Slå på sig själv

Så många gånger jag fått höra att jag är GOOD ENOUGH! Så många gånger jag sagt till andra att de är good enough.
Men jag faller; gång på gång, på gång...


 Jag vet någonstans att jag är viktig för mina barn. Jag vet någonstans att jag har ett människovärde - precis som du och som alla människor.
Men vad och hur jag än gör så kommer otillräcklighetskänslorna, värdelösheten, självhatet. Det är värre nu när jag har en depression och jag inte orkar något som jag bör, känns det som.
Jag sprang ta mej fan 2,5 mil i morse.  Men det tog inte lång tid efter hemkomsten som misslyckandet föll över mig; Varför sprang jag inte 3 mil??? Varför sprang jag överhuvudtaget istället för att vara hemma med min familj? Varför tränade jag inte med IFC i em trots mina 2,5 mil? Är jag lat? Hur kan jag överhuvudtaget tänka tanken att gå och träna en gång till istället för att vara med mina barn? Varför åkte jag inte med familjen upp till Valborgsmässoelden i Svaneholm? Orkade inte!
Självhatet blir så stort under depressioner och det är svårt att veta vad som är rätt/sant. Kan jag anstränga mig mer? Vara mer med mina barn och vara en bättre mamma? Jag kanske inte alls ska vara sjukskriven utan vara med mina elever och kollegor. Är jag enbart lat?  Om jag anstränger mig kanske jag kan vara gladare och mer social. Ångesten som kommer över mig är kanske bara inbillning. Man kan väl inte tycka att det är obehagligt att åka till Ica och vara rädd för att stöta på någon man känner?!!!

Ända sen jag var liten har jag slagit på mig själv. I vissa perioder har jag varit snällare mot mig själv. Det har dock inte varat i  långa perioder - varför skulle det?
Otillräcklig, dålig, ful, fet, oduglig - helt enkelt FEL! Ja jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men jag känner mig helt enkelt fel!

Att slå på sig själv är enkelt. Det började redan i åk.5 då självsvälten började. Många år av ett självdestruktivt liv startade där. Vid 16 års ålder var självhatet så stort att jag inte ville mer och försökte ta livet av mig. Vaknade upp på IVA i Eskilstuna med mamma sittandes bredvid mig...Det blev många månader på BUP. Inget blev bättre. Anorexin och bulimin hade ett hårt grepp om mig. Så jävla många år av mitt liv åt helvete. Åren gick och snart tillhörde jag vuxenpsykiatrin där jag tillbringat många år; ibland frivilligt och ibland tvångsinlagd. Tvångsvård ska aldrig förekomma om man inte är fara för sitt eget eller någon annans liv. Jag var en stor fara för mitt eget liv. Ja, jag ville ju helt enkelt inte leva. Svalt ner mig till 27 kg. Många iltransporter till IVA pga av svält och/eller andra självdestruktiva beteenden, och sedan vidare till psykiatrisk vårdavdelning.

JAG MÅR BÄTTRE NU! Trots att jag just nu har en depression och mår dåligt, så mår jag så mycket bättre än vad jag har gjort. Från 12-37 års ålder levde jag med ständig självsvält, hetsätning och självmordsförsök.
Nu är jag 48 år, är gift, har tre barn, är utbildad lärare och trivs med mitt jobb. Men det är inte lätt att släppa det gamla i tankar och känslor. Det tog så många år av mitt liv. Det har satt djupa spår och självhatet lurar ständigt under ytan.

Att skriva om detta är ett sätt för mig att bearbeta, förhoppningsvis kunna släppa lite pö om pö och kunna gå vidare utan att hela tiden känna att jag är fel.
Min bakgrund är en av förklaringarna till att jag fortfarande hamnar i depressioner med självhat. Jag hoppas att detta är sista gången. Jag har så mycket att leva för - egentligen. Men alla ni som har haft djupa depressioner vet ju hur svårt, ja hur snudd på omöjligt det är att ta till sig det i de svåraste perioderna. Då växer det dåliga samvetet - och så går den onda spiralen runt...

