Jag är jäkligt upptagen just nu med en massa yttre. Snudd på det där halvmaniska när jag har 1000 järn i elden. Det har jag absolut inte nu. Men känslan är snudd på den.
Gårdagen var första gången på mkt länge som jag inte sov på dagen. Dagen var för fullspäckad (med mina mått mätt). Idag kom ännu en sådan dag; inskolning i F-klassen med minstingen, sedan lämna honom på förskolan, lunch och sedan i väg till Ystad för intagande av kontrastvätska och två timmar senare röntgen. Det var ingen angenäm upplevelse när den intravenösa kontrasten gjorde sin verkan. Ooooh shit! Men det gick ok och svar på plåtarna nästa vecka.
Och i morgon tågresa till Stockholm .Två övernattningar där + ett Maraton.
Så det är mycket nu! Mycket att fokusera på och lägga alla känslor och tankar på. Det håller ett par dygn...det vet jag...Men sen back to place, here and now!
Under denna resa (eller mitt slut) har människor lämnat mig. Det är så ledsamt och gör fruktansvärt ont i mig. Personer jag träffat så gott som dagligen har valt att backa, lämna och sätta på sitt nödvärn: TYSTNA LÄMNA - och leva vidare i en egen idyll utan att behöva känna och möta andras psykiska ohälsa.
Jag har varit mkt ledsen över detta och ångesten har tärt i mig. Men näää, jag kan inte ha ännu fler saker som väcker ångest i mig. Måtte inte den personen för egen del, som jag främst tänker på, möta denna sida av den psykiska ohälsan där självmord ofta känns som den bästa lösningen. Jag hoppas att DU svarar mig och att vi åter igen kan uppta någon form av kontakt ❤️
torsdag 31 maj 2018
onsdag 30 maj 2018
Inte en enda undersökning
Den stressigaste dagen sedan min sjukskrivning började.
Men samtidigt så mycket fint. Besök av två fantastiska, omtänksamma, ödmjuka och kärleksfulla kollegor 💓 Jag är tacksam och så rörd.
Nu ikväll har min supermusikaliska dotter spelat trumpet på konsert. Stolt mamma!
Men allt detta underbara omgärdas av så mycket stress och press i mitt mående. Jag har svårt för att glädja mig, njuta, ta in det positiva och bara vara. ALLT omgärdas av krav.
Men nu har jag landat här vid datorn med ett glas rött och godis. Vet inte hur bra det är. Men begäret är stort!
I morgon ska jag in till sjukhuset på kontraströntgen av buken. Mitt i allt kaos har jag inte riktigt förstått varför eller vidden av detta. Blodprover är tagna inför röntgen och två timmar innan röntgenundersökningen ska jag infinna mig i Ystad för att intaga 10 dl kontrastvätska.
När "något" kändes i min mage av läkare på VC vid två tillfällen med 2v mellanrum, blev remiss skickad för kontraströntgen.
När läkaren frågade om allt sett normalt ut på gyn.kontrollerna svarade jag bara: "Njae, vet inte". "Vad då? Något som inte sett bra ut?"
"Jag vet inte. Har aldrig gått på de undersökningarna"
Och så är det...År efter år har jag tackat nej till alla undersökningar hos gyn. Cellprovstagning mm. Antagligen kommer jag aldrig gå på ett sådant "besök".
Vad denna kontraströntgen visar får tiden utvisa...Cancer finns i släkten; mormor och farmor livmodercancer och morfar lungcancer. Skulle det vara på det viset tar jag det då.
Men det tror jag absolut inte. Hur skulle jag då kunna träna, löpa flera mil och ta hand om mina barn?
Carpe Diem - och i dag har jag haft en bättre dag 💓
Men samtidigt så mycket fint. Besök av två fantastiska, omtänksamma, ödmjuka och kärleksfulla kollegor 💓 Jag är tacksam och så rörd.
Nu ikväll har min supermusikaliska dotter spelat trumpet på konsert. Stolt mamma!
Men allt detta underbara omgärdas av så mycket stress och press i mitt mående. Jag har svårt för att glädja mig, njuta, ta in det positiva och bara vara. ALLT omgärdas av krav.
Men nu har jag landat här vid datorn med ett glas rött och godis. Vet inte hur bra det är. Men begäret är stort!
I morgon ska jag in till sjukhuset på kontraströntgen av buken. Mitt i allt kaos har jag inte riktigt förstått varför eller vidden av detta. Blodprover är tagna inför röntgen och två timmar innan röntgenundersökningen ska jag infinna mig i Ystad för att intaga 10 dl kontrastvätska.
När "något" kändes i min mage av läkare på VC vid två tillfällen med 2v mellanrum, blev remiss skickad för kontraströntgen.
När läkaren frågade om allt sett normalt ut på gyn.kontrollerna svarade jag bara: "Njae, vet inte". "Vad då? Något som inte sett bra ut?"
"Jag vet inte. Har aldrig gått på de undersökningarna"
Och så är det...År efter år har jag tackat nej till alla undersökningar hos gyn. Cellprovstagning mm. Antagligen kommer jag aldrig gå på ett sådant "besök".
Vad denna kontraströntgen visar får tiden utvisa...Cancer finns i släkten; mormor och farmor livmodercancer och morfar lungcancer. Skulle det vara på det viset tar jag det då.
Men det tror jag absolut inte. Hur skulle jag då kunna träna, löpa flera mil och ta hand om mina barn?
Carpe Diem - och i dag har jag haft en bättre dag 💓
Att lägga upp en strategi
Det är en speciell dag idag. För många låter detta konstigt, barnsligt, knäppt - ja kanske t.o.m sjukt! Men det är speciellt idag.
Idag ska jag träffa två kollegor. Jag har tackat ja till besök 😓 Det är första gången jag träffar andra människor medvetet (bortsett från familjen, läkarbesök och vissa träningspass) - alltså personer som jag känner. Det är skillnad på ICA, på lopp mm där jag inte behöver prata med någon eller "spela något trevligt spel". Det är speciellt för mig. Det är stort.
Det är två kollegor/personer som jag tycker enormt mycket om 😍😍och jag har inget att vara orolig för. Men nu, efter över 1 månads sjukskrivning med isolering, känns det ändå nervöst.
När jag fick förfrågan av kollegorna blev jag så rörd att jag började gråta. Jag är fortfarande lika rörd och har svårt att ta in att de vill komma.
Den första oron som kom (i måndags) var; hur ska jag orka? Vad ska jag säga? Tänk om de tycker jag är knäpp/konstig med min depression.
Emellanåt är jag dock fenomenal på att förtränga den inre oron med yttre "problem". Jag förlägger ångesten på att städa, ordna, fixa och vara uppe i varv.
Jag har inte orkat städa på länge (och maken tycker att städning är oväsentligt). Därav har det inte alls sett ut eller varit som jag vill, på lång tid här hemma. Men sen meddelandet om besök kom i måndags har tankarna gått igång; så här kan det inte se ut när de kommer! Ska jag ta bort duken från köksbordet och visa upp vårt nya fina bord? Behöver jag köpa hem nya krukväxter? De omonterade köksstolarna...Vill de gå runt på husesyn? Ska jag be barnen städa sina rum? Ogräs i trädgården måste bort! Vill de ha kaffe tro? Fika? Smörgåsar eller sötebröd? Och jag själv då! En dusch innan de kommer?
Hjärnan har verkligen gått på högvarv! Istället för att ta besöket med ro sjåar jag upp mig något enormt! Men ni kan vara övertygade att jag mitt i denna oro längtar till i em när de kommer 💓
Jag har inte bett barnen städa sina rum. Duschen får utebli. Men stolarna är monterade och jag städar. Städningen går inte fort. Jag har fått lägga upp en strategi; ett rum i taget, långsamt och noggrant. Det känns bättre än att hasta igenom hela i huset i ett högt tempo. Så vi får se hur många rum jag hinner med till i em.
Detta blir garanterat (?) en dag utan sömn! Senare i em/kväll ska dottern spela på konsert. Så schemat är fullt! Låter konstigt att skriva så iom att jag inte jobbar. För 1,5 månad sedan kom ju detta "schemat fullt" utöver jobbet. Jag klarar inte ens av att tänka på det utan att bli fruktansvärd stressad vilket leder till ångest.
Men nu ska jag försöka, här och nu! Städa det jag orkar! Besök av finast A och C 💕💕
Idag ska jag träffa två kollegor. Jag har tackat ja till besök 😓 Det är första gången jag träffar andra människor medvetet (bortsett från familjen, läkarbesök och vissa träningspass) - alltså personer som jag känner. Det är skillnad på ICA, på lopp mm där jag inte behöver prata med någon eller "spela något trevligt spel". Det är speciellt för mig. Det är stort.
Det är två kollegor/personer som jag tycker enormt mycket om 😍😍och jag har inget att vara orolig för. Men nu, efter över 1 månads sjukskrivning med isolering, känns det ändå nervöst.
När jag fick förfrågan av kollegorna blev jag så rörd att jag började gråta. Jag är fortfarande lika rörd och har svårt att ta in att de vill komma.
Den första oron som kom (i måndags) var; hur ska jag orka? Vad ska jag säga? Tänk om de tycker jag är knäpp/konstig med min depression.
Emellanåt är jag dock fenomenal på att förtränga den inre oron med yttre "problem". Jag förlägger ångesten på att städa, ordna, fixa och vara uppe i varv.
Jag har inte orkat städa på länge (och maken tycker att städning är oväsentligt). Därav har det inte alls sett ut eller varit som jag vill, på lång tid här hemma. Men sen meddelandet om besök kom i måndags har tankarna gått igång; så här kan det inte se ut när de kommer! Ska jag ta bort duken från köksbordet och visa upp vårt nya fina bord? Behöver jag köpa hem nya krukväxter? De omonterade köksstolarna...Vill de gå runt på husesyn? Ska jag be barnen städa sina rum? Ogräs i trädgården måste bort! Vill de ha kaffe tro? Fika? Smörgåsar eller sötebröd? Och jag själv då! En dusch innan de kommer?
Hjärnan har verkligen gått på högvarv! Istället för att ta besöket med ro sjåar jag upp mig något enormt! Men ni kan vara övertygade att jag mitt i denna oro längtar till i em när de kommer 💓
Jag har inte bett barnen städa sina rum. Duschen får utebli. Men stolarna är monterade och jag städar. Städningen går inte fort. Jag har fått lägga upp en strategi; ett rum i taget, långsamt och noggrant. Det känns bättre än att hasta igenom hela i huset i ett högt tempo. Så vi får se hur många rum jag hinner med till i em.
Detta blir garanterat (?) en dag utan sömn! Senare i em/kväll ska dottern spela på konsert. Så schemat är fullt! Låter konstigt att skriva så iom att jag inte jobbar. För 1,5 månad sedan kom ju detta "schemat fullt" utöver jobbet. Jag klarar inte ens av att tänka på det utan att bli fruktansvärd stressad vilket leder till ångest.
Men nu ska jag försöka, här och nu! Städa det jag orkar! Besök av finast A och C 💕💕
tisdag 29 maj 2018
MarathonOutfit
Idag hade jag bestämt mig för att inte sova på dagen. Jag som alltid har haft så svårt att vila middag har nu det omvända problemet.
Maken har jobbat hemifrån idag och jag har mest legat i sängen - men jag skulle inte somna. Jag orkade dock inte vara uppe - orkade inte! Så därför låg jag i sängen med TV:n på - men jag skulle inte somna.
Det gick som det gick...och 2 timmars sömn mitt på dagen...
Morgonen och fm var hemska. Jag tycker att ångesten intensifierats den senaste veckan. På det sättet var det skönt att få somna ifrån allt en stund. Men jag vill ju fungera normalt!!!
Nu i kväll mår jag något bättre. Barnen leker för fullt, maken sitter ute i solen och läser och jag har precis provat och kommit fram till vilken outfit det blir på lördag på Stockholm Marathon. Ett mycket snyggt linne kom på posten idag "Marathontjejer. Tillsammans kommer vi längre".
Till det svarta knälånga kompressionstights, vit keps som skydd mot solen samt för att blöta och kyla ner skallen med. Självklart mina Merrel Bare Access löparskor. Bryet jag har är huruvida jag ska ha kompressionsstrumpor eller inte. Blir det för varmt..? De utlovar 30 i Stockholm på lördag...Första gången i mitt liv som jag ska springa ett Maraton och så ska det bli helt olidligt varmt.
Maken har jobbat hemifrån idag och jag har mest legat i sängen - men jag skulle inte somna. Jag orkade dock inte vara uppe - orkade inte! Så därför låg jag i sängen med TV:n på - men jag skulle inte somna.
Det gick som det gick...och 2 timmars sömn mitt på dagen...
