked precis efter samtalet på Capio hos min terapeut i morse. Jag hade ju velat prata med henne om detta NU! Nästa besök om 1 v och det känns som en evighet.

Jag har ångestdämpande v.b-medicin som hjälper. Men vill inte knapra hur mycket tabletter som helst. Sen finns det andra, mindre bra - ja rent destruktiva - ångestdämpare som jag tar till. Men det vill jag ju inte att jag ska göra!!!

Det känns så rätt för mig

När du vaknar skräckslagen.
När du vaknar med värk i käkarna för att du bitit ihop de så hårt under de få timmar du sovit.
När du vaknar med ett hjärta som rusar och tryck över bröstet.
När varje tugga av frukosten nära på fastnar på vägen ner, men du vet att du måste äta för att orka genomföra inplanerat löppass.
När du ser bilder och bokstäver i morgontidningen, men varken kan få ihop ord eller sammanhang.


Jaa, när det är så...då kommer de mörka  och svarta tankarna som ett blytungt sjok och trycker ner mig ännu längre. De där tankarna om att ständigt göra fel, säga fel, vara fel.
Att hata sig själv. Att göra det motsatta till att vara rädd om sig. Att göra det motsatta till att ta hand om sig. När det känns rätt - då fattar jag att det är fel. Men det känns så rätt för mig.

Man kan älska andra och hata sig själv. Det är jag ett bevis på.
Det finns så jävla mycket skrivet och sagt som inte alla passar in i.

Denna tanke skrämde mig

Jag vet inte vad som är vad längre.
Vad skapar vad?
Hur ska det vara?

Den sista tiden har varit, rent ut sagt, skittuff. Jag känner mig allt mera nedstämd och de svarta tankarna bombarderar mig varje stund de får en chans. De säger att jag inte ska vara snäll mot mig själv, de letar efter sätt att lura mig till att göra saker som inte är bra för mig. Ibland lyder jag - ibland står jag emot.
Ångest, depression - och allt gör mig så TRÖTT!!! Idag har jag sovit 2 h. Det var inte meningen. Jag skulle bara lägga mig och vila efter att ha varit inne en sväng i Ystad; lämna dottern på nya skolan samt få medicin på mottagningen.
Jag hade kunnat sova mycket längre än 2 h, men tvingade mig upp med tanke på nattsömnen. Två koppar kaffe och lite att äta. Satt sen och stirrade tomt framför mig. Hur skulle jag orka ta mig vidare? Ta mig upp ur stolen, ta på kläder igen, sätta upp håret och sen möta dottern vid tåget och hämta sönerna på fritids. Det kändes oöverstigligt. Jag blev ännu tröttare, tomstirrade - och sen ringde dottern: "Hej mamma! Ska det stå Malmö på tåget jag ska med?"
Och det ska det ju. Då insåg jag att NU! Så jag kom över berget och fick hem hela min barnaskara.

Jag har inte orkat löpträna eller träna överhuvudtaget sen i torsdags. Känner mig som världens lataste. Men det har inte gått. Fredag och lördag tillbringades till största delen i sängen. Söndag hade vi lovat barnen Tivoli i Köpenhamn. Jag behöver antagligen inte berätta att det, för mig, var ett mycket tufft "projekt". I bilen dit blev jag rädd över min egen nedstämdhet och plötsligt slog mig en tanke "Tänk om jag faktiskt blir så uppgiven att jag tar mitt liv. Tänk om jag  faktiskt inte orkar mer".
Denna tanke skrämde mig. Ibland mår jag så dåligt att det är svårt att se och tänka klart.
På tivolit levde barnen upp. Maken var också på gott humör och jag gjorde så gott jag kunde. Jag var konstant trött och kunde inte känna någon glädje. Men att se barnen glada och nöjda betyder mycket.