Svordomar och självironi i leran

Orolig natt...som vanligt! Gick upp redan kl.6 för att slippa tampas med ångesten. Den håller sig borta bättre om jag aktiverar mig med något.
Långpass stod på schemat idag 🏃

Men det är ju inte bara att slänga sig ut på ett långdistanspass. Kolla vädret, vad är lämpligt att ha på sig? Temperatur? Vind? Nederbörd? Jag bestämde mig för mina nya löparbyxor SOC, t-shirt och en tunn vindtät jacka. Det visade sig vara perfekt klädsel.
                                                     

Jag laddade inför löprundan med havregrynsgröt med solroskärnor och hallon, ostsmörgås, kaffe, vatten och Sport Resorb. Efter ett antal löprundor och lopp har jag lärt mig vad som är bra laddning om jag springer långdistans på morgonen. Vid långdistans är det även viktigt att ha med energi att ta under löpningen för att orka och för att inte braka rätt in i den berömda väggen (vilken även finns en i löpningen). 5 dl vatten (ingen energi, men vätska), 5 dl energidryck Tailwind, 1 banan samt 1 salttablett. Visade sig vara en bra energidepå. Drack inte upp all dryck. Men bättre ha med för mycket än för lite.

Jag kom iväg ca 7.20. Det är en speciell känsla att smyga sig iväg på ett långdistanspass, medan de övriga familjemedlemmarna sover.
Jag hade ingen aning om hur detta skulle gå. Depressionen gör mig trött (men inte på det sättet som utmattningssyndrom, som folk har beskrivit för mig, som drabbats av det), nattmedicinen hade inte riktigt gått ur kroppen, på tok för högt blodtryck, blev ett glas rödvin för mycket igår, meningen med livet har jag svårt att ta till mig, destruktiva tankar kommer till mig ständigt...Ja, listan kan göras lång över allt som ev. kunde gå mig emot.
Men nu hade jag kommit ut. Det viktiga var vid starten att springa längre än 10 km - vilket jag sprang i fredags.

De första 5 kilometerna var blytunga. Vid 4 km var jag dessutom tvungen att stanna för "toa"besök (jäkla löparmage som kör igång ibland!)
Efter 4 km tog jag två klunkar Tailwind varannan kilometer. Det visade sig vara ett bra upplägg. Efter 6 km kändes löpningen mycket lättare än den tunga starten.
Planen var att ta mig ner till havet, Mossbystrand, men det var alldeles för blåsigt. Så vid Nils Holgersson Gymnasiet svängde jag av norrut över Hylteberga och Sandåkra. Blåsten tog rejäla tag om mig även där. Men antagligen inte i närheten av hur det skulle ha känts nere vid havet.
Vid 8 km körde magen igång igen - skit också!!!! I dubbel bemärkelse! Men sen höll den sig lugn resten av turen 👌 Ett par kilometer efter detta åkte vindjackan av och salttabletten fick bli påfyllning med tanke på allt salt som lämnade kroppen i form av svett 😆.

Jag sprang mest på grusvägar, en del på asfalt och lite i skogen. Vid 14 km vek jag in i skogen uppe vid Svaneholm. ÄNTLIGEN, kändes det som när jag fick springa lite mer obanat i lera, bland träd och vitsippor. Men plötsligt - ja, plötsligt bara låg jag där. HELT RAKLÅNG i leran.
Det måste sett jäkligt roligt eller klantigt ut. Jag svor en hel harang och var skitförbannad på mig själv som inte lyft på fötterna ordentligt utan snavat över en rot. Men sen vände det och jag började asgarva. Det gäller att använda självironin 😂Skrattade åt mig själv en stund, checkade av kropp och kläder; byxorna så klart leriga - men hela! Skrapsår på händer och armar, ett ömmande knä  -men i övrigt intakt! Så det var bara att maka mig iväg igen.
Det blev ett par långsamma kilometer i samband med detta. I övrigt Steady Pace.
Vid 2 mil satt det fint med bananen  -och sen var det bara att nöta på. 25,2 km denna den sista dagen i april. Nöjd!

