Det mest värdefulla jag har

Huvuddiagnos och bidiagnos

För att få relevant och adekvat behandling vid sjukdom krävs rätt diagnos - såklart! Tänk om du fått behandling för bråck på magmun när du lider av njursten 😕 Hm...Eller gipsad arm när du i realiteten brutit  benet  😂

Det är enligt läkare och annan sjukvårdpersonal lättare att ställa en diagnos vid somatisk sjukdom än vid psykisk sjukdom/ohälsa. Huvuddiagnosen jag fick i våras var svår depression. Jag uppfyller alla kriterier för en svår depression; såsom stark ångest, livsleda, suicidtankar, koncentrationssvårigheter, intresseförlust mm. Men samtidigt klarar jag saker som inte stämmer in på svår depression; jag orkar löpträna och jag deltar t.o.m i löplopp. Genom samtal och diskussioner med läkare och samtalsterapeut lutar det mer åt att mina depressiva symptom är en del av ett syndrom - alltså en annan huvuddiagnos där depression är en bidiagnos. Detta känner jag mer igen mig i. Jag skriver inte mer om detta i dagsläget. Men min läkare kommer fortsätta utredningen kring detta med mig för att sedan kunna hjälpa mig bättre med rätt behandling. Detta är jag evigt tacksam för 🙏

Det är jobbigt nu - fruktansvärt jobbigt på många plan; i hemmet, familjen, ångesten, självhatet, sömnen, nedstämdheten. Ja ta mej tusan med i stort sett allt. Men jag ska inte ge upp 💪 KÄMPA!

Löpningen är fortfarande en stor källa till att jag vill och orkar kämpa vidare. Tyvärr åkte jag på en lightvariant av influensa (småfeber med värk i kroppen och en sju dundrandens huvudvärk) må-to och fick stå över all träning. Dock hamnade månadens löparbibel i brevlådan i går och gav mig inspiration

SÅ HÄRLIGT! Idag kunde jag skrika ut det tidningen säger; ÄNTLIGEN löpning igen 🏃. Kroppen kände av att det finns något skit i kroppen, så det blev ingen långrunda. Två ggr under 5,35 km fick jag stanna för att andas djupt och dricka vatten. Tydligt tecken på att återhämtning krävs. För en gångs skull var jag riktigt snäll mot min kropp; bestämde inte distans innan löprundan, utan tog beslutet att stanna så fort kroppen sa ifrån. Jisses! Jag klarade det!!! Annars brukar jag alltid bestämma distans innan jag ger mig av och måste därmed klara den distansen. Annars känner jag mig totalt misslyckad. Men som sagt: 

 När jag sprungit denna sträcka på 5,35 km kände jag tydligt att det var dags

att bryta och gå resterande sträcka hem;  ca 2km. Jag var snäll mot mig själv. Jag var snälla mot Lotta 😱. Sen kan man ju diskutera vad denna plötsliga  snällhet berodde på 😏 Hm...Vid en enkel analys kommer jag fram till att jag vill att kroppen ska hålla och vara med mig nästa lördag då det är lopp; ÅhusTrailRun 21 km. Att löpträna vid halsont och/eller feber är ett stort NO! Att  efter sjukdom ge kroppen tillräckligt med återhämtning är ett stort YES.

Solen skiner idag och våren har påbörjat sitt intåg. Jag har svårt för våren. Jag är ingen negativ person och vill inte slå ner er som njuter och får energi nu i samband med vårens ankomst. Men för mig är det en mycket jobbig tid. Det är svårt att beskriva vad det är som händer med mig eller hur det känns. Så  jag fattar mig kort: Våren är mycket tuff för mig 😢

Under löppasset idag stannade jag, som jag ovan skrivit, mkt kor 2 ggr. Vid ett av stoppen tog jag ett foto. Vårsolen tränger igenom och vill oss gott. Den ska ge oss hopp - vilket jag jobbar med att inse.

Älskade ÄLSKADE barn; det finaste, vackraste, underbaraste och mest värdefulla jag har. Känns stundom helt ofattbart att jag - JAG - fått denna gudagåva att bli mor till dessa tre;

Idag tog jag med trion ner till vårt härliga Centrumkonditori och fikade. Vi cyklade dit och beställde sen precis vad vi ville ha; semlor, dammsugare, varm choklad, kaffe och Pucko. Fina samtal omslöt och förenade oss under denna fikastund. Så kloka och fina barn jag har 💕

Älskar inte livet - men älskar mina barn 💓💓💓

En dag i löpningens tecken

Barnen till skolan. 