Som sagt, ingen träning sen i torsdags, men till ikväll har jag bokat in mig på ett fyspass på IFC. Känns jättenervöst. Jag vet inte varför, jag har ju tränat där i snart 1 år och trivs. Men ALLT ger mig ångest! Det gäller bara att våga gå emot och göra goda saker trots ångesten. Och träningen är en god sak  - av fler än en anledning. Fysisk ansträngning/träning är bra vid ångest och depression. Dessutom isolerar jag mig allt mer och vet att jag bör gå emot det för att det inte ska bli ännu värre och jag ska utveckla någon slags social fobi. På IFC slipper jag prata och vara trevlig (ja, alltså jag är inte otrevlig heller 😂), men träffar ändå människor jag trivs med och vi tränar ihop.

Det blir nog bra...

Jag rodde detta i land!

När man lider av ångest och depression är stress en mycket negativ faktor i vardagslivet. Stressen kan verkligen slå omkull dig totalt och göra att du sjunker ännu djupare.

Hur stor stress och press jag känt inför denna vecka, har jag nog inte insett förrän nu efteråt - när veckan snart är över.
Jag har inte handskats med ångesten och de mörka tankarna på något, för mig, bra sätt. Det har jag aldrig varit bra på. Ända sedan tonåren har jag slagit på mig själv och gjort saker som är negativa för mitt mående.

Men jag har rent praktiskt rott i land denna vecka och försökt göra det optimala för mina barn.
6-åringen var jag med en stund på fritids i tisdags. Efter bara en liten stund kände han sig hemma och har verkligen levt upp denna vecka.
8-åringen är tillbaka till fritids och sina kompisar. Han har haft med sin oskiljaktiga bästis hit hem i veckan och är så nöjd med det.
Blivande 10-åringen var jag med en stund på Kunskapsskolan i Ystad igår. Sen var hon själv kvar hela dagen i ny skolstad med nya lärare och nya klasskamrater. Hon tog även buss och tåg hem till Skurup sedan.  Ett färdsätt som fr.o.m nu kommer vara det frekventa för henne för att ta sig till och från skolan. Måtte hon komma att trivas i nya skolan.  Mammahjärtat oroar sig enormt.

På något sätt har barnen nu landat där de ska vara under flera år. Hela jag har varit totalstressad och som fullstoppad över planering, tider och oro för att få ihop allt för barnen denna vecka.
För dig låter det kanske som vilken vecka som helst med vilka triviala saker som helst att genomföra. Men du som lider av ångest och depression vet vad sådant här kan göra med ditt mående. Det kan slå undan benen på dig så totalt att du blir liggande och tvivlar på om du någonsin ska kunna ta dig upp igen.
Så kändes det när jag kom hem från Ystad igår efter att ha varit med dottern en stund. Jag bokstavligen ramlade ihop i sängen. Slutkörd, handlingsförlamad och ångestfylld. Låg där länge och ville nästan kräkas. Men efter någon timme tog lättnaden över.  JAG HADE FAKTISKT ROTT DETTA I LAND! Barnen har det bra! Vi lyckades tillsammans med alla tider och inskolningar. En mycket varm och skön känsla genomfor mig och efter en stund somnade jag.

I skrivande stund skulle jag egentligen sitta på tåget upp mot Mora för att springa mitt första ultralopp. För 1 v sedan var jag fortfarande övertygad om att jag skulle åka upp. Men när ångesten blivit allt värre för mig den senaste veckan, har jag insett att tågresan är en omöjlighet för mig att genomföra.
Nu känns beslutet om att ställa in resan, helt rätt. Det var en sådan lättnad igår kväll att inte behöva oroa mig inför packning, resa mm. Stressen släppte och jag vet nu att jag valt rätt.
Ultraloppet hade jag mer än gärna genomfört (och är mkt besviken över att det inte blir så). Men två långa resor. Nää, det är bara att inse att jag inte är i skick för det nu.

Jag älskar verkligen löpningen. Älskar den ❤️ Den har kommit att bli en stor del av mitt liv. Men som med allt annat måste jag akta mig för beroende/missbruk. Jag måste värna om löpningen ❤️

Löprundan igår kväll blev inte som jag tänkt. Något hände med andningen. Jag försökte hålla ett "njutartempo". Trots detta var andningen fruktansvärt tung, tryck över bröstet och jag fick känslan av att "jag kommer dö". Så trots den vackra kvällssolen blev rundan tyvärr en negativ upplevelse. Jag vet inte vad detta berodde på. Kanske enbart en dålig runda (vilka kommer emellanåt), ångest, trötthet eller kanske den nya medicinen? Det sistnämnda får jag ta upp på Capio idag.