Maken assisterar som fotograf hemma i trädgården efter dagens långpass

130,3 km i april.

355,6 km hittills 2018.

Thai, rött, karamellkungen och storhetsvansinne

2,5 h middagssömn...Jag som brukar ha svårt att ens sätta mig ner dagtid i vanliga fall. Att ta sig upp ur sängen efter denna sömn var som att bestiga ännu ett berg. Slumrade om, vaknade, slumrade, vaknade - PLING! SMS: "Vi är på väg hem nu. Kommer om 1h."

30 min till i sängen  - SEN KOM  JAG UPP! HALLELUJA! Kläderna på och sen mötte jag en lycklig barnaskara i dörren 💓💓💓De hade haft en fantastisk dag i Skånes djurpark med pappa och hade mycket att berätta om traktoråkning, getter, björnar, fika mm. Att de har det bra, är det mest fantastiska jag kan tänka mig. En depression ställer till med SÅ MYCKET! Framför allt dåligt samvete; mot kollegor, mot chefen, mot maken, mot omgivningen  - men framförallt mot sina barn. Varför orkar inte mamma? Varför ligger mamma så mycket i sängen? Varför skrattar inte mamma? Varför blir mamma arg så fort? Varför vill inte mamma vara med mig? Vad händer med mamma? Kommer mamma att dö?
Inga av dessa frågor har barnen yttrat.Men jag tänker att de kan komma - kanske redan finns.
Förra gången jag hade en depression fick jag erbjudande om barnorienterande samtal på öppenvårdsmottagningen. Jag tackade nej. Men nu är barnen äldre och jag tror att de känner av det mer denna gång. Vid nästa läkarbesök borde jag kanske ta upp detta..?

Jag älskar thaimat, rödvin och godis. Så detta har vi unnat oss ikväll. Hämtmat från Ae`s Kitchen (min favorit är nr.12. Kyckling med Cashewnötter 👅 ) Ett par glas rött och snart väntar Karamellkungengodis. Allt i födelsedagsbarnets smak.

Jag vet att jag är helknäpp emellanåt. Men mitt i allt detta inre kaos smider jag planer på en riktig långtur i morgon. Du kom ju ta mej fan knappt ur sängen idag Lotta. SKÄRP DIG!!!
Löpningen kommer som klar etta i mitt liv efter familjen. Så i morgon ska det bli av! Vi får se hur stursk du är i morgon bitti. Hahahahaa!!! Planen är Mossbystrand t.o.r, vilket blir ca 3mil. Jag har fixat 3 mil 2 ggr tidigare i mitt liv. Så varför skulle det inte gå nu?! Jo, för att du är så in i helvetes trött och ligger i sängen den största delen av dygnets timmar och är diagnostiserad med depression, svår episod och lever med suicidtankar.
I morgon bär det av och jag förbereder i tankarna samt genom att ta fram löparryggsäcken och Tailwind att blanda till 👊🏃🏃🏃 Är detta storhetsvansinne? NEJ! JO!!!  Det kommer jag fixa! Det kommer gå åt helvete!

Jag är tacksam över att mina barn haft en så bra dag 💓 Det gör att även jag får mer krafter 💓 LOVE YOU MY FAMILY !

Egentid och push ups

-Vad vill du hitta på på din födelsedag? frågade maken häromdagen.
- Vila!

Min underbara make ser till att jag får detta i uppfyllelse. Efter en fin uppvaktning av familjen i morse, gav sig maken med våra tre barn iväg till Höör och Skånes djurpark för en heldag där. Det låter eventuellt heltokigt i  någras öron och hjärnor att jag vill vara själv på  min födelsedag och uppskattar att övriga familjen drar iväg. Men så är det. Och det är en del av depressionen; DET ÄR JOBBIGT ATT UMGÅS!