Maken till jobbet.

Jag kör igång med 3D-uppvärmning på hallgolvet; frontal- , sagital- och transversalplanet. Mycket mer än de rörelserna behövs inte inför en löptur som är tänkt att börja i "uppvärmningstempo".

Jag hör hur det viner runt husknutarna av en blåst som tornar upp sig och bestämmer mig därmed för att klä mig i min lila vindtäta Marmotjacka utanpå en långärmad träningströja. Det är lättfodrade löparbyxor som gäller - och kompressionsstrumpor, buff och handskar. Självklart har jag jag Garmin235 runt handleden samt Flipbelt på höften. REDO 🏃

Första kilometern kändes ovanligt lätt. Annars  brukar just den vara så seg och tankarna ofta gå kring att jag inte orkar, att jag aldrig kommer fixa det här. Men i dag flöt den på. 

Jag hade inte helt bestämt var eller vart jag skulle springa - men att rundan skulle bli minst 10 km. Det blåste snålblåst, var grått och hel enkelt trist. Kände inte alls den där närapå glädjekänslan som brukar infinna sig under löpturer. Däremot var det som vanligt mirakelmedicin mot ångesten. Det är en sådan lättnad att få känna total frid under löpningen. Slippa ångesten för en stund. 

Jag sprang söderut; över järnvägsspåren, förbi biblioteket, vårdcentralen och kyrkan. Nästan ända framme vid Nils Holgerssongymnasiet där det öppna landskapet börjar, var blåsten så stark att jag vände och sprang tillbaka en liten bit. Svängde in vid kyrkan och sprang västerut. Tog mig en rejäl klunk vatten när jag uppnått halvmilen och löpte sen vidare. Nu kändes det ganska lätt 🙏 Jag sprang upp till Svaneholms slott och tog ett varv runt slottet. Sedan var det dags att vända hemåt. 

Jag höll inget högt tempo, jag valde inte att springa i några vackra omgivningar (utöver den lilla slottstrippen), men jag fick ihop mina kilometer  - och helt ärligt var det, det enda som jag var ute efter idag. 12,11 kilometer rikare 💓 🏃  

När jag kom hem var det skönt med en dusch och efter det lunch; nudelsoppa, kokt ägg och en tomatmacka. Mums! Men sen ville inte kroppen eller psyket mer. Allt fullkomligt la av. Den där fruktansvärda tomheten som snabbt fylls av ångest. Jag la mig i sängen och försökte att andas djupt och slappna av. 

2h senare vaknade jag!!! Yes vad skönt! 2h middagssömn behövde jag. Jag låg kvar ytterligare 1h i sängen och tankarna snurrade; kring så mycket. Saker som jag får berätta om längre fram.

För ca ett halvår sedan gjorde jag en intresseanmälan till Berlin Maraton. Och  idag kom mail om att göra den definitiva och bindande anmälan om jag vill behålla min startplats. Så nu är det gjort. Jisses vad nervöst. 

Det blir tåg ner från Malmö tidigt på morgonen den 27/9. Enkelrum i 3 nätter på Heckers Hotell och själva maraton söndag den 29/9. Berlin Maraton - here I come 🙋

Utöver löpningen, så har all annan träning legat nere under en lång tid.  Det har känts tufft att träffa andra människor, att träna i grupp. Näst intill omöjligt att boka in tider för träningspass och sen komma iväg just då. Löpningen gör jag ju i  min ensamhet och i stort sett när jag vill.

Men i kväll så! Jag har bokat in mig på löppasset på IFC (Idrottsfysiologiskt Center). Jag både hoppas och tror att jag kommer iväg. Men jag vet aldrig...Plötsligt försvinner all ork, ångesten tar sitt tag om mig och inget går som jag planerat. 

Under denna kalla och mörka årstid håller vi till inomhus under löppassen med IFC; tränar teknik, styrka och annat som vi löpare inte sätter högst på prioriteringslistan annars. Vi vill ju helst bara få springa 😛 

Nu har jag precis ätit 2 stora portioner med Chili con carne och ris för att fylla på och ladda inför kvällens pass. Kände mig fortfarande lite tom efter 12-kilometaren i morse 😕 Men nu så 💪

Så är mitt liv och så kommer det att förbli

Vad är det som händer?