Ja, nu väntar en fredag med, för mig, besök på Capio. Passar då på att lämna dottern på nya skolan som ligger mkt nära mottagningen. Sen vet jag inte så mkt mer om dagen. Jag vet att kroppen kommer kräva sitt av vila och sömn. Mitt mående tät, tär och tär.

Nederlag eller klokskap?

Anspänningen inför eller upplevelsen i nuet.
Pest eller kolera.

Det här är en vecka som jag länge bävat inför. Ja ni vet hur det kan vara; man har en uppgift som känns näst intill omöjlig, men du måste klara den. Du har inga möjligheter att dra dig ur.
Så är denna vecka. Men kanske framförallt har den varit så. Dagarna går och jag börjar kunna pricka av några av de, för mig, nära på obestigliga"uppgifterna".

I tisdags började inskolningen av min yngste på fritids. Jag har inte varit lika orolig för honom som över mina egna känslor att vara med på skolan (nästan min egen arbetsmiljö - vilken fortfarande är fruktansvärd ångestladdad), träffa en massa andra vuxna och samtidigt hålla ångesten i schack.
Sonen acklimatiserade sig snabbt . Jag bet ihop om ångesten men var så spänd och sammanbiten. Jag som ville vara den där perfekta mamman som aktiverar sig, talar med personalen och ställer en massa kloka frågor.  Inget av det hände. Efter 1 knapp timme tyckte sonen jag skulle cykla hem. Han hade hittat kompisar och saker att sysselsätta sig med.

Lunch hemma och sen la jag mig för att vila. Men jag var fortfarande spänd, stressad och hade ångest. De mörka tankarna kommer så lätt då. Ångestdänpande medicin...och sen somnade jag...Hade ställt klockan på ringning. Samtal i Ystad.
Jag var så jäkla spänd, ångestfylld och uppvarvad inför detta.
1 h samtal med både läkare och samtalskontakt. De är så jäkla bra!!!! Jag är så tacksam att jag har dem.
Tog även blodtryck där idag för att kolla upp inför behandling med ny medicin. 188/111. Ja, så det är högt...

Löprunda igår kväll, Kettlebellspass i morse och sen lämna sönerna på fritids.
Sen somnade jag...Klockan på ringning även idag för att åka till Capio och påbörja ny behandling. Nervöst och läskigt. Men ett måste. Som ett led i detta, ny blodtrycksmätning; 197/110. Remiss skickades omedelbart till allmänläkare för bättre behandling av blodtrycket. 

Snart är även denna dag över. Snart är det värsta över. I morgon ska jag med dottern till Ystad för första dagen på hennes nya skola.  Nervöst och stort! Hon kommer att åka tåg och buss till skolan varje dag nu...Tänk om detta är ett fel beslut. Då är det mitt fel. Det är jag som tryckt på kring detta. Maken har varit mer tveksam till att byta skola. Vad har jag gjort? Tänk om dottern vantrivs, blir mobbad, börjar må dåligt.

Ett av de största projekten denna vecka är Ultravasan 45 km. Jag har planerat, laddat, förberett, oroat mig och mått skit inför detta. Jag vill fortfarande genomföra loppet. Men jag klarar inte av en tågresa på 12 h och sen hem igen lika långt, med denna ångest. Det finns inte en chans. Så med stor förtvivlan har jag bestämt mig för att hoppa av. Det är jättesorgligt! Men samtidigt är det på något sätt lite skönt. En av veckans stora uppgifter är borttagen.
Mina behandlare har avrått mig från att åka upp i mitt tillstånd och tycker jag tagit ett klokt beslut. Så är det nog. Men samtidigt känns det som ett stort nederlag.