En annan del av depressionen är att koncentrationen är så dålig. Att läsa är snudd på omöjligt. Men denna bok, som jag fick idag, är ett mål att ta mig igenom när jag mår bättre.

Födelsedagspresent "Löparglädje" av Rune Larsson.

Det blev fler presenter i löpningens tecken; t-shirt, byxor och en fräck reflex till mörkerlöpning.

SOC

 JAG GJORDE DET! Jag tog mig igenom ett pass på IFC. Jag gjorde ett tappert försök i torsdags, men fick gå hem efter halva tiden (varken kropp eller psyke fixade mer då). Idag  höll jag ut. Jag säger inte att det var lätt. Det tuffaste var att det var så många andra personer där - vilket jag brukar uppskatta. Det är en fantastisk gemenskap på IFC. Men i nuläget vill jag helst inte synas, inte  prata...inte vara.

Det var ett Vansinnesjumpapass där vi jobbade i team 2 & 2. Jag jobbade med fantastiska Paula Wilson och vi teamade fint. Jag är mäkta imponerad över hennes push ups 👌!

Träning i grupp innebär ju inte att man pratar en massa eller behöver visa upp en glad fasad. Det gjorde nog sitt till att jag klarade det. Några pushningar och hejarop till Paula såklart! I övrigt är det "bara" att ge järnet och koncentrera sig på det som ska göras.
Warm up och sen teamwork där vi delade allt på två:
100 deadlifts
75 squats
50 sit ups
25 Burpees
15 push ups
Paula och jag hann nästan tre rundor på 35 min 💪

Morgon med tryck

Emfas i blodtrycket. Inte alls bra!

Jag vet i min hjärna vad jag vill göra när jag mår bra. Idag ska detta få styra mig så långt jag orkar.
Jag vet att jag egentligen älskar vansinnesjumpa med IFC på söndagar. Så nu har jag bokat in mig på passet. Är jätteorolig inför det (en sak som egentligen är vardag för mig). Men jag SKA!

Nu vill familjen uppvakta lite.
Vi hörs // Charlotta

Medan solen skiner

DET GÅR INTE ALLS IDAG! Ingenting!

Maken sticker iväg tidigt på morgonen till orienteringen, mellanbarnet till kompis och övriga hör jag skratta och leka någonstans i det diffusa...Jag känner att jag bör ta mig upp ur sängen. Känner att  jag bör ta mig samman, bör rycka upp mig, bör äta frukost, bör vara en bättre mamma, bör skicka SMS till maken och önska lycka till på orienteringstävlingen, bör ta en löprunda, bör, bör, bör, BÖR, B Ö R!!!!! Men jag orkar inte. Jag vill faktiskt inte.

En bit in på fm tar jag mig upp. Dottern med kompis, samt blivande 6-åringen leker så fint. De har ätit frukost och verkar inte sakna mig precis. Allt har rullat på som vanligt. Så skönt att se. Jag får i mig frukost, fixar lunch till barnen och känner solen irritera och blända mina ögon. Genom fönstret ser jag barn i shorts och t-shirt som leker på gatan, hör gräsklippare från grannhusen och känner doften av någon som tänt grillen till lunch. Ni vet den där känslan som får en att längta ut, påta i rabatterna eller ta en kopp kaffe i solstolen. 

Ångesten hugger tag i mig som ståltråd som skär och ristar i hela mitt inre. Tårarna rinner och jag försvinner in i sovrummet igen. Mörkläggningsgardinen och den stängda dörren känns som en räddning. Hopplösheten! Den gastkramar mig idag! Hur man beskriva och förklara detta för någon som inte varit där. Hur ska man förklara att man inte orkar leva när man har en fantastisk familj, ett jobb som man trivs med, ordnad ekonomi, villa, trädgård, löpningen...Ja så mycket att vara tacksam över och ändå sjunka ner i det svartaste svarta och all livslust försvinner. Hur är det möjligt?