Morgonen och fm var hemska. Jag tycker att ångesten intensifierats den senaste veckan. På det sättet var det skönt att få somna ifrån allt en stund. Men jag vill ju fungera normalt!!!
Nu i kväll mår jag något bättre. Barnen leker för fullt, maken sitter ute i solen och läser och jag har precis provat och kommit fram till vilken outfit det blir på lördag på Stockholm Marathon. Ett mycket snyggt linne kom på posten idag "Marathontjejer. Tillsammans kommer vi längre".
Till det svarta knälånga kompressionstights, vit keps som skydd mot solen samt för att blöta och kyla ner skallen med. Självklart mina Merrel Bare Access löparskor. Bryet jag har är huruvida jag ska ha kompressionsstrumpor eller inte. Blir det för varmt..? De utlovar 30 i Stockholm på lördag...Första gången i mitt liv som jag ska springa ett Maraton och så ska det bli helt olidligt varmt. måndag 28 maj 2018
På en annan planet
Hemska drömmar. Hemska tankar. Hemska känslor.
Jag kan inte förneka att suicidtankar ofta är närvarande i mitt huvud. I natt kom de även upp i drömmen. Det var en sådan panikdröm. Allt var planlagt in i minsta detalj förutom vad jag skulle skriva i brevet till mina barn. Ett brev så de förstår att inget är deras fel. Ett brev som gör att de växer upp utan skuldkänslor över deras mamma mående och självmord. Jag tänkte, skrev, tänkte, skrev..men det blev fel hela tiden. Jag blev tvungen att börja om gång på gång. Tiden höll på att rinna ut och paniken växte i mig. Jag måste hinna!
Sen vaknade jag och hade svårt att skilja drömmen från vad som verkligen hade hänt.
Men inget brev är skrivet, jag lever, barnen mår bra 💓
Det blev en riktig robotmorgon . På med kläder, ta mediciner, dricka kaffe och äta frukost, väcka barnen, borsta tänderna, lämna minstingen på förskolan - sen släppte robotmekanismen och ångest och tårar kom på en gång. Ännu en gång. Jag ser inget slut på detta. Jag kan anstränga mig, rycka upp mig, utföra vissa sysslor. Men det kommer antagligen aldrig kännas bra.
Första samtalet hos samtalsterapeuten idag. I samma regi, i samma hus och i samma team som min läkare. Tack för det! Det kändes ok. Intet nytt under solen; prestation, krav, stress → ångest, depression → dåligt samvete, negativa tankar om mig själv och allt jag gör och är, kontrollbehov, tvång mm mm.
Intellektuellt är jag helt med på noterna. Att förändra detta och hänga med känslomässigt är dock något på en annan planet för mig.
Mitt i allt detta pågår planerna och träningen inför lördagens Stockholm Marathon. Jag, och andra jag hört ifrån, kan inte riktigt få ihop detta med en depression. Därför var det så skönt att få prata med terapeuten om detta idag. Hon tyckte inte alls det lät konstigt med tanke på min beroendebakgrund (vilket ätstörningen är). Löpningen/träningen är ett beroende - ett positivt beroende. Men den tar nu, under depressionen, all min kraft och ork. Jag ställer tydligen för stora krav på mig själv. Min löpträning är inte kravlös. Att efter så kort tid med löpträning (1 år och 3-4mån) springa Marathon och framför allt att känna mig så misslyckad när/om jag inte fixar det - det är DÄR det negativa ligger. Att må dåligt när jag behöver ställa in ett löppass, att vara ledsen och känna mig misslyckad när jag inte utvecklas eller bli bättre. Det är där i faran ligger med mitt mående. Vad händer känslomässigt vid ett "misslyckande"? Varför måste jag prestera? Varför så stora krav på mig hela tiden?
Jag kan inte förneka att suicidtankar ofta är närvarande i mitt huvud. I natt kom de även upp i drömmen. Det var en sådan panikdröm. Allt var planlagt in i minsta detalj förutom vad jag skulle skriva i brevet till mina barn. Ett brev så de förstår att inget är deras fel. Ett brev som gör att de växer upp utan skuldkänslor över deras mamma mående och självmord. Jag tänkte, skrev, tänkte, skrev..men det blev fel hela tiden. Jag blev tvungen att börja om gång på gång. Tiden höll på att rinna ut och paniken växte i mig. Jag måste hinna!
Sen vaknade jag och hade svårt att skilja drömmen från vad som verkligen hade hänt.
Men inget brev är skrivet, jag lever, barnen mår bra 💓
Det blev en riktig robotmorgon . På med kläder, ta mediciner, dricka kaffe och äta frukost, väcka barnen, borsta tänderna, lämna minstingen på förskolan - sen släppte robotmekanismen och ångest och tårar kom på en gång. Ännu en gång. Jag ser inget slut på detta. Jag kan anstränga mig, rycka upp mig, utföra vissa sysslor. Men det kommer antagligen aldrig kännas bra.
Första samtalet hos samtalsterapeuten idag. I samma regi, i samma hus och i samma team som min läkare. Tack för det! Det kändes ok. Intet nytt under solen; prestation, krav, stress → ångest, depression → dåligt samvete, negativa tankar om mig själv och allt jag gör och är, kontrollbehov, tvång mm mm.
Intellektuellt är jag helt med på noterna. Att förändra detta och hänga med känslomässigt är dock något på en annan planet för mig.
Mitt i allt detta pågår planerna och träningen inför lördagens Stockholm Marathon. Jag, och andra jag hört ifrån, kan inte riktigt få ihop detta med en depression. Därför var det så skönt att få prata med terapeuten om detta idag. Hon tyckte inte alls det lät konstigt med tanke på min beroendebakgrund (vilket ätstörningen är). Löpningen/träningen är ett beroende - ett positivt beroende. Men den tar nu, under depressionen, all min kraft och ork. Jag ställer tydligen för stora krav på mig själv. Min löpträning är inte kravlös. Att efter så kort tid med löpträning (1 år och 3-4mån) springa Marathon och framför allt att känna mig så misslyckad när/om jag inte fixar det - det är DÄR det negativa ligger. Att må dåligt när jag behöver ställa in ett löppass, att vara ledsen och känna mig misslyckad när jag inte utvecklas eller bli bättre. Det är där i faran ligger med mitt mående. Vad händer känslomässigt vid ett "misslyckande"? Varför måste jag prestera? Varför så stora krav på mig hela tiden?
lördag 26 maj 2018
Skrivandet
I arla morgonstund.
Jag och kaffekoppen.
Kaffekoppen, jag och tidningen.
Tidningen, kaffekoppen, jag och ångesten.
Morgnarna är ofta värst. Allt ligger framför mig. Hela dagen som ett oskrivet blad. Inte ett spännande oskrivet blad som jag tänker att jag kan fylla med en massa härligheter. Utan ett taggigt, svartnat blad som hotar mig.
Samma tanke kommer om och om igen: "Jag orkar inte!" Men det gör jag!(?) Jag vet bara inte riktigt hur...och om jag verkligen har kraften att orka mer...
Men det går upp och det går ner. Igår gladde jag mig faktiskt över och såg fram emot Stockholms Marathon. Tyvärr är den känslan borta idag och det river och värker i magen och jag kan inte tänka klart.
Det går dock att skriva. Det är fantastiskt egentligen. Skrivandet och löpningen ❤️
Under de åren jag mådde som allra sämst och tillbringade stor del på sjukhuset, skrev jag över 200 dagböcker. Dagboken var min bästa vän för vilken jag kunde berätta allt.
2007, när jag träffade min blivande make och flyttade ner till honom i Malmö (från Södertälje) började en ny del av mitt liv och det sjuka ville jag lägga bakom mig. Så dagböckerna hamnade på soptippen och är idag, antagligen, uppbrända...
Jag och kaffekoppen.
Kaffekoppen, jag och tidningen.
Tidningen, kaffekoppen, jag och ångesten.
Morgnarna är ofta värst. Allt ligger framför mig. Hela dagen som ett oskrivet blad. Inte ett spännande oskrivet blad som jag tänker att jag kan fylla med en massa härligheter. Utan ett taggigt, svartnat blad som hotar mig.
Samma tanke kommer om och om igen: "Jag orkar inte!" Men det gör jag!(?) Jag vet bara inte riktigt hur...och om jag verkligen har kraften att orka mer...
Men det går upp och det går ner. Igår gladde jag mig faktiskt över och såg fram emot Stockholms Marathon. Tyvärr är den känslan borta idag och det river och värker i magen och jag kan inte tänka klart.
Det går dock att skriva. Det är fantastiskt egentligen. Skrivandet och löpningen ❤️
Under de åren jag mådde som allra sämst och tillbringade stor del på sjukhuset, skrev jag över 200 dagböcker. Dagboken var min bästa vän för vilken jag kunde berätta allt.
2007, när jag träffade min blivande make och flyttade ner till honom i Malmö (från Södertälje) började en ny del av mitt liv och det sjuka ville jag lägga bakom mig. Så dagböckerna hamnade på soptippen och är idag, antagligen, uppbrända...
De ska inte drabbas
Jag vet inte.
Jag vet varken ut eller in.
Jag vet inte vad som är bäst.
Jag vet dock att här i mörkret, helt för mig själv, med gardinen nerdragen, känns det som tryggast för mig just nu.
I morse vaknade jag av en hel barnaskara som var i full gång och väntade på frukost. Två extrabarn över natten. Det känns gott för mina barns skull - att de inte ska behöva drabbas allt för mycket av att jag mår dåligt. De ska få ha sina kompisar och leka på som vanligt.
I går visste jag inte om jag denna morgon skulle vakna på sjukhus. Jag var nära att åka in i går. För att få släppa allt och slippa kämpa själv. Men jag åkte inte in. Jag VILL fixa det här! Jag VILL vara stark! Och så hade jag ju lovat barnen övernattning med kompisar. Hur skulle det se ut om mamman i familjen hamnade på psyk.avdelning mitt under övernattning? Jag VILL fixa Stockholm Marathon nästa helg. Jag VILL fixa att träna inför den.
Så jag väljer att inte åka in. Vad som händer i em, i kväll, i morgon eller nästa vecka vet jag inte. Men nu vill jag försöka fixa detta på egen hand.
Således valde jag att följa min träningsplanering i vilken det idag stod 10 km löpning. Det gick bra i ett hyfsat tempo. Men det var hett så hett. Det kändes som att huvudet skulle sprängas av värmen. Detta var min sista mil innan Stockholm Marathon. Jisses, om 1 v vid den här tiden är jag ute på den 4,2 mil långa löpningen i Stockholm...Det kan bli riktigt hett den dagen, så dagens löppass såg jag som en bra träning inför det.
För ett par månader sedan när jag var ute och sprang utan att springa extremt långsamt eller exremt fort, utan liksom bara löpte på, så blev nästan alltid genomsnittshastigheten 6:23. Det häftiga är att det där "bara-ut-och-springa-tempot" har sjunkit till 6:16. Träning ger färdighet 👊
Nu ska jag sova!
Jag vet varken ut eller in.
Jag vet inte vad som är bäst.
I morse vaknade jag av en hel barnaskara som var i full gång och väntade på frukost. Två extrabarn över natten. Det känns gott för mina barns skull - att de inte ska behöva drabbas allt för mycket av att jag mår dåligt. De ska få ha sina kompisar och leka på som vanligt.
I går visste jag inte om jag denna morgon skulle vakna på sjukhus. Jag var nära att åka in i går. För att få släppa allt och slippa kämpa själv. Men jag åkte inte in. Jag VILL fixa det här! Jag VILL vara stark! Och så hade jag ju lovat barnen övernattning med kompisar. Hur skulle det se ut om mamman i familjen hamnade på psyk.avdelning mitt under övernattning? Jag VILL fixa Stockholm Marathon nästa helg. Jag VILL fixa att träna inför den.
Så jag väljer att inte åka in. Vad som händer i em, i kväll, i morgon eller nästa vecka vet jag inte. Men nu vill jag försöka fixa detta på egen hand.
Således valde jag att följa min träningsplanering i vilken det idag stod 10 km löpning. Det gick bra i ett hyfsat tempo. Men det var hett så hett. Det kändes som att huvudet skulle sprängas av värmen. Detta var min sista mil innan Stockholm Marathon. Jisses, om 1 v vid den här tiden är jag ute på den 4,2 mil långa löpningen i Stockholm...Det kan bli riktigt hett den dagen, så dagens löppass såg jag som en bra träning inför det.
För ett par månader sedan när jag var ute och sprang utan att springa extremt långsamt eller exremt fort, utan liksom bara löpte på, så blev nästan alltid genomsnittshastigheten 6:23. Det häftiga är att det där "bara-ut-och-springa-tempot" har sjunkit till 6:16. Träning ger färdighet 👊
Nu ska jag sova!
fredag 25 maj 2018
Svar
TACK för alla SMS, meddelanden, telefonsamtal mm. Jag orkar inte riktigt svara så utförligt som ni skriver till mig. Men tack!