På fredag ska jag träffa min samtalskontakt igen. Tryggheten i min tillvaro just nu.

När det är stopp! När det tar slut!

Som jag har sett fram emot UV45. Som jag sett fram emot detta Ultra-lopp.  Som jag t.o.m suktat efter UV90. Jag vet att milen finns i benen. Jag vet att jag har fysiken att genomföra detta. Jag vet att jag har pannben för både UV45 och UV90.

Men nu är ork, motivation, lust, mil, pannben och allt annat som krävs, totalt slut. Ångesten tär på mig ständigt. Maken säger att han aldrig sett mig må så dåligt. Utöver löppass och passen på IFC, har jag legat i sängen i mörkret fyra dagar i rad nu.
Börjar kolla på möjligheterna att avboka hotell i Mora samt tågbiljetter...Jag vill inte, orkar inte, kan inte!!! Går inte med denna ångest och uppgivenhet!

Min samtalskontakt på Capio frågade i fredags om jag inte behöver läggas in igen. Jag sa prompt nej.  En bit in på samtalet återkom hon till möjligheten att läggas in. Hon pratade med mig kring alternativet att tillkalla en läkare för att göra en bedömning. Men nej! Jag fixar detta!!!

I dag är jag inte lika kaxig. Kan inte någon bara ta ett jävla bra beslut som gör att det blir fantastiskt jävla bra.

Jag vet inte vad som är värst; uppgivenheten eller ångesten. De mörka tankarna eller ångesten. Helvetet eller helvetet.
"Skyddande faktorer" som det så fint heter; barnen samt etablerad på arbetsmarknaden.
Jag vet inte...Tvingande livsuppehållande faktorer. Hade jag inte haft barnen hade det varit så mycket lättare att ta ett beslut att lämna. Men nu finns mina helt underbara barn. De behöver båda sina föräldrar. De behöver även sin mor. Så sägs det i alla fall. Jag är dock övertygad om att maken/barnens far skulle fixa detta utan mig.
Men jag tar inget beslut nu. Jag tar inget beslut utan diskussioner med samtalskontakt och / eller läkare på Capio.

Måste prata, ventilera, diskutera eller vad man nu ska säga. När jag är i detta läge vill jag att någon tar ett beslut åt mig. Jag känner mig inte i stånd att göra det själv.

Jag vet varken ut eller in. Men längtar så in i helvetes mycket till på tisdag när jag får träffa både samtals- och läkarkontakt på Capio igen. Fram till dess; just survive!

Idag är det sönernas sista dag på sommarledigheten. Det har blivit mkt film...legolek...Men jag tog mig även samman och cyklade med min fina barnatrio till fiket där de fick välja vad de ville som en sista sommarlovsfika. Barnen uppskattade detta  -jag satt med ångest och frågade mig själv vad jag egentligen uppskattar numera. När kände jag glädje sist? Rutinmässigt och rent intellektuellt vet jag ju vad barnen tycker om och uppskattar. På det sättet underlättar det att göra saker med dem som jag vet att de tycker om.

Natten till idag blev den värsta på mycket länge. Trots en enorm trötthet och sömnmedicin fanns det inte en tillstymmelse för mig att kunna somna igår kväll. Timmarna gick...det blev midnatt...Satte på TV:n igen...Klockan blev 01...gick upp och åt 1 banan...Den blev 02...Gick en runda i huset...La mig i sängen och halvdåsade framför TV:n. Ångesten tärde så in i helv...! Jag började bli riktigt rädd. Får jag inte ens sova kommer jag bli ett vrak. Jag kommer inte fixa detta! Tog en rogivande tablett. Kände ingen verkan.
Till slut måste jag dock ha somnat. Vaknade vid 7-tiden. Sov lite till och sen gick upp vid 8-tiden. Inte många timmars sömn och trycket över bröstet fanns där. Är det nu jag ska ge upp?
NEJ! Klart att jag inte kan. I morgon ska jag vara med på minstingens inskolningsdag på fritids. På torsdag ska dottern börja ny skola i Ystad. Klart jag ska finnas med då.
Kom igen nu Lotta!!!