Idag stod det intervaller på schemat. Jag ville verkligen det när jag bestämde det. Och ännu en gång kommer tanken/känslan att jag BÖR! Men jag gör inte heller det. Jag orkar inte! JAG KAN INTE! JAG DUGER INGENTING TILL LÄNGRE! 

Tack gode Gud för att jag inte är ensamstående i detta läge. Jag tycker så synd om mina barn med denna (för tillfället) så trötta och oengagerade mamma. Maken kom hem från orienteringen, spelade lite boll med killarna, pratade med dottern och smidde planer för honom och barnen inför morgondagen. Tack Daniel 💓

I en dimma tog jag barnen och åkte och köpte lördagsgodis. Hade tänkt att köpa en del annat också. Men väl i affären stod det helt stilla i huvudet och jag kom inte på en enda sak av det jag tänkt köpa. Så det fick bli varsin påse godis...

Nu väntar sängen, mörkläggningsgardinen, stängda dörren och täcket över huvudet, på mig. Jag längtar efter det - och den längtan ger mig så fruktansvärt dåligt samvete. Jag borde vara med mina barn, med min make, vara glad, utnyttja soltimmarna och vara tacksam...

Men DET GÅR INTE ALLS IDAG!

Extrem? Extremt? Extremare?

Familjeliv är det första ordet i rubriken på min blogg. Men jag har inte skrivit mycket om det.  Kanske det inte blir så mycket heller. Min familj är det viktigaste; mina tre barn och maken. Just därför håller jag de alltför kära för att dela med mig av allt för mycket ❤

I kväll är det dock familjekväll. Det innebär inte att vi alla sitter tätt tillsammans och pratar och umgås. Men alla (+ett extrabarn . Dotterns fina kompis) är hemma. Vi finns här.
Jag, maken och minstingen sitter i uterummet och bara är. Jag försöker koncentrera mig på att läsa. Det går inte alls när ångesten tar så mycket energi och så många tankar i anspråk. Men jag tittar på bilder i en fantastisk bok.

Än så länge ägnar jag mig inte åt extremlöpning (även om jag vet att några tycker att jag är extrem med min löpning. Men det är en helt annan sak). Däremot satsar jag mot ultralöpning. Drömmarna går på sparlåga just nu, men jag vet att jag någonstans inom mig har denna dröm (för den var stark innan depressionen). Att springa traillopp på distanser över 42 km.  Så jäkla häftigt! Det finns lopp som sträcker sig över ett eller flera dygn. Så grymt!

Högt tempo är inget för mig och jag blir antagligen aldrig någon snabb löpare.  Men långdistans, kilometer efter kilometer. Love it 🏃

Min förbannade skyldighet och en massa löparskor

Tuff morgon. Huvudvärk, tung, trött, ångest - svart!

Men jag har mina barn, jag har ett ansvar för dem - och som läkaren sa till mig i onsdags; "Har man en gång skaffat barn, har man sin förbannade skyldighet att inte ta livet av sig!" Och så är det verkligen!
Min blivande 6-åring och jag kom iväg vid 9-tiden; han på cykel och jag springandes efter med löparkläderna på. Vi har bara 400 meter till förskolan. En förskola där sonen älskar att vara.
Efter de 400 meterna fortsatte jag så att löprundan blev 1 mil. Ett högre tempo än igår.
De tre sista kilometerna i 5:59, 6:02 och 5:36. Det är som att jag kommer igång efter ca 5 km. Så lägger jag mer tid på uppvärmning och lite lätt jogg innan själva löprundan borde jag kunna komma upp i ett högre tempo.
Jag som inte skulle bry mig om tid och prestation. Men det går nog inte...