Med tanke på min sjukdomshistoria och alla år på sjukhus/behandlingshem så levde jag inte ute i det "normala" under ungdomsåren och var där med rätt så isolerad från socialt umgänge. Detta har i sin tur lett till att jag inte har någon större vänkrets. Jag har inga vänner i min närhet. Sen så finns ju alla underbara ni som hör av er på håll, som jag lärt känna på alla möjliga och omöjliga sätt.
Jag har fått en mängd frågor av er via SMS/messenger den senaste tiden. Många frågor återkommer från många av er. Jag tänkte att jag skulle besvara några av dem här, medan andra frågor kommer att förbli obesvarade då de är allt för privata.
> Nej, det finns inget som DU kan göra. Tyvärr!
> Nej, jag har inte någon nära vän att prata med mitt mående om. Jag har inte haft någon "bästis" sen jag gick i lågstadiet. Jag känner just nu inget behov av att ha någon så nära inpå mig och prata om detta med - även om det skulle vara skönt med en bästa vän såklart.
> Ja, jag har regelbunden läkarkontakt och har, äntligen, efter 1 år och 5 mån väntetid fått en samtalsterapeut. Inte den första i mitt liv precis...
> Om jag vill träffas och prata? Eller bara vara? NEJ! Jag orkar inte det. Ni är underbara och omtänksamma som skriver att jag kan vara precis som jag är; ledsen, tyst, arg mm. Men jag orkar ändå inte. Jag känner alltid behov av att vara trevlig mot andra och motprestera. Därför funkar det inte just nu. En enda av er har jag tackat ja till att träffa. En person som jag inte träffat på många år och som jag egentligen inte är särskilt nära vän med. Men jag känner att detta orkar jag. Detta vill jag. Jag tror att du vet vem jag syftar på "S".
> Nej, jag är inte intresserad av alternativmedicin.
> Hur jag hittar energi till att träna? Jag vet inte.
> Nej, jag har inte åkt in till akutpsyk. idag även om jag borde gjort det kanske. (Återkommer till detta).
Så det var lite svar på era frågor.
Jag gick på träningen i morse, sen blodprovstagning inför kontraströntgen på torsdag. Sen har jag SOVIT! Ångetsdämpande har hjälpt mig att komma till ro och få sova. Men nu är jag vaken igen och ångesten är tillbaka. VARFÖR har det blivit så mycket värre de senaste dagarna???
Vad är det som händer???
torsdag 24 maj 2018
JAG ÄR JU MAMMA
Fy fan rent ut sagt. Jag fixar inte detta! Hur svart och tufft kan det bli??? Jag orkar inte!
Somnade sent, mycket sent, igår kväll/natt. Gråtandes och med näsan inborrad i minstingens hår (han sov dock gott).
Vaknade med ångest. Den tuffaste ångesten.
Vad ska jag göra?
Förbrukad, förminskad, bortvald! Det är verkligen sant det som sägs; "De starkaste överlever"
Jag tillhör inte dem. Jag duger inte.
Det ena efter det andra tas ifrån oss som inte passar in, som inte är starkast, som inte orkar ropa högst och tar för oss.
Så bortvald och ratad!
Mitt i detta finns en inre styrka i mig. En styrka jag måste frammana eftersom jag är förälder. En styrka som gör att jag robotstyr mig att utföra vad jag måste.
Det var inte lätt i morse att gå med minstingen till förskolan. Ångesten är inte lätt att bära på!
Om 40 min är jag inbokad på ett träningspass på IFC. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte! Jag orkar inte! Men jag kommer gå. Alternativet är allt för destruktivt. Nu lever jag verkligen på gränsen. Tankar och känslor blir allt mer destruktiva. Då MÅSTE JAG GÖRA SAKER som förhindrar de destruktiva handlingarna. JAG ÄR JU MAMMA!
Ett alternativ är att åka till Malmö och bli inlagd. Min chef frågade igår om hon skulle skjutsa mig dit.Jag var SÅ nära att säga ja. Men barnen då???! Nej, jag ska försöka hitta andra strategier. Men jag vet inte. När ångesten gör som ondast går det inte att tänka klart.
Somnade sent, mycket sent, igår kväll/natt. Gråtandes och med näsan inborrad i minstingens hår (han sov dock gott).
Vaknade med ångest. Den tuffaste ångesten.
Vad ska jag göra?
Förbrukad, förminskad, bortvald! Det är verkligen sant det som sägs; "De starkaste överlever"
Jag tillhör inte dem. Jag duger inte.
Det ena efter det andra tas ifrån oss som inte passar in, som inte är starkast, som inte orkar ropa högst och tar för oss.
Så bortvald och ratad!
Mitt i detta finns en inre styrka i mig. En styrka jag måste frammana eftersom jag är förälder. En styrka som gör att jag robotstyr mig att utföra vad jag måste.
Det var inte lätt i morse att gå med minstingen till förskolan. Ångesten är inte lätt att bära på!
Om 40 min är jag inbokad på ett träningspass på IFC. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte! Jag orkar inte! Men jag kommer gå. Alternativet är allt för destruktivt. Nu lever jag verkligen på gränsen. Tankar och känslor blir allt mer destruktiva. Då MÅSTE JAG GÖRA SAKER som förhindrar de destruktiva handlingarna. JAG ÄR JU MAMMA!
Ett alternativ är att åka till Malmö och bli inlagd. Min chef frågade igår om hon skulle skjutsa mig dit.Jag var SÅ nära att säga ja. Men barnen då???! Nej, jag ska försöka hitta andra strategier. Men jag vet inte. När ångesten gör som ondast går det inte att tänka klart.
Sorgen och glädjen de vandra tillsammans...
Familjeliv, vilket är en del av min blogg, skriver jag inte mycket om. I kväll blir det dock en del.
Min dotter, 9,5 år, är en mycket självständig tjej. Hon går sina egna vägar och bryr sig inte mycket om ifall alla andra går en annan väg. Hon är avvaktande, iakttagande, diplomatisk och mycket försiktig i nya sammanhang. Hon är ingen person man kramar eller kan förvänta sig en kram av om man inte känner henne. Detta avvaktande och försiktiga förhållningssätt har hon vunnit på många gånger.
Vår älskade förstfödda. Efterlängtad som få ❤️ Jag, liksom läkarna, var ju övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli gravid. Anorexin förstörde mycket i min kropp. Men lika envis som jag är mentalt är även min kropp. Menstruationen kom tillbaka med hjälp av mediciner efter 25 års uppehåll, osteoporosen stannade upp i sitt fortskridande och mycket annat som var dömt "utslaget" kom igång.
En läkare har i efterhand sagt till mig att han faktiskt gett upp hoppet om mig och att han och hans kollegor var övertygade om att jag inte skulle överleva. Men det gjorde jag - mot alla odds.
2008 fick vi vår dotter. Åren har gått fort och ikväll har hon och jag varit på besök på hennes blivande skola; Kunskapsskolan i Ystad. Min lilla tjej. Hon har varit övertygad om saken länge; där ska hon gå! Hon har ingen med sig från sin klass i Skurup och hon känner ingen som hon ska gå med. Det kändes otryggt i mig när hon gick in i ett klassrum med blivande klasskompisar - helt främmande människor och jag gick på info.möte med rektor och andra föräldrar.
Efter "vuxenmötet" såg jag dottern med nya klasskompisarna ute på gården. Barnen pratade, skrattade och gestikulerade - alla utom min dotter. Hon stod där stel som en pinne och bara iakttog. "Nu är det kört tänkte jag. Detta gick inte hem hos dottern"
Vi gick mot bilen och dottern såg allvarlig ut "Mamma nu vet jag. Jag kunde ju inte veta innan jag visste hur det såg ut här. Men nu vet jag och här vill jag börja i höst"
Jag som trodde det var en ledsen tjej jag utläst där på gården efter att ha sett henne så avståndstagande, förstod nu att det var hennes så ofta vinnande eftertänksamma förhållningssätt jag istället sett.
Det här är ingen tjej som jublar ut sin glädje och gör något impulsivt. Men hennes ord säger allt "Här vill jag gå" och hennes ögon glittrar som få av alla de ögon jag mött. Dotterns framtid och lycka. Barnens framtid och lycka är viktigare än något annat.
I mitt, personliga, liv är det en tuff dag med ett tungt sorgearbete som ligger framför mig. Jag ska berätta mer om det framöver. Jag gråter och känner mig misslyckad. Men glädjer mig över min fantastiska dotter ❤️
Min dotter, 9,5 år, är en mycket självständig tjej. Hon går sina egna vägar och bryr sig inte mycket om ifall alla andra går en annan väg. Hon är avvaktande, iakttagande, diplomatisk och mycket försiktig i nya sammanhang. Hon är ingen person man kramar eller kan förvänta sig en kram av om man inte känner henne. Detta avvaktande och försiktiga förhållningssätt har hon vunnit på många gånger.
Vår älskade förstfödda. Efterlängtad som få ❤️ Jag, liksom läkarna, var ju övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli gravid. Anorexin förstörde mycket i min kropp. Men lika envis som jag är mentalt är även min kropp. Menstruationen kom tillbaka med hjälp av mediciner efter 25 års uppehåll, osteoporosen stannade upp i sitt fortskridande och mycket annat som var dömt "utslaget" kom igång.
En läkare har i efterhand sagt till mig att han faktiskt gett upp hoppet om mig och att han och hans kollegor var övertygade om att jag inte skulle överleva. Men det gjorde jag - mot alla odds.
2008 fick vi vår dotter. Åren har gått fort och ikväll har hon och jag varit på besök på hennes blivande skola; Kunskapsskolan i Ystad. Min lilla tjej. Hon har varit övertygad om saken länge; där ska hon gå! Hon har ingen med sig från sin klass i Skurup och hon känner ingen som hon ska gå med. Det kändes otryggt i mig när hon gick in i ett klassrum med blivande klasskompisar - helt främmande människor och jag gick på info.möte med rektor och andra föräldrar.
Efter "vuxenmötet" såg jag dottern med nya klasskompisarna ute på gården. Barnen pratade, skrattade och gestikulerade - alla utom min dotter. Hon stod där stel som en pinne och bara iakttog. "Nu är det kört tänkte jag. Detta gick inte hem hos dottern"
Vi gick mot bilen och dottern såg allvarlig ut "Mamma nu vet jag. Jag kunde ju inte veta innan jag visste hur det såg ut här. Men nu vet jag och här vill jag börja i höst"
Jag som trodde det var en ledsen tjej jag utläst där på gården efter att ha sett henne så avståndstagande, förstod nu att det var hennes så ofta vinnande eftertänksamma förhållningssätt jag istället sett.
Det här är ingen tjej som jublar ut sin glädje och gör något impulsivt. Men hennes ord säger allt "Här vill jag gå" och hennes ögon glittrar som få av alla de ögon jag mött. Dotterns framtid och lycka. Barnens framtid och lycka är viktigare än något annat.
I mitt, personliga, liv är det en tuff dag med ett tungt sorgearbete som ligger framför mig. Jag ska berätta mer om det framöver. Jag gråter och känner mig misslyckad. Men glädjer mig över min fantastiska dotter ❤️
Måla fan på väggen!
Förväntansångest. Det är precis vad det låter som; man får ångest för att man förväntar sig att få ångest. Ja man förväntar sig det värsta.
Just detta kan väl sammanfatta senaste dygnet för mig.. Sen mötet med chefen bokades in har ångesten spätts på och jag hade verkligen förväntat mig det värsta, vilket för mig hade varit besked om omplacering till förskola, fritids eller att vara resurs. Jag älskar ju mitt lärarjobb när jag mår bra och klarar då även av mitt jobb bra. Men jag visste ju inte vad min chef tänkte...tyckte...
Det är typiskt mig i mitt dåligtmående att måla fan på väggen och tro det värsta. Hur som blev det inget skräckscenario. Jag behöver inte berätta i nuläget exakt vad vi sa. Inget är heller 100% bestämt eftersom ingen vet hur jag mår i augusti när skolorna startar upp igen efter sommarlovet. Men för eleverna löser det sig till det bästa och för mig blir det hyfsat.
Jag och chefen träffades 13.00 Fram till dess slumrade jag i sängen hela dagen. Jag vågade liksom inget annat. Ångesten var fruktansvärd. Och skulle jag lämna den trygga världen under täcket kanske det skulle bli ännu värre. Jag steg upp precis så att jag hann till mötet.
Efter mötet tandläkarbesök med sonen, sen hem till sängen igen. Jag är totalt utpumpad efter mötet och all anspänning som var inför det.