Åt frukost. Bytte om till löparkläder. Bestämde mig för att det inte blir något UV45 på lördag. Men springa vill jag och gav mig ut på en 12,5km löprunda.

En riktigt skön runda där jag bestämde mig för ett lågt tempo men ändå hade ett genomsnittstempo på 6:04 på detta hyfsat långa pass. NÖJD!

Livet går vidare...

MORGONÅNGEST från helvetet!
Jag hade satt klockan på ringning 9.15 i morse...ut i fall att...jag skulle få en lugn morgon...och kunna sova ut...

05.30 vaknade jag. Låg kvar, andades djupt, försökte slappna av. Oron växte och blev till ångest. Upp med ett ryck ur sängen; kaffe, frukost, bläddra ofokuserat i morgontidningen.
Ångest måste vara ett djävulens påfund! Hjärtat rusar, magen värker, tryck över bröstet och du kan inte fokusera på annat än de mörka tankar som bombarderar dig.

Maken vaknar och kommer upp vid 9-tiden.
Jag sitter som ett nervvrak i fåtöljen.
- Är det jobbigt idag? frågar han
Tack för att du såg det älskling ❤️

Jag måste tyvärr ha löpvila ett par dagar nu pga värk i höft, rygg och sätesmuskler. Men träningsfri fixar jag inte att vara. Under träningspass och löpning har jag mina få ångestfria stunder. Så träningspass på IFC kl.10. När vi stod där framme vid tavlan för att gå igenom dagens pass ville jag bara fly. Ångesten och alla känslor/tankar om hur jävla usel jag är, sköljde över mig. När jag dessutom konstaterade att det var ett pass med teamwork 2&2, så var jag SÅ nära att cykla hem igen. Men samtidigt är jag fruktansvärt envis och "ge-upp-grejer-när-jag-väl-bestämt-mig" är inte jag!!!
Det var ett tufft pass med både styrka och kondition (där kondition är till min fördel) och jag gick all in. Det var superhärligt!

Jag cyklade hem ångestfri, kom hem till ett tomt hus (min fantastiska make hade tagit alla tre barnen till Malmö för festival, lunch, lördagsgodis och bio), duschade och åt lunch - ångestfri ❤️
Tröttheten kom över mig. Knockade mig. Jag la mig i mörkerrummet. Ångesten kom krypande. Mörka tankar, ångest, mörka tankar, ångest.

Jag somnade. Till slut somnade jag. Så skönt!
Vaknade - med ångest!!!

Make och barn fortfarande i Malmö. Tack och lov. I dessa ångeststunder vill jag inte prata eller vara med någon (förutom min samtalskontakt/och/eller läkare på Capio). Det som rör sig innerst inne i mig berättar jag inte för någon för utom mina behandlare. Här på min blogg berättar jag enbart ytligt.

En kopp kaffe, lite mellanmål och sen cykeln till ICA. Skönt att ut och röra på sig igen. Men besöket på ICA var lika jobbigt som det varit den senaste månaden. Jag går in och hoppas vara osynlig. Tittar ner i golvet samtidigt som jag sneglar åt sidorna så att jag kan "fly" om någon ser mig som ev vill prata...

Jag fixade det. ICA-besöket gick. Cyklade hem, packade upp. La mig i sängen igen.

Familjen kom hem. Tre glada barn och en trött make.

Ångesten tär, livet går vidare, barnen leker och bråkar, i morgon är en ny dag, livet går vidare...

Sommarlovet

Fem dagar kvar till sönerna börjar på fritids och en vecka kvar till dottern börjar skolan. Det dåliga samvetet tär i mig. För att läsa av barnen och få vetskap om hur mkt de upplevt denna sommar som pest och pina (inget jag sa till dem såklart) så gick vi igenom sommarlovet tillsammans under middagen (antagligen för min skull...för att få konstaterat att jag inte enbart legat i sängen).

Skolavslutningen. Efteråt följde mellansonen med bästis och hans familj till sommarstugan i 2 dygn.
Jag, dottern, minstingen och dotterns kompis gick på fiket och fortsatte sen med lite avslutningsfirande hemma vid.