Detta med löparskor är mycket intressant och en hel vetenskap.
Jag har fyra olika s.k löparskor. Två av dem är bannlysta 👿

De jag införskaffade först och som ni ser längst till vänster i bild är Nike Pegasus, de andra är Asics, sedan kommer Merrel Bare Access och till sist Inov8:

Varför använder jag mig då inte av de två förstnämnda? Jo om ni kollar på fotot här nedan så ser ni säkert hur smala/spetsiga de är framtill. Vem fasen har fötter som är skapta så? Tårna kläms ihop vilket i längden kommer ge skador. Dessutom är dessa två par skor (Nike Pegasus och Asics) dämpade på ett sätt som gör att foten inte får pronera på det naturliga sätt som den är skapt för. Foten tvingas alltså till något som den inte vill och som inte är naturligt för den. Mil efter mil kommer inte din fot tycka om det...I terränglöpning/trail är det dessutom så att ju mer dämpning du har på dina skor, desto mindre känner du av marken du springer på. Detta leder i sin tur till att du reagerar långsammare om du t,ex springer på en rot eller annan ojämnhet och därmed ökar risken för t.ex stukningar.
Titta här på mina Merrell vilken helt annan utformning de har för framfoten. Gott om utrymme för stortån och hela framfoten. Ljuvliga att springa i. Ni får bortse från leran. Men den finns alltid där. Ingen idè att rengöra mellan löprundorna.

MERRELL BARE ACCESS

Merrell använder jag till asfalts- och grusvägslöpning samt skogsstigar som inte är alltför obanade. Skorna längst till höger på den första bilden (Inov8) är en trailsko som också har stort utrymme för framfoten. Den har plastdubbar undertill, vilket gör att man får bättre grepp vid terränglöpning samt i snö och halka.

Löpningen kräver sitt 🏃

8 km in på hälsokontot

8 km in på hälsokontot 🏃 

Det svåra var att komma ut; orka upp ur sängen, få på sig kläderna, komma ut genom dörren. Men själva löpningen gick hyfsat lätt i ett lugnt tempo. Det icke-prestationsinriktade gick ut på att jag inte kollade tempot en enda gång under löpningen och att jag bestämde mig för ett lågt tempo. Att lämna löparklockan hemma är inte tänkbart för mig. Vill gärna ha koll på mina kilometrar. Kontroll, kontroll, kontrollbehov...

Ett "vanligt", somatiskt besök på VC hos läkare idag. Ja, det skyhöga blodtrycket (200/107) konstaterades igen och mediciner på det, blodprover på ditt och datt samt lite kläm på magen som resulterade i att läkaren hittade något för stort på ena äggstocken (trodde han iaf). Återbesök om ett par veckor för att utesluta något som inte ska vara där.
Läkaren titta undrande på mig flera gånger och sa sedan "Du verkar totalt likgiltig och oberörd. Jag berättar om ditt höga blodtryck som kan orsaka allvarliga hjärtskador och att jag känner något i din mage som inte bör vara där, och du reagerar inte." Då kom tårarna. Inte över blodtryck och annat (det bekommer mig inte just nu) - utan över att jag inte orkar. Jag hade lust att skrika honom i ansiktet: HUR I HELVETE SKULLE JAG KUNNA BRY MIG!??? Men det gjorde jag inte. Utan jag berättade att jag har en depression och att det var en kamp bara det att komma till honom. Att ingenting betyder särskilt mycket just nu...

Så det kan gå.

Rötägg och stjärnor

Liksom inom alla yrkeskategorier, så finns det även inom läkarkåren rötägg, mindre lämpade, lämpade och stjärnor. I går fick jag träffa en av alla dessa fantastiska stjärnor 💥. Dr Lucas Cederbom i Ystad 🙏

Det blev en akuttid där det ganska snart konstaterades att jag lider av en depression, svår episod. Fast jag anade det visste det, så blev reaktionen ändock ett "nej"! Men jag vet ju att han har rätt. När livslusten rämnar, när orken inte finns, när allt är tungt och tankar om det meningslösa ständigt upptar en...När man har svårt att tänka klart och det är snudd på omöjligt att läsa morgontidningen...när det är en kamp att ställa sig i duschen och att hjälpa till med barnen på morgonen som ska till förskola/skola...När det är SVART!