Hur ska jag orka fram till kvällen? Jag är själv med barnen eftersom maken är med jobbet till sent i kväll. 18.30 ska jag med dottern till hennes blivande skola i Ystad. Får ta med minstingen också. Mellansonen får klara sig själv här hemma.
Men hur ska jag orka köra in till Ystad? Hur ska jag orka med studiebesök på dotterns skola? HUR SKA JAG ORKA?
Just detta kan väl sammanfatta senaste dygnet för mig.. Sen mötet med chefen bokades in har ångesten spätts på och jag hade verkligen förväntat mig det värsta, vilket för mig hade varit besked om omplacering till förskola, fritids eller att vara resurs. Jag älskar ju mitt lärarjobb när jag mår bra och klarar då även av mitt jobb bra. Men jag visste ju inte vad min chef tänkte...tyckte...
Det är typiskt mig i mitt dåligtmående att måla fan på väggen och tro det värsta. Hur som blev det inget skräckscenario. Jag behöver inte berätta i nuläget exakt vad vi sa. Inget är heller 100% bestämt eftersom ingen vet hur jag mår i augusti när skolorna startar upp igen efter sommarlovet. Men för eleverna löser det sig till det bästa och för mig blir det hyfsat.
Jag och chefen träffades 13.00 Fram till dess slumrade jag i sängen hela dagen. Jag vågade liksom inget annat. Ångesten var fruktansvärd. Och skulle jag lämna den trygga världen under täcket kanske det skulle bli ännu värre. Jag steg upp precis så att jag hann till mötet.
Efter mötet tandläkarbesök med sonen, sen hem till sängen igen. Jag är totalt utpumpad efter mötet och all anspänning som var inför det.
Hur ska jag orka fram till kvällen? Jag är själv med barnen eftersom maken är med jobbet till sent i kväll. 18.30 ska jag med dottern till hennes blivande skola i Ystad. Får ta med minstingen också. Mellansonen får klara sig själv här hemma.
Men hur ska jag orka köra in till Ystad? Hur ska jag orka med studiebesök på dotterns skola? HUR SKA JAG ORKA?
onsdag 23 maj 2018
Att inte komma ihåg...
Jag skriver upp allt i kalendern. Varenda liten sak som ska göras, packas, utföras, införskaffas et.c. Min mobil är fullmatad med pling som kom-ihåg-signaler. Mitt närminne är inte som det ska, och jag kan inte bara skylla på åldern.
Det viktigaste för mig är barnens saker. De får jag inte glömma!!! Utflykter med matsäck, musikuppvisningar, sommarfester, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, läxor mm. Trots detta hände något idag som kändes som en katastrof för mig och jag har så dåligt samvete.
Mellanbarnet kom hem från fritids strax efter 16 och såg ledsen ut: "Mamma. varför går inte vi på Våreventet på skolan? AAALLA är ju där med sina föräldrar nu!"
Åh nej! Våreventet är en stor händelse på barnens skola och något man bara inte missar. Jag började gråta över min egen försummelse, avbröt matlagningen och åkte självklart tillbaka med sonen till skolan för att gå på eventet med honom. Sonen är nöjd, men i mig gnager det dåliga samvetet och rädslan över att inte komma ihåg.
I vår trädgård grönskar det vackert nu, även om trädgården inte är så välskött som jag vill och brukar
ha den.
Varken ork eller lust finns.
Det viktigaste för mig är barnens saker. De får jag inte glömma!!! Utflykter med matsäck, musikuppvisningar, sommarfester, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, läxor mm. Trots detta hände något idag som kändes som en katastrof för mig och jag har så dåligt samvete.
Mellanbarnet kom hem från fritids strax efter 16 och såg ledsen ut: "Mamma. varför går inte vi på Våreventet på skolan? AAALLA är ju där med sina föräldrar nu!"
Åh nej! Våreventet är en stor händelse på barnens skola och något man bara inte missar. Jag började gråta över min egen försummelse, avbröt matlagningen och åkte självklart tillbaka med sonen till skolan för att gå på eventet med honom. Sonen är nöjd, men i mig gnager det dåliga samvetet och rädslan över att inte komma ihåg.
I vår trädgård grönskar det vackert nu, även om trädgården inte är så välskött som jag vill och brukar
ha den.
Varken ork eller lust finns.
Det är sådana kontraster i mitt liv just nu. Solen, ljuset, grönskan, barnens lycka över att springa omkring i shorts och sandaler mm, medan jag i mitt inre lever i ett stort mörker. Jag är livrädd inför den kommande natten. Jag orkar inte en natt till med ångest och sömnlöshet.
I morgon ska jag träffa min chef för att prata om hösten. Jag vill inte! Jag vill inte tänka på det nu - jag orkar inte det! Men jag vet att det är viktigt. Min chef måste ordna upp inför hösten och det är en klass som väntar på sin lärare och både de och deras föräldrar har rätt att få veta hur det blir i höst...
Jag VET att detta är viktigt för organisationen. Men för mig är det enbart ångestskapande.
Jag kommer gardera mig inatt. Jag vill inte behöva ta till hela arsenalen av dessa sömntabletter och ångestdämpande mediciner. Men de två senaste dagarna har jag mått så radikalt sämre att jag inte vågar något annat.
Ett taggigt jävla klot
Det blev för mycket igår. Jag vet egentligen inte vad. Men jag är labil och hyperkänslig. Det blev helt enkelt för mycket känslomässigt.
Någon (som jag inte vet vem det är) som tydligen tycker att jag kan jobba eftersom jag kan träna. Ett telefonsamtal från min chef som väckte mycket oro. Vi pratade om mitt mående, hösten och framtiden. Jag är inte där nu. Jag är HÄR! Jag orkar inte tänka på hösten och jobbet. Det var nog samtalet med henne som blev den punkten som utlöste ångesten. Den kom inte direkt.
Det tog några timmar efter samtalet. Först thaimiddag med familjen och sen ett Kettlebellsspass med med IFC. Hem och natta barnen (maken iväg på golf), äta kvällsmat och sen i säng...DÅ kom det.
Ett stort jävla taggigt klot som rev i mig hela natten. Ångesten när den är som värst. Att ligga och vara rädd en hel natt tär på en. Jag vill(e) ge upp allt. Skita i allt. Glädjen över Göteborgsvarvet och annan utveckling med löpningen är som bortblåst. Jag orkar inte med denna ångest. Då kommer även meningslöshetstankarna och hoppet försvinner. Jag vet inte om jag vill mer.
I perioder som dessa kommer självskadetankarna som ett brev på posten. Ska jag skita i min medicin? Struntar jag i blodtrycksmedicinen ökar chansen (ja det känns som chans - inte risk - när jag mår som sämst) för hjärtinfarkt eller andra skador på hjärtat. Skära mig? Hålla mig tvångsvaken på nätterna? Hetsäta och kräkas? Ska jag t.o.m ta en massatabletter och sprit och totalt skita i allt?
Ja, det finns så många konstiga självskadebeteenden - och jag har tyvärr använt mig av ett flertal.
Förutom ångesten är jag så arg! Jag har svårt att rikta ilskan utåt eller mot någon annan. Det är lättare att rikta det mot mig själv. När det riktigt kokar i mig, då är det lättast att skada mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra annars.
Jag vet inte riktigt vad/vem jag är arg på. Antagligen på situationen jag är i och som jag varit i så många gånger under mitt liv. Jag är skitförbannad! Även skitförbannad för att det finns så många som inte förstår och därmed beter sig klumpigt och oempatiskt. Så fruktansvärt arg och besviken på mig själv som hamnat i denna skit ännu en gång och inte klarar av livet som man ska göra.
Idag är det kris! Natten till idag var den svartaste och tuffaste på mycket länge. Idag är självskadetankarna och suicidbenägenheten stark. Men jag håller mig kvar! Jag stannar kvar för mina barns skull.
Trots en helvetesnatt så följde jag förmiddagens planering; få iväg de stora till skolan, lämna minstingen vid tågstationen där förskolan tog emot inför resa till havet. Sen ut på löppass. Tanken var 15 km. Redan efter 5 km var jag sliten och trött. Den sömnlösa natten gjorde sitt och meningslösheten med allt gjorde att löpningen kändes ännu tyngre - och omotiverad. Dessutom stekhett i solen. För varje avklarad kilometer sa jag till mig själv att iaf springa 1 km till. Med mycket pannben och min enorma envishet blev det 12,3 km. Missnöjd med att det inte blev 15 km. Misslyckat känns det!
Någon (som jag inte vet vem det är) som tydligen tycker att jag kan jobba eftersom jag kan träna. Ett telefonsamtal från min chef som väckte mycket oro. Vi pratade om mitt mående, hösten och framtiden. Jag är inte där nu. Jag är HÄR! Jag orkar inte tänka på hösten och jobbet. Det var nog samtalet med henne som blev den punkten som utlöste ångesten. Den kom inte direkt.
Det tog några timmar efter samtalet. Först thaimiddag med familjen och sen ett Kettlebellsspass med med IFC. Hem och natta barnen (maken iväg på golf), äta kvällsmat och sen i säng...DÅ kom det.
Ett stort jävla taggigt klot som rev i mig hela natten. Ångesten när den är som värst. Att ligga och vara rädd en hel natt tär på en. Jag vill(e) ge upp allt. Skita i allt. Glädjen över Göteborgsvarvet och annan utveckling med löpningen är som bortblåst. Jag orkar inte med denna ångest. Då kommer även meningslöshetstankarna och hoppet försvinner. Jag vet inte om jag vill mer.
I perioder som dessa kommer självskadetankarna som ett brev på posten. Ska jag skita i min medicin? Struntar jag i blodtrycksmedicinen ökar chansen (ja det känns som chans - inte risk - när jag mår som sämst) för hjärtinfarkt eller andra skador på hjärtat. Skära mig? Hålla mig tvångsvaken på nätterna? Hetsäta och kräkas? Ska jag t.o.m ta en massatabletter och sprit och totalt skita i allt?
Ja, det finns så många konstiga självskadebeteenden - och jag har tyvärr använt mig av ett flertal.
Förutom ångesten är jag så arg! Jag har svårt att rikta ilskan utåt eller mot någon annan. Det är lättare att rikta det mot mig själv. När det riktigt kokar i mig, då är det lättast att skada mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra annars.
Jag vet inte riktigt vad/vem jag är arg på. Antagligen på situationen jag är i och som jag varit i så många gånger under mitt liv. Jag är skitförbannad! Även skitförbannad för att det finns så många som inte förstår och därmed beter sig klumpigt och oempatiskt. Så fruktansvärt arg och besviken på mig själv som hamnat i denna skit ännu en gång och inte klarar av livet som man ska göra.
Idag är det kris! Natten till idag var den svartaste och tuffaste på mycket länge. Idag är självskadetankarna och suicidbenägenheten stark. Men jag håller mig kvar! Jag stannar kvar för mina barns skull.
Trots en helvetesnatt så följde jag förmiddagens planering; få iväg de stora till skolan, lämna minstingen vid tågstationen där förskolan tog emot inför resa till havet. Sen ut på löppass. Tanken var 15 km. Redan efter 5 km var jag sliten och trött. Den sömnlösa natten gjorde sitt och meningslösheten med allt gjorde att löpningen kändes ännu tyngre - och omotiverad. Dessutom stekhett i solen. För varje avklarad kilometer sa jag till mig själv att iaf springa 1 km till. Med mycket pannben och min enorma envishet blev det 12,3 km. Missnöjd med att det inte blev 15 km. Misslyckat känns det!
tisdag 22 maj 2018
Jag blev mycket illa berörd!
Där kom det som jag visste skulle komma. Det kom inte direkt från personen i fråga - utan via "ombud" om man säger så...
Hur kan det komma sig att Charlotta orkar träna när hon inte orkar jobba?
Ja, hur kan det komma sig att inte alla sjukdomar har med brutna ben, hjärtinfarkter, cancer mm att göra? Hur kan det komma sig att inte alla sjukdomar syns på utsidan? Hur kan det komma sig att TRÄNING ÄR BRA FÖR DET JAG ÄR DRABBAD AV???!!!
Jag blev mycket illa berörd av frågan som tydligen yppats. Är det någon slags misstro? En misstänksamhet? Någon tanke eller insinuation om att jag är lat och skiter i jobbet?
Jag reagerade så starkt att jag blev tvungen att skriva som ett helt försvarstal till "ombudet"
Vill man veta hur det kan komma sig att jag tränar men inte jobbar, så fråga gärna MIG, så ska jag berätta om hur depressionen fungerar.