Ystad-utflykt med glass, shopping och turisttåget.

Två kvällar på middag hos goda vänner (varav jag enbart deltog i en).

Tosselilla.

Kåseberga.

Ven.

Massor av bad vid Mossbystrand (havet) samt Skurupsbadet.

Övernattningar med kompisar.

Jaa...Sen har jag inte mkt mer att komma med. Det blev inte som planerat...Jag tillbringade 10 dygn på sjukhus, lever med ångest och depression - vilket självklart drabbar och påverkar barnen.  Men när vi pratade om sommarlovet och det vi gjort, verkade de så nöjda ❤️

Det kunde varit mycket värre...Men även så mkt bättre.  Det dåliga samvetet finns ständigt. Samtidigt vet jag ju att jag inte hade fixat mer.  Vi har fått tacka nej till inbjudningar samt ställt in vår semesterresa. Det känns.  Det känns ända in i hjärteroten. Det känns som ett stort svek.  Men jag kunde inte gjort annorlunda!

Denna dag har för min del, som vanligt, börjat med maxad ångest! Jag mådde så dåligt i morse att jag jag hade svårt att få i mig fukost och kaffe. Men för att fixa inplanerade löpturen var det bara att trycka i sig 👊
Övriga familjen sov medan jag gav mig iväg. Mina tankar med löprundan var lågt tempo.  Inte helt lätt att hålla. Hade tänkt mig ett genomsnitt på 6:30-6:40.  Jag fick gång på gång bromsa mig och det hela ändade i 11,33 km i 6:20-tempo.

En njutbar runda äntligen igen. Jag njöt hela tiden.  Att dra ner på tempot gjorde mkt. Snart dags för UV 45 km, och då vill jag njuta, ta in skogen, Dalarna och loppstämningen. Så då gäller ännu lägre tempo ✊🏃Jag kommer antagligen gå igenom både det ena och det andra i känslor och tankar unde alla dessa timmar i Dalarna under 45 km.

Mkt vila, lunch med barnen, mkt ångest, 2,5 h på badet med barnen, mkt ångest, mkt vila, middag med barnen (maken på orientering).

Så länge jag får leva i min familje-rutin-tränings-osociala-bubbla, så fixar jag vardagen/livet.  Men såhär kan jag inte leva for ever. Med denna ångest orkar jag inte heller for ever.

Maken fortfarande på orientering, barnen leker, jag dricker några glas rött, godis, funderar på morgondagens löprunda...
Oro, ångest, PISS!

Ser fram emot besöket på Capio i morgon.

Andra dagar

Vissa dagar tar man sig till badet med barnen.  Andra dagar blir såhär.

Jag brukar inte ha ångest på natten.  När jag väl somnat, med hjälp av medicin, brukar jag kunna somna om varje gång jag vaknar, fram till ca 6.00. Men i natt var det annorlunda. I natt ville inte ångesten lämna mig. Jag somnade strax efter 22. Men redan efter 3-4 h väckte ångesten mig igen. Det är så obeskrivligt hemskt. Det gör så ont!

För mig börjar det som en elektrisk stöt, en blixt som skär genom och skakar om hela kroppen. Sen fortsätter det som ett evigt, tuggande, malande, värkande helvete i magen.  Det sprider sig till benen och inte en tanke tänks klar. 

Detta med benen och den ologiska hjärnan kan jag leva med när jag har ångest.  Men det som känns i magen är outhärdligt! Det gör så jävla ont! Det tär! 

I morse när jag gick upp var det med ångest och jag kände tydligt av nattens vakentimmar med ångest. Den inplanerade löprundan gav mig ännu mer ångest.  Frukost, ombyte, sen då..? Mina känslor, mina tankar och min kropp skrek efter att bara få ge upp, lägga sig, dra täcket över huvudet och skita i allt. Men jag gick emot detta och sprang 8,22 km. Inte särskilt långt, men tempot har blivit högre. Om det var tempot, värmen, ångesten eller sömnbristen som gjorde löprundan tuff vet jag inte. Men jag tog mig igenom den, kom hem till två av fyra barn som var vakna och åt frukost. Jag duschade, kände mig hyfsat nöjd med löpningen, ångestfri, la mig i sängen och somnade...Sov inte djupt utan hörde barnen leka, prata och sorla i bakgrunden. 