Min kärlek och mitt behov löpningen känns som en tung sten - ett berg att bestiga. Jag har inte tagit ett löpsteg på 1 v. Det är mycket lång tid för mig. Nu har jag fått LÖPNING PÅ RECEPT. Precis som jag redan vet, så berättade Lucas för mig vilken positiv effekt löpning har mot depressioner och han vill att jag fortsätter med den: INOM RIMLIGA GRÄNSER OCH UTAN PRESTATIONSKRAV. Så löpning i kombination med mediciner och samtal ska kunna läka mig.

Jag är sjukskriven t.o.m. 30/6 till att börja med. Alldeles för lång tid enligt mig. Men med tanke på hur jag mår, förlitar  jag mig på denna överläkare inom psykiatrin. Jag saknar redan mina elever 💓 och att utöva mitt yrke. Men jag vet att jag inte fungerar just nu och ska försöka ta till mig det. Tårarna rinner nerför mina kinder och än en gång tvivlar jag på min duglighet.

Det är tyst här hemma. Barnen och maken har gett sig iväg på sitt. Jag har bestämt mig för en morgonlöparrunda. Men jag vet inte hur jag ska komma ut. Hur ska jag orka??!!! Men jag måste!
Det är lite läskigt att inte känna igen sig. Jag som alltid är så aktiv och man snarare får stoppa än pusha mig. Att löpträna har ju snudd på varit ett beroende för mig. Och nu måste jag tvinga mig, pusha och tala om för mig vad Lucas sa: Löpning är en ordination!               

Löpstarten

Många funderingar i går kväll och natt. Tänk att det ska vara så svårt för tankarna att ta en paus och bara VILA!

Hur ska jag göra för att snabbast möjligast ta mig ur denna "dipp" (vi kan väl kalla det så? Låter friskare än depression...)? Prio 1 är att sova (helst nattetid!). Jag vet att rörelse är viktigt. Jag vet att jag tar mig snabbare ur detta om jag kommer ut. Jag vet jävligt mycket. Alldeles för mycket. Det bidrar till min känsla av oduglighet; att jag inte klarar av att göra det som jag vet att jag borde och som kan hjälpa mig - och som MAN SKA GÖRA SOM MAMMA, HUSTRU, LÄRARE och LÖPARE. För tillfället är jag urkass och skulle kunna stryka vartenda ett av dessa epitet.

Dessutom spökar mitt blodtryck med mig, vilket säkert bidrar till att kroppen inte vill som jag , och det i sin tur sänker livslusten...kanske..? I morse låg det på 190/105.

Trots detta vill jag göra mitt första riktiga inlägg till något positivt. Därför ska jag skriva om löpningen.

21 februari 2017 tog jag mina första löpsteg (sen högstadiet på 1980-talet). Jag kände mig jättedum och skämdes över att jag skulle ut och springa. "Vad skulle grannarna säga om de såg mig?" "Tänk om någon tänker att jag tror att jag är något." Några löparkläder tog jag inte på mig, för då kanske jag skull se stöddig ut. Så det blev mysbyxor och täckjacka . Smög mig iväg, promenerade upp till det vackra Bräknehus och sprang där 2 varv = 1,4 km. Det blev starten på något som numera är en stor del av mitt liv, en kärlek, ett behov, ett beroende och en fantastisk livsstil. 