Jag är fruktansvärt trött och fungerar inte kognitivt. Har svårt att fokusera på läsning. Jag fungerar inte socialt. Drar mig undan folk där jag känner att jag måste prata och/eller umgås. Har mycket litet tålamod. Lättirtiterad och blixtrar till för småsaker. Jag får ångestattacker emellanåt då all kraft går åt till att tackla ångesten. Jag gråter mycket och ofta. Suicidtankar som tär och inte vill lämna mig ifred. Stora sömnsvårigheter - utan medicin sover jag inte alls. Hjärnan är trött SÅ TRÖTT och ofta tänker och säger jag fel. Jag behöver vila sängliggandes 2-3h per dag för att fungera som mamma. Närminnet är ett kaos. Jag går i samtalsterapi, regelbundna läkarsamtal och tar mediciner mot depression, ångest och sömnsvårigheter.
NEJ! Jag fungerar inte på jobbet! Jag är ingen bra lärare i detta läge. T.om olämplig, skulle jag själv säga. Men JA! Jag orkar träna. Att ha en depression är inte samma sak som utmattningssyndrom, även om de kan sammanfalla hos en del. Min kropp orkar träna. Min hjärna blir starkare och klarare av detta och jag är ordinerad löpning av min läkare.
Löpningen och annan träning stärker mig i min väg tillbaka!
Hur kan det komma sig att Charlotta orkar träna när hon inte orkar jobba?
Ja, hur kan det komma sig att inte alla sjukdomar har med brutna ben, hjärtinfarkter, cancer mm att göra? Hur kan det komma sig att inte alla sjukdomar syns på utsidan? Hur kan det komma sig att TRÄNING ÄR BRA FÖR DET JAG ÄR DRABBAD AV???!!!
Jag blev mycket illa berörd av frågan som tydligen yppats. Är det någon slags misstro? En misstänksamhet? Någon tanke eller insinuation om att jag är lat och skiter i jobbet?
Jag reagerade så starkt att jag blev tvungen att skriva som ett helt försvarstal till "ombudet"
Vill man veta hur det kan komma sig att jag tränar men inte jobbar, så fråga gärna MIG, så ska jag berätta om hur depressionen fungerar.
Jag är fruktansvärt trött och fungerar inte kognitivt. Har svårt att fokusera på läsning. Jag fungerar inte socialt. Drar mig undan folk där jag känner att jag måste prata och/eller umgås. Har mycket litet tålamod. Lättirtiterad och blixtrar till för småsaker. Jag får ångestattacker emellanåt då all kraft går åt till att tackla ångesten. Jag gråter mycket och ofta. Suicidtankar som tär och inte vill lämna mig ifred. Stora sömnsvårigheter - utan medicin sover jag inte alls. Hjärnan är trött SÅ TRÖTT och ofta tänker och säger jag fel. Jag behöver vila sängliggandes 2-3h per dag för att fungera som mamma. Närminnet är ett kaos. Jag går i samtalsterapi, regelbundna läkarsamtal och tar mediciner mot depression, ångest och sömnsvårigheter.
NEJ! Jag fungerar inte på jobbet! Jag är ingen bra lärare i detta läge. T.om olämplig, skulle jag själv säga. Men JA! Jag orkar träna. Att ha en depression är inte samma sak som utmattningssyndrom, även om de kan sammanfalla hos en del. Min kropp orkar träna. Min hjärna blir starkare och klarare av detta och jag är ordinerad löpning av min läkare.
Löpningen och annan träning stärker mig i min väg tillbaka!
måndag 21 maj 2018
4 x 4
Vid fyratiden på morgnarna är det stopp för mig med sömnen. Kommande dagen börjar gnaga i mig, stressen växer, ångesten tar form, tankar om meningen med allt...
Som så ofta, gick jag upp först av alla i familjen trots att jag är den enda som inte ska iväg någonstans. Det kändes som att huvudet skulle brisera på mig. Var jag bakfull? Nej, klart att jag inte var. Inte en droppe hade jag ju druckit. Ni som haft baksmälla någon gång vet hur hemskt det är. Hela dagen är förstörd och man vill liksom bara gräva ner sig och slippa känna. Det är nästan så att man vill hugga av sig sitt huvud. SÅ kändes det i morse - utan baksmälla. Jag förstod direkt att det var blodtrycket som skjutit i höjden. La mig och tog trycket 199/97. Så där var svaret på min "baksmälla". Effektiv medicin lyckades få det sänkt efter ett par timmar.
långpassen på över 15 km som brukar vara inplanerade. Men denna vecka har jag skrivit en planering. Jag vet egentligen inte om det är så bra eftersom jag blir skitstressad av den och inte kan träna när/ för att det är roligt. Utan MÅSTE hålla mig till planeringen.
Hur som; i dag står det Norska Intervaller (4 x 4) på schemat. JAG HATAR INTERVALLER och är skitnervös inför detta - trots att jag ska göra det helt för mig själv. Jag har lyckats få in intervallerna på klockan så att den ska pipa när det är dags för vila resp. ge järnet. Jag är totalt slut redan innan jag ens gett mig ut 😅. Men jag vet hur nöjd jag kommer vara efteråt. Vill ju träna upp både tempo och kondition. Just dessa intervaller 4 x 4 ska tydligen vara optimala för att träna upp syreupptagningsförmågan - alltså konditionen. Så det blir nog bra..? Lite 3D-övningar, knäböj....och sen är det inte mycket att be för...
Det här blir bra. PEPP! PEPP!
Jag har levt som i ett rus
Jag har levt som i ett rus sen målgången på GV. Speedad, halvmanisk och överfull på energi.
Natten efter GV fick jag inte mkt sömn. På söndagsmorognen, alltså dagen efter GV, gick jag på Vansinnesjumpa (trots att kroppen antagligen hade behövt vila). Kände mig nöjd och stolt som gjorde detta dagen efter PB på halvmara. Dagen fortsatte utan någon egentlig vila.
Natten till idag, måndag, sov jag bättre, men var fortfarande "hög" när jag vaknade i morse och rev därför av en snabb löprunda 5 km i 5:56-tempo. Alltså snabbt för att vara mig. När jag insåg hur snabbt jag sprang blev jag liksom ännu "högre"...Shit vad jag kan! Halleljua! Jag utvecklas ju!
Fortfarande rusig vid lunchtid...Men sen var det som att luften gick ur mig. Jag sjönk ihop. Vad är väl ett lopp? Ett pb? Ett tempo? En medalj? En framgång? Alla mina medaljer som jag är så stolt över - är det där mitt människovärde sitter?
Svaret är självklart nej. Alla har ett medfött människovärde utan att behöva prestera. Men jag har SÅ SVÅRT att känna det när det gäller mig själv. Jag kan ha gott självförtroende ibland, men min självkänsla är så nere på botten som självkänslan kan vara. Vem är jag utan att prestera?
Tankarna och känslorna tog så mycket på krafterna att jag la mig i sängen med täcket över huvudet efter lunchen. Ledsen och med en växande ångest. Det gjorde ont i hela mig och krafterna sinade. Efter en stund somnade jag och vaknade inte förrän dottern kom hem från skolan vid 15-tiden.
Jag känner mig fortfarande låg och vet att jag har lång väg tillbaka från denna depression. Ruset var en endorfinkick och lyckokänsla efter att ha lyckats på 1 lopp och 2 träningspass.
Att få känna sig älskad, omtyckt och behövd utan att prestera...det tror jag aldrig att jag har känt...
Jag behöver vara "duktig" för att känna att jag duger. Så jäkla tragiskt!
Natten efter GV fick jag inte mkt sömn. På söndagsmorognen, alltså dagen efter GV, gick jag på Vansinnesjumpa (trots att kroppen antagligen hade behövt vila). Kände mig nöjd och stolt som gjorde detta dagen efter PB på halvmara. Dagen fortsatte utan någon egentlig vila.
Natten till idag, måndag, sov jag bättre, men var fortfarande "hög" när jag vaknade i morse och rev därför av en snabb löprunda 5 km i 5:56-tempo. Alltså snabbt för att vara mig. När jag insåg hur snabbt jag sprang blev jag liksom ännu "högre"...Shit vad jag kan! Halleljua! Jag utvecklas ju!
Fortfarande rusig vid lunchtid...Men sen var det som att luften gick ur mig. Jag sjönk ihop. Vad är väl ett lopp? Ett pb? Ett tempo? En medalj? En framgång? Alla mina medaljer som jag är så stolt över - är det där mitt människovärde sitter?
Svaret är självklart nej. Alla har ett medfött människovärde utan att behöva prestera. Men jag har SÅ SVÅRT att känna det när det gäller mig själv. Jag kan ha gott självförtroende ibland, men min självkänsla är så nere på botten som självkänslan kan vara. Vem är jag utan att prestera?Tankarna och känslorna tog så mycket på krafterna att jag la mig i sängen med täcket över huvudet efter lunchen. Ledsen och med en växande ångest. Det gjorde ont i hela mig och krafterna sinade. Efter en stund somnade jag och vaknade inte förrän dottern kom hem från skolan vid 15-tiden.
Jag känner mig fortfarande låg och vet att jag har lång väg tillbaka från denna depression. Ruset var en endorfinkick och lyckokänsla efter att ha lyckats på 1 lopp och 2 träningspass.
Att få känna sig älskad, omtyckt och behövd utan att prestera...det tror jag aldrig att jag har känt...
Jag behöver vara "duktig" för att känna att jag duger. Så jäkla tragiskt!
Vad är vad?
Löpningen ger mig enormt mycket 💓 Jag känner hur gott jag mår av löpningen och jag är övertygad om att den hjälper mig ur depressionen.
Men vad är det jag mår bra av i löpningen? Idag sprang jag en, för mig, snabb halvmil i 5:56-tempo. Tanken var från början att jag skulle springa en lugn återhämtningsrunda efter Göteborgsvarvet. 7-8 km i ca 6:30-tempo. Men farten kom av sig själv liksom och jag blev så glad över det att jag drev på mig själv. När jag såg att jag varje km höll mig under 6:00 så valde jag att endast springa 5 km för att äntligen få göra det under 30 min igen. Det gick! LYCKA!
Så nu undrar jag; är det löpningen som jag mår bra av? Är det löpningen som gör mig glad eller är det framstegen med löpningen som gör mig glad?
PB på halvmara i lördags och idag halvmilen under 30 min (för första gången på flera månader) - och jag är SÅ GLAD!
Idag är det 1 år och 3 månader sedan som jag tog mina första löpsteg. I början kom framstegen fort såklart. Att klara 5 km och sen efter 3 månader klara 10 km och sen halvmara...osv...Men efter ca 8-9 månader hände ingenting med utvecklingen. Det kändes som att allt arbete och all träning varit förgäves. Ska jag stanna här nu? Löparcoachen sa att man hamnar på olika platåer där man kan stå stilla ett långt tag för att sedan komma in i en ny utvecklingsfas igen. Jag hörde vad han sa men ville inte riktigt ta in det. Vet inte heller om jag trodde på det när det kom till mig själv. "Jag kommer aldrig bli bättre" "Jag är för gammal" "Jag kommer för evigt vara en långsam löpare" "Hur ska jag någonsin klarar av ultradistanser?"
Så gick tankarna och jag mådde riktigt skit kring löpningen. Det spelade ingen roll att jag fick höra att jag skulle springa och njuta av löpningen; långa långsamma pass. Det gjorde jag och älskar det verkligen. Men ändå gnagde tankarna i mig och det grämde mig att jag inte kunde springa fortare samt oron kring att jag började löpträna för sent i livet för att orka upp i ultradistanser...Jag funderade faktiskt på om jag skulle lägga av med löpningen. Det här var så sent som i mars i år.
Men nu plötsligt händer det grejer med min löpning och jag utvecklas.
Så åter till mina tankar och funderingar; varför mår jag bra av löpningen? Är det själva löpningen och dess njutning eller är det framsteg och utveckling som gör mig glad..?
Men vad är det jag mår bra av i löpningen? Idag sprang jag en, för mig, snabb halvmil i 5:56-tempo. Tanken var från början att jag skulle springa en lugn återhämtningsrunda efter Göteborgsvarvet. 7-8 km i ca 6:30-tempo. Men farten kom av sig själv liksom och jag blev så glad över det att jag drev på mig själv. När jag såg att jag varje km höll mig under 6:00 så valde jag att endast springa 5 km för att äntligen få göra det under 30 min igen. Det gick! LYCKA!
Så nu undrar jag; är det löpningen som jag mår bra av? Är det löpningen som gör mig glad eller är det framstegen med löpningen som gör mig glad?
PB på halvmara i lördags och idag halvmilen under 30 min (för första gången på flera månader) - och jag är SÅ GLAD!