Jag hade tänkt ta med barnen och åka till havet. Men när åskan mullrade och blåsten tog i, då valde jag att ställa in havsbesöket.  Barnen verkade nöjda ändå och fortsatte sina lekar/filmer/studsmattehoppande. 

Lunch, mörkerrummet, ICA, fika till barnen, mörkerrummet...Ja idag känns det som jag legat i sängen mest hela dagen. 

Övernattningskompis har åkt hem till sig, maken har kommit hem från jobbet, middag intagen och likaså sängen för min del...

Vill liksom bara få tiden att gå. Gömma mig. Men sen då? Jag vet inte. Första anhalten att längta till är besöket på Capio på fredag. I övrigt vet jag faktiskt inte...Vänta ut ångesten...vänta på att få känna mig glad...

Tre huvudteman. Idag tema tre; psykisk ohälsa.

När mina "trygghetspersoner" äntligen kommer tillbaka efter semestern - då tänker jag att äntligen igen!
Men det blev så totalt jäkla jobbigare än jobbigast.

Jag hade samtal med min kontakt på Capio igår igen efter ganska lång tid. Sist vi sågs var när hon var hos mig på sjukhuset i slutet av juni. Jag har förträngt, gått på, förträngt, gått på...Men igår kom allt tillbaka liksom. Så glad jag är för det. Så glad och sådan lättnad att äntligen få träffa C igen.
Men det var tufft  - så jäkla tufft! Jag har ju under sommaren nästan låtsas att jag mår bra...
Men när man i stort sätt isolerar sig från vänner och umgänge p.g.a rädsla att vara fel, säga fel, göra fel, när man gör saker som inte är bra för ens hälsa, när man har behov av att sova/vila/dra sig undan konstant  -då mår man inte bra. Såklart! Och igår började arbetet igen med detta trassel. Denna härva av ångest, av negativa tankar, av att inte vara värd att få finnas till.

I dag hade vi ett kort samtal per telefon och jag ska tack och lov få träffa C redan på fredag igen. Nästa vecka ska jag få träffa både henne och min läkare. Svensk sjukvård 💓

I går kväll var den värsta kvällen på länge och idag har det varit hell! Ni som inte mått dåligt på detta sätt förstår kanske inte riktigt. Men en lugnande tablett och sedan medicin att sova på kan vara skillnaden mellan liv och död. Det är skillnad på att missbruka och på att ta lugnande vid behov. Igår var det ett SKRIANDE BEHOV!
Även idag har varit en mycket jobbig dag. Men jag kan bita ihop och ge kraften och orken till barnen. Det har jag gjort idag - till fyra barn; mina tre + ett extrabarn 💓 Lunch och sedan 3 h på badet. Glada barn - vilket gör att jag kämpar vidare.

Vilat. Tvekat. Orkeslös.

Det blev ingen träning idag, ingen löpning, ingenting. Men barnen har fått bada, ett av barnen har kompis här som sover över. Barnen 💓 Mår de bra så fungerar mitt liv. Eller tvärtom. Jag måste orka, leva vidare och finnas för min fantastiska barn 💓