Som med allt annat i livet vill jag snabbt fram, utvecklas , prestera...Efter ett par veckor var jag uppe i 6 km (benhinneinflammation och fick ta uppehåll i 3v). Sen gick det i en rasande fart. Jag var snart uppe i milen, sedan halvmarathon(21km) och i september (tror jag det var) sprang jag för första gången 3 mil. Skador har kommit, framför allt vid vrist och fot. Det är stor tyngd som läggs på knän, vrister och fötter under löpningen. Och är man då, som jag var, nybörjare, är den distansutvecklingen som jag hade under knappt 1 år, inte att rekommendera. 

I maj för snart 1 år sedan startade jag i mitt livs första lopp; Vårruset 5km, i Malmö. Det kändes stort. Men jag mådde SÅ dåligt inför det. Startgrupp? Nummerlapp? Bansträckning? Väskinlämning? Allt var nytt. Jag var så rädd att jag åkte in till Malmö i det jag skulle springa i - iskallt! Jag frös så att jag var blå och skakade. Men tänk om jag inte skulle hitta väskinlämningen...Så bäst att inte ha något med mig. Jag mötte andra löpare på tåget som var väl påpälsade och lämnade sedan in ytterkläder i väskinlämningen. Aha! Jag ställde mig i startfållan - totalförvirrad och kissinödig. PANG!  Där gick startskottet. Jag la in högsta växeln och drogs med i ett fruktansvärt högt tempo (efteråt har jag förstått att jag sprang med dem som höll ett 4-min.tempo). Den ena efter andra löparen sprang om mig. ALLA sprang om mig kändes det som. Plötsligt bara snurrade det i huvudet och jag fick svårt att andas - samtidigt som jag trodde att alla sprang om mig. Jag stannade helt enkelt och klev av banan. Då såg jag att ca 50 löpare var före mig och resten, ca 500, efter mig. Men då var "loppet kört". Jag mådde fruktansvärt dåligt, slet av mig nummerlappen och gick mot tåget för att ta mig hem till Skurup. Jag kan inte minnas när/ om jag någon gång har känt mig så totalmisslyckad. Jag grät och grät. Inte ens en medalj...Hade jag tillåtit mig att inte behöva prestera, hade jag kunnat GÅ runt och ändå få medalj. Men så lågt kunde jag väl inte sjunka..?

Jag är en MYCKET ENVIS PERSON. Jag har börjat inse att min pappa hade rätt på den punkten och att min make har rätt på samma punkt.

Dagen efter Vårruset skulle jag bevisa för mig själv att jag visst kan springa 5 km utan att braka. Och det kunde jag såklart - nya tag mot nya lopp 

Solen skiner faktiskt!

Andra dagen i rad nu som jag inte fungerar - och då menar jag FUNGERAR INTE ALLS! Ännu en gång har depressionen med ångest slagit klorna i mig. Jag har känt att det varit på väg under några veckors tid nu - men slagit det ifrån mig. Hoppats och kört på. Andra har sett...chefen har frågat mig hur jag mår - och fått ett leende tillbaka. Hon sa att hon  ser igenom leenden och ett glatt yttre. (Nix! Det gör du inte! Jag ska INTE FALLA IGEN!) Men det har jag gjort.

Jag är lärare i åk 4-6 på en skola i den lilla orten Skurup i södra Skåne. Jag verkligen älskar mitt jobb. Att få jobba med barn och se hur både de och jag utvecklas dagligen är helt fantastiskt.

Sent om sider i livet träffade jag Daniel som jag nu levt med i 11år  och varit gift med i 9 år. Tillsammans har vi barnen Agnes -08 Axel -10 och Gustav -12.

För drygt 1 år sedan (feb-17) träffade jag en ny kärlek. Blixt- och totalfärälskad. Jag har märkt en viss avundsjuka från makens håll, som tycker att jag ägnar för mycket tid åt min nya kärlek . Men pö om pö har han nu börjat acceptera att jag och löpningen är ett. Den ger mig så mycket och jag ska skriva mer om löpningen längre fram i bloggen.

Jag tittar ut genom fönstret efter en dag i sängen - och solen solen skiner faktiskt