Idag är det 1 år och 3 månader sedan som jag tog mina första löpsteg. I början kom framstegen fort såklart. Att klara 5 km och sen efter 3 månader klara 10 km och sen halvmara...osv...Men efter ca 8-9 månader hände ingenting med utvecklingen. Det kändes som att allt arbete och all träning varit förgäves. Ska jag stanna här nu? Löparcoachen sa att man hamnar på olika platåer där man kan stå stilla ett långt tag för att sedan komma in i en ny utvecklingsfas igen. Jag hörde vad han sa men ville inte riktigt ta in det. Vet inte heller om jag trodde på det när det kom till mig själv. "Jag kommer aldrig bli bättre" "Jag är för gammal" "Jag kommer för evigt vara en långsam löpare" "Hur ska jag någonsin klarar av ultradistanser?"
Så gick tankarna och jag mådde riktigt skit kring löpningen. Det spelade ingen roll att jag fick höra att jag skulle springa och njuta av löpningen; långa långsamma pass. Det gjorde jag och älskar det verkligen. Men ändå gnagde tankarna i mig och det grämde mig att jag inte kunde springa fortare samt oron kring att jag började löpträna för sent i livet för att orka upp i ultradistanser...Jag funderade faktiskt på om jag skulle lägga av med löpningen. Det här var så sent som i mars i år.
Men nu plötsligt händer det grejer med min löpning och jag utvecklas.
Så åter till mina tankar och funderingar; varför mår jag bra av löpningen? Är det själva löpningen och dess njutning eller är det framsteg och utveckling som gör mig glad..?
söndag 20 maj 2018
Race Report Göteborgsvarvet
I går gjorde jag det. Jag gjorde det som väckt så mycket prestations- och förväntansångest i mig. Jag gjorde det som jag var nära att ställa in.
Göteborgs Varvet halvmaraton. Det kunde gått åt helvete- men det gick riktigt bra.
Jag kom till Göteborg 5 h innan start. Jag kände mig lugn. Lite läskigt lugn...ja nästan avtrubbad...Funderade på om det var all medicin jag tog igår eller om jag var för djupt nere i depressionen. Eller vad??? Varför var jag inte hypernervös? Var höll ångesten hus?
Jag tillbringade näst intill 5 h för mig själv (omgiven av 10000-tals personer) Tiden gick fort och snart var det dags för start.
I startfållan 5 min innan start blev jag akutkissinödig - IGEN! Hoppade över staketet som delade av oss löpare från publiken, sprang över trottoaren, hoppade in bakom ett träd, ner med byxorna, ner på huk (förträngde hur många som faktiskt kunde se mig där...) - DET KOM INTE EN DROPPE! Va f..n!!! Samma visa varje lopp. Sitter bara i huvudet. Kroppen hade inget att tömma.
Tillbaka till startfållan och fortfarande inte nervös. Vilken känsla. Jag hade löparcoachens ord i huvudet om att jag kan strunta i att starta och att jag lyckats lika bra ändå. Kanske var det just det som lugnade mig.
Plötsligt var det LYCKA TILL i högtalarna och så drog min startgrupp iväg. Min tanke var att hålla ett mycket lågt tempo i början, inte dras med i ruset...Tanken var de första kilometerna kring 6.45-7.00. Sprang på känsla och struntade i klockan. `Det kändes bra. Efter 3 km slängde jag en blick på klockan och såg att jag höll ett 6.11-tempo. What??? Och det kändes ju jättebra! 4:de kilometern gick på 6:02. Nu var det inte längre snack om att göra ett lugnt lopp för att bara uppleva en skön känsla. Nu skulle jag upp i tempo...kanske slå mitt personbästa...
Vi närmade oss Älvsborgsbron som jag hört så många skräckhistorier om. Men det var lugnt. Jag kände att jag hade bra teknik och det fanns inte en tanke på att gå uppför eller att sakta in tempot. När jag var på toppen av bron fick jag en ångestattack. Det var så hemskt. Den bara slog till sådär! Jag började gråta och kände att jag ville hem NU BUMS! Jag fortsatte dock att löpa på och snart släppte ångesten. Tack gode Gud för det!
Tog en klunk Tailwind (energidryck) och löpte vidare i solskenet. Totalt inne i min egen bubbla. Registrerade emellanåt att jag löpte om några andra löpare och att andra löpte om mig.
Det var varmt i solen och jag sprang genom varje dusch som var utställd längs banan. Kilometer 6-8 gick lätt i ett tempo på 6:08. Därpå följde några tyngre kilometer och jag stannade snabbt till vid en vätskekontroll och tog två muggar vatten; en att dricka och en att hälla över mig. Det sinkade mig några sekunder, men kanske var det samtidigt det som gjorde att jag fixade att ta mig vidare i ett hyfsat tempo. Vid 15 km var jag uppe i 6:07 igen. Sen kom den rejäla dippen. Tungt, segt, trött nästan mjölksyra i benen. PANNBEN PANNBEN! Kom igen Lotta. Du fixar detta! Kämpa!
Kilometer 17 på 6:52. NEJ! Jag sjönk i stämningsläget och började bli rädd att det skulle gå långsammare och långsammare nu hela loppet. Men nix! Jag peppade igång mig själv igen.
Att springa på Avenyn upp mot Götaplatsen var det tyngsta av allt. Fy f..n rent ut sagt! Men när Avenynsträckan var över var det inte många kilometer kvar och jag la in alla krafter jag hade kvar.
KOM IGEN NU LOTTA!!! Slängde en titt på klockan och såg att jag med lätthet skulle klara PB på halvmara om inget akut inträffade de sista kilometerna.
Så jag gav järnet. När jag såg att det bara var 1 km kvar tändes tävlingsmänniskan i mig. Jag sprang, tog i, plockade fram pannbenet och spurtade in i mål och gjorde sista kilometern på 5:35. Så jäkla gött.
Sluttid 2h 13 min! Det blev personbästa på halvmara!
Göteborgs Varvet halvmaraton. Det kunde gått åt helvete- men det gick riktigt bra.
Jag kom till Göteborg 5 h innan start. Jag kände mig lugn. Lite läskigt lugn...ja nästan avtrubbad...Funderade på om det var all medicin jag tog igår eller om jag var för djupt nere i depressionen. Eller vad??? Varför var jag inte hypernervös? Var höll ångesten hus?
Jag tillbringade näst intill 5 h för mig själv (omgiven av 10000-tals personer) Tiden gick fort och snart var det dags för start.
I startfållan 5 min innan start blev jag akutkissinödig - IGEN! Hoppade över staketet som delade av oss löpare från publiken, sprang över trottoaren, hoppade in bakom ett träd, ner med byxorna, ner på huk (förträngde hur många som faktiskt kunde se mig där...) - DET KOM INTE EN DROPPE! Va f..n!!! Samma visa varje lopp. Sitter bara i huvudet. Kroppen hade inget att tömma.
Tillbaka till startfållan och fortfarande inte nervös. Vilken känsla. Jag hade löparcoachens ord i huvudet om att jag kan strunta i att starta och att jag lyckats lika bra ändå. Kanske var det just det som lugnade mig.
Plötsligt var det LYCKA TILL i högtalarna och så drog min startgrupp iväg. Min tanke var att hålla ett mycket lågt tempo i början, inte dras med i ruset...Tanken var de första kilometerna kring 6.45-7.00. Sprang på känsla och struntade i klockan. `Det kändes bra. Efter 3 km slängde jag en blick på klockan och såg att jag höll ett 6.11-tempo. What??? Och det kändes ju jättebra! 4:de kilometern gick på 6:02. Nu var det inte längre snack om att göra ett lugnt lopp för att bara uppleva en skön känsla. Nu skulle jag upp i tempo...kanske slå mitt personbästa...
Vi närmade oss Älvsborgsbron som jag hört så många skräckhistorier om. Men det var lugnt. Jag kände att jag hade bra teknik och det fanns inte en tanke på att gå uppför eller att sakta in tempot. När jag var på toppen av bron fick jag en ångestattack. Det var så hemskt. Den bara slog till sådär! Jag började gråta och kände att jag ville hem NU BUMS! Jag fortsatte dock att löpa på och snart släppte ångesten. Tack gode Gud för det!
Tog en klunk Tailwind (energidryck) och löpte vidare i solskenet. Totalt inne i min egen bubbla. Registrerade emellanåt att jag löpte om några andra löpare och att andra löpte om mig.
Det var varmt i solen och jag sprang genom varje dusch som var utställd längs banan. Kilometer 6-8 gick lätt i ett tempo på 6:08. Därpå följde några tyngre kilometer och jag stannade snabbt till vid en vätskekontroll och tog två muggar vatten; en att dricka och en att hälla över mig. Det sinkade mig några sekunder, men kanske var det samtidigt det som gjorde att jag fixade att ta mig vidare i ett hyfsat tempo. Vid 15 km var jag uppe i 6:07 igen. Sen kom den rejäla dippen. Tungt, segt, trött nästan mjölksyra i benen. PANNBEN PANNBEN! Kom igen Lotta. Du fixar detta! Kämpa!
Kilometer 17 på 6:52. NEJ! Jag sjönk i stämningsläget och började bli rädd att det skulle gå långsammare och långsammare nu hela loppet. Men nix! Jag peppade igång mig själv igen.
Att springa på Avenyn upp mot Götaplatsen var det tyngsta av allt. Fy f..n rent ut sagt! Men när Avenynsträckan var över var det inte många kilometer kvar och jag la in alla krafter jag hade kvar.
KOM IGEN NU LOTTA!!! Slängde en titt på klockan och såg att jag med lätthet skulle klara PB på halvmara om inget akut inträffade de sista kilometerna.
Så jag gav järnet. När jag såg att det bara var 1 km kvar tändes tävlingsmänniskan i mig. Jag sprang, tog i, plockade fram pannbenet och spurtade in i mål och gjorde sista kilometern på 5:35. Så jäkla gött.
Sluttid 2h 13 min! Det blev personbästa på halvmara!
torsdag 17 maj 2018
Norska intervaller 17 maj till ära
Det blev en bra kväll igår!
Jag som till absolut största delen ägnat tiden i sängen denna vecka, gav mig iväg på cykeln till ett löppass med IFC i går kväll. Jag var riktigt nervös. Hade ont i magen och kände mig stressad. Att vi dessutom skulle köra intervaller gjorde att jag kände av ångesten. Jag hatar intervaller!!! Ett hat som har börjat övergå till att ogilla.
Men så fort vi kommit igång med träningen släppte all oro och ångest 🏃 Det gick t.o.m riktigt bra! Jag kände det själv och Marcus, vår tränare, sa att det såg riktigt bra ut när jag sprang - bra löpteknik och avslappnad löpning. YES!!! Yes! YES! Y E S!!! Löpningen betyder så mycket för mig att ett dåligt pass sänker mig rejält. Det får jag jobba mer med. För dåliga pass kommer.
Intervallerna var s.k Norska intervallet 4*4. 4 min 90 % av ditt max 4 min gå/eller joggvila (eg, ska det var ca 70% av ditt max här. Men vi körde en mildare variant igår).
4 min 90%
4 min jogg/gåvila
Så gör man detta 4 ggr och håller alltså på i 32 minuter.
Jag var faktiskt rädd innan. rädd att jag inte skulle orka, att andningen inte skulle fungera. Det är det värsta jag vet, att känna att jag inte får luft när jag tar i max. Men det var inte alls så hemskt som jag befarat. Tvärtom var det ju kul! Så mer av Norska intervaller tack 👍
Nu är jag fysiskt redo för långpass/långlopp 4 mil och uppåt, enligt Marcus. Men som han också sa så är fysiken 30% och det mentala 70%. I dagsläget mår jag ju psykiskt mycket dåligt!
Men hans ord gjorde god verkan! Mina tankar och planer på att göra slut på mitt liv, har under denna depression stoppats av att jag är mamma och inte kan/vill/ska skada min barn. Men efter gårdagen känner jag också att jag vill leva vidare för löpningen. Att Marcus ser att jag gjort framsteg betyder jättemycket! Tycker att jag stått och harvat på samma ställe så länge. Men nu har det släppt.
Detta att vilja leva vidare för löpningen, kanske är tillfälligt. Men just nu är det så. Något att leva för! Något att kämpa för!
Göteborgsvarvet då..? Jo, jag har bestämt mig för att göra det. Jag vill! Fick rådet av Marcus att lägga träningsklockan i fickan under loppet och ta det lugnt, om jag ska springa (som han sa). Vi får se...Det kan nog bli svårt att inte ha klockan på armen. Samtidigt som jag förstår att mitt liv, rent psykiskt, hänger på en skör tråd och att jag borde vara rädd om mig, så kan jag inte låta bli att börja fundera lite på tempo, tid, sluttid...Jag sprang Malmö halvmarthon på 2,17. Så det vore ju trevligt att slå den tiden...