Ibland känner jag att det inte finns någon mening med att gå i samtal, ta mediciner, att överhuvudtaget kämpa. Jag har ju mått dåligt sedan jag varit riktigt liten. Oron började i 6-årsåldern. Ångesten i 12-årsåldern  - och då kom även ätstörningarna. Genom hela högstadiet var min kamp att vara bäst i klassen, vara bäst på fiol (förutom fantastiska Ragnhild 💓 - som tyvärr tog livet av sig redan under gymnasietiden) samt gå ner allt mer i vikt. Jag kämpade mot den förbaskade vågen.
Striden med vågen gick upp och ner. Men när jag var ca 30 år vägde jag 27 kg och var så jävla stolt över det!!!
Stolt över vad? Mådde  ju så jäkla dåligt! Ja, ni kan bara tänka er. Ens bästa vän är en våg - när den  går ner. I övrigt fanns ingen eller inget!
Tvångsvård, sondmatning, dropp...Kroppen skrek efter näring. Kroppen skrek efter att få liv i sig. Bulimin tog allt mer överhanden...Skam! "Du har bättre karaktär som anorektiker  än som bulimiker!" Så kändes det ständigt. Så känns det än idag. Trots detta känner jag mer med bulimiker än med anorektiker. Det är så tragiskt och så skambelagt. Precis som med alkoholism. Men allt detta är sjukdomar. SJUKDOMAR! Inget av detta uppstår om du inte mår fruktansvärt dåligt och akut skriker på hjälp!

Jag vet inte. Jag vet ta mej tusan inte hur det kommer gå. Men jag är lyckligt lottad med min make och tre underbara barn som går före allt. Dessutom har jag funnit kärleken till löpningen. Så det finns en dag att vakna upp till i morgon. Det finns något att kämpa för. Så har inte alla det.

Idag har inte orken funnits ens till löpning (och då är det illa). Men i morgon är ett  pass inplanerat. Vi får se...jag vet att jag måste akta mig även vad gäller träningen. En gång missbrukare alltid...Det spelar ingen roll om det är mat, svält, träning, städning  -men missbruk är missbruk. Så löpningen hoppas jag kunna vårda med ömhet och kärlek.

Alla har vi våra jobb

Att återgå till vardagen innebär så mycket...så många olika saker...för oss olika människor...med våra olika utmaningar...

I morgon, måndag 6 augusti, återgår många personer till sina jobb - till sina anställningar.
Vad innebär det att ha ett jobb? Vad innebär det att slita, tjäna sitt levebröd, kämpa, göra sitt bästa, ge det man kan...men ändå inte riktigt duga eller räcka till?
Att fortsätta sitta tuffa arbete, sitt slit för att överhuvudtaget orka leva vidare, räknas inte riktigt. Det är en skam och så nedvärderande att inte kunna och orka ta del av yrkeslivet och det som räknas.
Jag är ambitiös, har alltid varit intresserad av omvärlden och varit en engagerad person. Men just nu orkar jag inte. Jag är sjukskriven och kommer inte ta del av yrkeslivet på ett bra tag. Vart tar då mitt människovärde vägen?

I morgon börjar maken, min chef, min läkare, min samtalsterapeut, min väninna jobba efter semestern. Om 1 v börjar mina kollegor jobba...Men inte jag.
Mitt jobb fortsätter, men inte enligt den anställning som jag skrivit på.

Det syns inte på mig.
Det varken syns eller märks när jag är på ICA i 15 min
Det varken syns eller märks på badet under ett par timmar.
Det varken syns eller märks under en kväll med goda vånner.

Men inom mig gör det ont, skriker och är i uppror.

Under sommaren har jag förträngt på olika sätt för att överhuvudtaget orka överleva. Men i morgon börjar slitet igen. Det slitet som jag måste genomgå för att orka överleva. I morgon är min samtalskontakt tillbaka igen efter sommaruppehållet. Jag längtar ihjäl mig efter henne - samtidigt som jag vet att det är ett slit med mycket känslomässigt jobb som väntar mig.

Att återgå till jobbet som lärare är just nu otänkbart för mig. Det är slitet, jobbet, närvaron och relationer med andra som inte fungerar. Konflikter, känslan av att inte duga, känslan av att vara dålig, sämst, hatad...Att ständigt leva med den känslan i relation med andra i alla sammanhang. Det är mitt jobb.  Många med mig lever med detta. Ett ständigt helvete!

Medan många av er återgår till jobbet efter semestern, kommer jag och många med mig, fortsätta våra liv med att orka och våga överleva.

I morgon ska jag träffa min samtalskontakt igen. Så gott i hjärtat. Men, milt uttryckt, så tufft!