Vad är det egentligen för fel på mig?

Är det fel på mig?

Det var länge sedan jag skrev i min blogg. Att skriva här ska kännas ok - det ska kännas att jag vill. Jag har pressat mig till så fruktansvärt mycket i hela mitt liv och tvingat mig till saker som jag varken velat eller egentligen haft ork till. Så med bloggen har jag bestämt att den enbart ska "användas" när det känns ok för mig eller när det ev t.o.m känns bra.

Det har hänt mycket sen sist. Eller om du så vill; nästan ingenting alls. I yttre bemärkelse har det kanske inte hänt så mycket. Men i mitt inre har jag åkt på "världsturnè", åkt berg- och dalbanor, velat och inte velat, tagit emot och stött bort, varit stark och så svag...

Den 2 januari hamnade jag på sjukhus. Det var en sådan dag när  jag innerst inne ville  ha hjälp men inte riktigt vågade ta emot den, en dag när jag både var vårdsökande och avvisande till hjälp. Hur som, så var jag inte i stånd att själv ta beslut om att ta emot hjälp. Mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Ett dåligtmående som pågått en längre tid såklart, men som accentuerats den senaste tiden. Jag var på Capio där jag hade samtal med kurator och min fantastiska samtalsterapeut. Det hela ändade i att läkare inkallades till samtalet och läkaren beslöt att jag skulle läggas in på sjukhus  i Malmö. Så så fick det bli.
Två veckor på sjukhus. Sen ville jag hem till min barn. Så jag valde att bli utskriven  - mot läkarnas rekommendationer. Inte första gången jag gör på det sättet. Ambivalent. Svart eller vitt. Vet varken ut eller in.
Dock har väl allt en mening..? Även beslut som jag tar..?  Eller..?

Jag har mina fasta vårdkontakter på Capio och är så jäkla tacksam för det. Att få en finare människa än Camilla som samtalsterapeut går nog inte. Camilla i kombination med min läkare på Capio är så "lyxigt". Jag känner mig bortskämd på det viset - så privilegierad. TACK 💓
Idag hade vi tre, ett över 1 h långt samtal. Ett samtal som väckte mycket i mig. Ett samtal som blev ett aha, men samtidigt något som jag förstått länge. Något jag nästan väntat på och blev som en lättnad att läkaren anar något i den vägen. Detta fortsätter...Inget som jag i dagsläget delar med mig av. Vet ju knappast själv.

Familjelivet då? 👪 Jo tack, det rullar på. Fullt upp konstant  Två av tre barn går på fotboll, ett barn spelar trumpet, ett barn spelar klarinett och ett barn går på körsång. Till detta kommer läxläsning med alla tre barnen 🎺🎵🏀🎤 📝📙

Löpningen då? Jo, jag älskar den. Den ger mig så mycket; lugn, glädje och...ja, jag vet inte riktigt. Men jag mår helt enkelt SÅ JÄKLA BRA av en lagom dos löpning. Jag ska bara, i samarbete med Camilla, lära mig att hitta en väl avvägd balans, så att allt inte blir svart eller vitt, allt eller inget.

9 februari blir säsongens första lopp; Winter Cross Run  i Tomelilla på motorcrossbanan.  Jag säger bara HJÄLP! Vad har jag gett mig in på? Må vara ett kort lopp. Men terrängen. Backarna. Banan. Hjälp! Häftigt!
Därefter är det Skrylleloppet som står på spel den 27/4. Inte heller där är det distansen som är det utmanande, utan banan/terrängen.
Den  4/5 är det dags för något helt CRAZY!!! Löparkalaset i Trelleborg 🎉🎈🏃 där jag tillsammans med ett antal andra löpare (alldeles för få 😲 ) ska springa i 6 h på en 400-metersbana. Haha. Hur sjuk kan löpningen bli??? Och samtidigt så underbar 💓💔💕💖💗💘💙💚💛 Bara idioter som ställer upp där va? 💏💑💓😍😂 LOVE RUNNING!

Den 19/5 blir det ev. Köpenhamns maraton. Beror helt på hur jag mår efter 6h-loppet. Om min kropp säger ja, så gör jag en efteranmälan när det närmar sig.

I september sticker jag till Berlin - och MARATON 💓🏃

Ups and downs. Så är mitt liv och så kommer det att förbli.