MEN! Jag mår skit just nu och GV är tuffare än Malmö halvmarathon. SÅ - kloka Charlotta resonerar som så, att jag gör detta som en kul grej utan att pressa mig, tar mig runt, får min medalj och tar sen tåget hem och känner mig stolt.
Jag som till absolut största delen ägnat tiden i sängen denna vecka, gav mig iväg på cykeln till ett löppass med IFC i går kväll. Jag var riktigt nervös. Hade ont i magen och kände mig stressad. Att vi dessutom skulle köra intervaller gjorde att jag kände av ångesten. Jag hatar intervaller!!! Ett hat som har börjat övergå till att ogilla.
Men så fort vi kommit igång med träningen släppte all oro och ångest 🏃 Det gick t.o.m riktigt bra! Jag kände det själv och Marcus, vår tränare, sa att det såg riktigt bra ut när jag sprang - bra löpteknik och avslappnad löpning. YES!!! Yes! YES! Y E S!!! Löpningen betyder så mycket för mig att ett dåligt pass sänker mig rejält. Det får jag jobba mer med. För dåliga pass kommer.
Intervallerna var s.k Norska intervallet 4*4. 4 min 90 % av ditt max 4 min gå/eller joggvila (eg, ska det var ca 70% av ditt max här. Men vi körde en mildare variant igår).
4 min 90%
4 min jogg/gåvila
Så gör man detta 4 ggr och håller alltså på i 32 minuter.
Jag var faktiskt rädd innan. rädd att jag inte skulle orka, att andningen inte skulle fungera. Det är det värsta jag vet, att känna att jag inte får luft när jag tar i max. Men det var inte alls så hemskt som jag befarat. Tvärtom var det ju kul! Så mer av Norska intervaller tack 👍
Nu är jag fysiskt redo för långpass/långlopp 4 mil och uppåt, enligt Marcus. Men som han också sa så är fysiken 30% och det mentala 70%. I dagsläget mår jag ju psykiskt mycket dåligt!
Men hans ord gjorde god verkan! Mina tankar och planer på att göra slut på mitt liv, har under denna depression stoppats av att jag är mamma och inte kan/vill/ska skada min barn. Men efter gårdagen känner jag också att jag vill leva vidare för löpningen. Att Marcus ser att jag gjort framsteg betyder jättemycket! Tycker att jag stått och harvat på samma ställe så länge. Men nu har det släppt.
Detta att vilja leva vidare för löpningen, kanske är tillfälligt. Men just nu är det så. Något att leva för! Något att kämpa för!
Göteborgsvarvet då..? Jo, jag har bestämt mig för att göra det. Jag vill! Fick rådet av Marcus att lägga träningsklockan i fickan under loppet och ta det lugnt, om jag ska springa (som han sa). Vi får se...Det kan nog bli svårt att inte ha klockan på armen. Samtidigt som jag förstår att mitt liv, rent psykiskt, hänger på en skör tråd och att jag borde vara rädd om mig, så kan jag inte låta bli att börja fundera lite på tempo, tid, sluttid...Jag sprang Malmö halvmarthon på 2,17. Så det vore ju trevligt att slå den tiden...
MEN! Jag mår skit just nu och GV är tuffare än Malmö halvmarathon. SÅ - kloka Charlotta resonerar som så, att jag gör detta som en kul grej utan att pressa mig, tar mig runt, får min medalj och tar sen tåget hem och känner mig stolt.
Jag vill inte! JAG VILL VERKLIGEN INTE!!!
I morse tänkte jag att "Idag ska jag ta mig i kragen, vara glad och få gjort en del saker". Lämnade minstingen på förskolan, gick hem och duschade (vilket jag borde gjort för flera dagar sedan), rensade ogräs och var sen och handlade. Halleluja! Nej, så kändes det inte. Allt känns så jäkla meningslöst och jobbigt. Jag somnade efter en tidig lunch. Sov i 2 h och är förbaskat lika trött nu efteråt. Dessutom har gråten trängt fram.
Johann Sebastian Bach ljuder ur stereon. Min absoluta favoritkompositör. Men också "han som gör" att jag gråter som mest.
Att kunna skriva musik som han gjorde är magiskt, är så fantastiskt trollbindande att...att...ja jag vet inte. Men det är gudomligt! Jag tycker om all barockmusik, but Bach is my favourite 💓
I morse tänkte jag att "Idag ska jag ta mig i kragen, vara glad och få gjort en del saker". Lämnade minstingen på förskolan, gick hem och duschade (vilket jag borde gjort för flera dagar sedan), rensade ogräs och var sen och handlade. Halleluja! Nej, så kändes det inte. Allt känns så jäkla meningslöst och jobbigt. Jag somnade efter en tidig lunch. Sov i 2 h och är förbaskat lika trött nu efteråt. Dessutom har gråten trängt fram.Johann Sebastian Bach ljuder ur stereon. Min absoluta favoritkompositör. Men också "han som gör" att jag gråter som mest.
 |
| J.S Bach 1685-1750 |
Jag minns så väl när jag 16 år gammal stod på scenen i Strängnäs och framförde Bachs a-mollkonsert för en fullsatt aula, ackompanjerad av ungdomsorkestern. Under den konserten var det fler tonåringar/ungdomar som framträdde. Mig ser ni längst till vänster i bild. Det gör ont i mig att se detta. Här hade min anorektiska bana börjat och jag hade tappat ganska många kilon. Men framför allt var jag ängslig, orolig och led av ångest och sömnsvårigheter. Detta är 1986 och då var jag övertygad om att om några månader eller ett par år så är detta över. Med facit i handen så var detta bara början av ett över 25 års helvete.
Nu har jag en depression, vilket är ett helvete i sig. Men det är ingenting mot hur jag har mått. JAg mår "bra". Jag fixar det - även om det är svart! Därför räknar jag åren från 37 år som icke-helvetesåren. Då började mitt nya liv.
Mitt i detta nya liv så har jag nu min andra depression. Jag har under en länge tid tänkt att till Göteborgsvarvet mår jag bättre och är piggare. I måndags tänkte jag att "Jaja, det är nästan 1 v kvar till på lördag" Men nu är det bara 2 dagar kvar och JAG VILL VERKLIGEN INTE!!!Tröttheten har bara blivit värre, nedstämdheten är som ett tungt sjok och suicidtankarna mal i mig.
tisdag 15 maj 2018
Insomnia
En stor klump i magen.
Natten bestod av insomnia.
Alldeles för mycket på "programmet".
I morse var det hejdå till maken, som åkte iväg på tjänsteresa och kommer hem torsdag kväll. Jag brukar tycka det är skönt att skiljas åt emellanåt för att sedan förenas igen. Men denna gång känner jag mig enbart övergiven och hjälplös. Klumpen jag vaknade med blev större efter att maken åkt och tröttheten slog ner över mig som en svart slöja.
De två stora cyklade iväg till skolan och strax efter det cyklade minstingen och jag iväg till samma skola. Första inskolningsdagen för sonen i grundskolan. Till hösten har vi alla våra tre barn i grundskolan.
Sonen är blyg, säger inte mycket i stora sammanhang. Men han vet vad han vill och han är inte rädd. Så första inskolningsdagen gick så bra för sonen och det var en stor upplevelse för honom. Själv hade jag ångest när vi cyklade dit - var nästan rädd. Vem/vad/hur många/vilka skulle jag träffa?
Jag satte mig längst bak i klassrummet och försökte hålla mig för mig själv på rasten. Men det kom ändå fram föräldrar som ville presentera sig och prata - såklart! Det är ju självklart supertrevligt. Men JAG är inte supertrevlig just nu. Tröttheten var så stor att jag knappt ens kunde anstränga mig att vara trevlig. Men jag gjorde det ändå och jag tror inte någon reagerade med annat än "hon verkar inte så språksam och pratglad av sig". Och det är ju helt rätt. Jag är så jäkla trött och less på allt!
På skolgården mötte jag båda mina stora barn som sprang omkring och lekte med sina kompisar. Så skönt det är att se dem med kompisar och i leken. Finns väl inget som kan värma en förälders hjärta så gott som att se sina barn ha det bra.
Sonen fick välja vilken glass han ville på hemvägen. Det blev en stor glass som han avnjöt i trädgården medan även jag satt där och åt min lunch. Efter glassen ville även han ha lunch...och ikväll vill jag ha godis...Så så fick/får det bli 😃
Om 1 h ska vi iväg igen då sonen ska till tandsköterskan. Ännu en sak på programmet denna dag. Jag som brukar ha fullt från morgon till kväll...och nu känns detta för mycket.
Jag är jätterädd för att jag inte ska komma tillbaka. Som jag minns det var jag inte såhär trött och nedstämd för drygt 1 år sedan när jag hade en depression. Detta känns värre, djupare. Idag skulle det vara omöjligt att ens ta en löptur. Hur ska det då gå på lördag? 21 km Göteborgs Varvet...
Och denna nedstämdhet. Detta svarta. Denna uppgivenhet. Var är glädjen? Var finns hoppet?
Natten bestod av insomnia.
Alldeles för mycket på "programmet".
I morse var det hejdå till maken, som åkte iväg på tjänsteresa och kommer hem torsdag kväll. Jag brukar tycka det är skönt att skiljas åt emellanåt för att sedan förenas igen. Men denna gång känner jag mig enbart övergiven och hjälplös. Klumpen jag vaknade med blev större efter att maken åkt och tröttheten slog ner över mig som en svart slöja.
De två stora cyklade iväg till skolan och strax efter det cyklade minstingen och jag iväg till samma skola. Första inskolningsdagen för sonen i grundskolan. Till hösten har vi alla våra tre barn i grundskolan.
Sonen är blyg, säger inte mycket i stora sammanhang. Men han vet vad han vill och han är inte rädd. Så första inskolningsdagen gick så bra för sonen och det var en stor upplevelse för honom. Själv hade jag ångest när vi cyklade dit - var nästan rädd. Vem/vad/hur många/vilka skulle jag träffa?
Jag satte mig längst bak i klassrummet och försökte hålla mig för mig själv på rasten. Men det kom ändå fram föräldrar som ville presentera sig och prata - såklart! Det är ju självklart supertrevligt. Men JAG är inte supertrevlig just nu. Tröttheten var så stor att jag knappt ens kunde anstränga mig att vara trevlig. Men jag gjorde det ändå och jag tror inte någon reagerade med annat än "hon verkar inte så språksam och pratglad av sig". Och det är ju helt rätt. Jag är så jäkla trött och less på allt!
På skolgården mötte jag båda mina stora barn som sprang omkring och lekte med sina kompisar. Så skönt det är att se dem med kompisar och i leken. Finns väl inget som kan värma en förälders hjärta så gott som att se sina barn ha det bra.
Sonen fick välja vilken glass han ville på hemvägen. Det blev en stor glass som han avnjöt i trädgården medan även jag satt där och åt min lunch. Efter glassen ville även han ha lunch...och ikväll vill jag ha godis...Så så fick/får det bli 😃
Om 1 h ska vi iväg igen då sonen ska till tandsköterskan. Ännu en sak på programmet denna dag. Jag som brukar ha fullt från morgon till kväll...och nu känns detta för mycket.
Jag är jätterädd för att jag inte ska komma tillbaka. Som jag minns det var jag inte såhär trött och nedstämd för drygt 1 år sedan när jag hade en depression. Detta känns värre, djupare. Idag skulle det vara omöjligt att ens ta en löptur. Hur ska det då gå på lördag? 21 km Göteborgs Varvet...
Och denna nedstämdhet. Detta svarta. Denna uppgivenhet. Var är glädjen? Var finns hoppet?
måndag 14 maj 2018
Lopp visavi depression
Oj, i 3 timmar har jag slumrat i sängen nu. Solen skiner ute och egentligen borde man väl vistas utomhus. Men jag orkar helt enkelt inte.
Det är många funderingar som rör sig i mitt inre. Varför drabbas jag av detta psykiska dåligmående, är en fråga som ofta kommer till mig? Varför blev jag sjuk från första början - som barn?
Jag vet inte. Jag har inga direkta svar på det.
Men en sak som jag tror bidragit till den depression jag är inne i nu, är den stora pressen och de krav jag ställer på mig. Alla de lopp jag bokat in mig på detta år väcker en allt större stress inom mig. Jag älskar löpningen, jag tycker mycket om lopp. Men stressen innan blir för mycket! Att vissa lopp är långt borta från Skåne, gör saken ännu mer ångestframkallande. Resor, övernattning mm mm. Det blir för mycket! Så faktum är att jag har nedräkning och prickar av avklarade lopp.
Öveds trail och Österlen Spring Trail avklarade. På lördag kan jag även bocka av GV.
Så vad har jag lärt mig av detta? Jo, att INTE BOKA IN MIG PÅ EN MASSA LOPP!!! Det finns två lopp som jag verkligen längtar efter och det är Backyard Ultra Sydkusten samt Kullamannen Dödens zon. I övrigt känns det bara som ett stort HJÄÄLP, jag går sönder.
Men samtidigt vet jag, när startskottet väl gått och jag sprungit igenom startbågen, så låter jag löpningen ta över och det brukar kännas bra. Att springa över mållinjen är en känsla i sig som är obeskrivbar. Jag har aldrig känt mig ledsen eller besviken just när jag sprungit över mållinjen. Inget lopp har gått rent åt pipsvängen, även om jag efteråt kunnat känna att jag kunde gett lite mer. Men jag är stolt och nöjd över alla lopp jag genomfört.
Min stress inför loppen är enbart en liten bidragande orsak till mitt nuvarande mående. Jag vet att det är mycket annat som spelar in. Men för att minimera att detta upprepas om 1 år igen, så ska jag INTE ANMÄLA MIG SÅHÄR LÅNGT I FÖRVÄG till en massa lopp! Löfte till mig själv 👍 Istället ska jag välja ut godbitarna av de lopp jag springer i år och anmäla mig till de. Kanske 4 lopp. Vi får se...
Det är många funderingar som rör sig i mitt inre. Varför drabbas jag av detta psykiska dåligmående, är en fråga som ofta kommer till mig? Varför blev jag sjuk från första början - som barn?
Jag vet inte. Jag har inga direkta svar på det.
Men en sak som jag tror bidragit till den depression jag är inne i nu, är den stora pressen och de krav jag ställer på mig. Alla de lopp jag bokat in mig på detta år väcker en allt större stress inom mig. Jag älskar löpningen, jag tycker mycket om lopp. Men stressen innan blir för mycket! Att vissa lopp är långt borta från Skåne, gör saken ännu mer ångestframkallande. Resor, övernattning mm mm. Det blir för mycket! Så faktum är att jag har nedräkning och prickar av avklarade lopp.
Öveds trail och Österlen Spring Trail avklarade. På lördag kan jag även bocka av GV.
Så vad har jag lärt mig av detta? Jo, att INTE BOKA IN MIG PÅ EN MASSA LOPP!!! Det finns två lopp som jag verkligen längtar efter och det är Backyard Ultra Sydkusten samt Kullamannen Dödens zon. I övrigt känns det bara som ett stort HJÄÄLP, jag går sönder.
Men samtidigt vet jag, när startskottet väl gått och jag sprungit igenom startbågen, så låter jag löpningen ta över och det brukar kännas bra. Att springa över mållinjen är en känsla i sig som är obeskrivbar. Jag har aldrig känt mig ledsen eller besviken just när jag sprungit över mållinjen. Inget lopp har gått rent åt pipsvängen, även om jag efteråt kunnat känna att jag kunde gett lite mer. Men jag är stolt och nöjd över alla lopp jag genomfört.
Min stress inför loppen är enbart en liten bidragande orsak till mitt nuvarande mående. Jag vet att det är mycket annat som spelar in. Men för att minimera att detta upprepas om 1 år igen, så ska jag INTE ANMÄLA MIG SÅHÄR LÅNGT I FÖRVÄG till en massa lopp! Löfte till mig själv 👍 Istället ska jag välja ut godbitarna av de lopp jag springer i år och anmäla mig till de. Kanske 4 lopp. Vi får se...
Jag ska göra det!
Varför är det så tungt? Var för vaknar jag varje morgon med huvudvärk och ångest?
Jag gick upp vid 7-tiden och åt frukost; som en robot. Tog på mig löparkläderna, väckte minstingen och såg till att han fick i sig frukost, kläder på kroppen, tänder borstade och solkräm på huden. Maken hade åkt till jobbet och de två stora sov (lediga idag pga A-dag på kommunens skolor). Yngste sonen och jag travade bort till förskolan för ett sista utvecklingssamtal innan skolstarten i höst. Jag satt där som i en dimma och försökte ta in vad Ann-Marie - världens bästa förskollärare - sa. Jag var SÅ JÄKLA TRÖTT!!! Jag älskar sonens förskola. De är fantastiska och det kommer bli sorgligt sista dagen sonen går där. Vi har haft barnen på den förskolan i 8 år när han slutar där...Men idag kände jag mig nollställd. Ville känna, ville känna glädje över min fantastiska son och de fina ord jag fick höra om honom, ville känna vemod över att det var sista utvecklingssamtalet. Men jag kände ingenting...orkade inte...Le kan jag göra och svara på frågor -så det gjorde jag, och är övertygad om att varken sonen eller Ann-Marie märkte något av mitt mående.
Från förskolan begav jag mig av på min inplanerad löptur. Bestämde mig för att ta en mycket långsam och lugn mil. De 2 första kilometerna gick tungt och långsamt. Hela milen var tung, men tempot ökade efter några kilometer och de två sista kilometerna sprang jag på 6:11 resp. 5:40
Känns ok tid med tanke på att jag hade bestämt för att ta en mkt långsam runda. Så blev det inte - men inte heller någon PB-runda. Det var otroligt varmt att springa idag. Jag drack vatten samt hällde vatten över mig under löpningen. Men det torkade snabbt. Illamåendet lurade under ytan hela tiden...
Nu är det bara 5 dagar kvar till Göteborgsvarvet och det ska inte bli många löpturer nu fram till lördag. Kanske 1 eller 2 till, men då kortare rundor än milen. Vi får se hur det blir på lördag. Känner mig inte alls laddad. Hela kroppen är så matt! Men jag SKA GÖRA DET!
Jag gick upp vid 7-tiden och åt frukost; som en robot. Tog på mig löparkläderna, väckte minstingen och såg till att han fick i sig frukost, kläder på kroppen, tänder borstade och solkräm på huden. Maken hade åkt till jobbet och de två stora sov (lediga idag pga A-dag på kommunens skolor). Yngste sonen och jag travade bort till förskolan för ett sista utvecklingssamtal innan skolstarten i höst. Jag satt där som i en dimma och försökte ta in vad Ann-Marie - världens bästa förskollärare - sa. Jag var SÅ JÄKLA TRÖTT!!! Jag älskar sonens förskola. De är fantastiska och det kommer bli sorgligt sista dagen sonen går där. Vi har haft barnen på den förskolan i 8 år när han slutar där...Men idag kände jag mig nollställd. Ville känna, ville känna glädje över min fantastiska son och de fina ord jag fick höra om honom, ville känna vemod över att det var sista utvecklingssamtalet. Men jag kände ingenting...orkade inte...Le kan jag göra och svara på frågor -så det gjorde jag, och är övertygad om att varken sonen eller Ann-Marie märkte något av mitt mående.
Från förskolan begav jag mig av på min inplanerad löptur. Bestämde mig för att ta en mycket långsam och lugn mil. De 2 första kilometerna gick tungt och långsamt. Hela milen var tung, men tempot ökade efter några kilometer och de två sista kilometerna sprang jag på 6:11 resp. 5:40
Nu är det bara 5 dagar kvar till Göteborgsvarvet och det ska inte bli många löpturer nu fram till lördag. Kanske 1 eller 2 till, men då kortare rundor än milen. Vi får se hur det blir på lördag. Känner mig inte alls laddad. Hela kroppen är så matt! Men jag SKA GÖRA DET!
söndag 13 maj 2018
Det går över
Även de värsta ångestattackerna går över. Man tror det inte då. Det är så hemskt, gör så ont - så obeskrivligt! Så var det för mig idag mitt på dagen. Jag kunde ha gjort vad som helst för att slippa ifrån. Många självdestruktiva tankar for genom huvudet. Och jaa..jag var snudd på att åka in till psyk.akuten.
Men efter några timmar (hur många har jag inte koll på) la det värsta sig och livet kändes hanterbart igen. Jag lyfte bort täcket från huvudet, tog på mig, gick ut i trädgården, möttes av en bländande sol, gick in och la mig igen - men utan den där absolut värsta ångesten.
Jag har många gånger funderat på vad som är värst; ångest eller depression. Kommer dock alltid fram till att de på något sätt hör ihop. För mig föder det ena det andra.
Familjen kom hem från Malmö - nöjda och trötta. Grillmiddag och sen klippte jag gräsmattan medan tankar och känslor snurrade vidare. Varannan tanke säger åt mig att ge upp medan varannan tanke säger "FIGHT!"
I skrivande stund är jag nollställd. Nej, det är jag nog inte. Det vore så mycket enklare att göra slut på livet.
Men att jag görs slut på mitt liv gör att mina barns liv blir ett helvete. Så jag kan inte! Ska inte!
Men efter några timmar (hur många har jag inte koll på) la det värsta sig och livet kändes hanterbart igen. Jag lyfte bort täcket från huvudet, tog på mig, gick ut i trädgården, möttes av en bländande sol, gick in och la mig igen - men utan den där absolut värsta ångesten.
Jag har många gånger funderat på vad som är värst; ångest eller depression. Kommer dock alltid fram till att de på något sätt hör ihop. För mig föder det ena det andra.
Familjen kom hem från Malmö - nöjda och trötta. Grillmiddag och sen klippte jag gräsmattan medan tankar och känslor snurrade vidare. Varannan tanke säger åt mig att ge upp medan varannan tanke säger "FIGHT!"
I skrivande stund är jag nollställd. Nej, det är jag nog inte. Det vore så mycket enklare att göra slut på livet.
Men att jag görs slut på mitt liv gör att mina barns liv blir ett helvete. Så jag kan inte! Ska inte!
"Mamma, varför vill du inte följa med? Vill du inte se när jag åker mamma?"
Under en depression växer paniken hos mig. En panik som växer till uppgivenhet. Jag är en person som vill ha saker gjorda direkt, jag skjuter aldrig upp något till morgondagen. Jag är energisk och kör på. Men nu fungerar inte det, och då växer paniken inom mig över allt det ogjorda. Jag känner mig usel, anklagar mig själv och vill ännu mer bara försvinna.
Det är mycket som ligger och gnager i mitt inre som behöver göras. En av de sakerna har varit att tvätta fönster på uterummet. De har sett helt förskräckliga ut! Så jag bestämde mig i morse - innan jag varken hann känna eller tänka! Hink med vatten, trasa, fönsterspray och skrapa, Nu är det gjort!
Efteråt var jag så matt i hela kroppen att jag gick och la mig - och grät. Istället för att vara glad och nöjd över att detta projekt var överstökat, så grät jag. När ska jag börja orka igen? När ska jag få vara glad???
Det är mycket som ligger och gnager i mitt inre som behöver göras. En av de sakerna har varit att tvätta fönster på uterummet. De har sett helt förskräckliga ut! Så jag bestämde mig i morse - innan jag varken hann känna eller tänka! Hink med vatten, trasa, fönsterspray och skrapa, Nu är det gjort!
Efteråt var jag så matt i hela kroppen att jag gick och la mig - och grät. Istället för att vara glad och nöjd över att detta projekt var överstökat, så grät jag. När ska jag börja orka igen? När ska jag få vara glad???
Häcken ska klippas, trädäcket skuras, maskrosor väck! HJÄLP!!!
Och så löpningen. 3v kvar till Stockholm marathon och jag borde ge mig ut på ett långpass. Ett pass på över 3 h för att se hur kroppen reagerar. Jag har gjort det två ggr innan och fixat det. Men det var många månader sedan. Så jag vill ut och prova nu! Men det går inte. Hjärnan är så trött att jag knappast kan tänka klart (trots hyfsad natt med hjälp av medicin) och benen är matta och...Nej, jag fungerar inte!
Min löparcoach säger att jag fixar det ändå och att GV (på lö) kan vara det sista långpasset innan maran. Ja, jag vet inte. Allt ger mig ångest! ALLT!!!
Jag är tacksam över att jag är ensam här hemma idag. För jag klarar inte av någon - vill inte ha någon i min närhet!
Min fantastiske make har tagit alla tre barnen och åkt in till Malmö för att äta lunch och sedan åka kickbike och inlines på ramper och banor nere i Västra hamnen. "Mamma, varför vill du inte följa med? Vill du inte se när jag åker mamma?" frågade 6-åringen. Åååååh! Så jag sårar också. Jag försökte förklara för honom hur trött jag är, men att pappa kan filma när han åker och så följer jag med en annan gång. FY F..N för detta!
Ibland får jag för mig att det är något annat än en depression. Kan man vara såhär trött utan en fysisk sjukdom? Tänk om jag har cancer eller något annat som bryter ner mig..?
lördag 12 maj 2018
Ge upp? NEJ!
Andra dagen i sträck nedbäddad i sängen. Ett träningspass Kettlebells i går morse, men sen gick det inte mer.
Faktum är att framtiden gör mig rädd och stundom uppgiven. När kommer nästa period av sådant här "dåligtmående"?
2005 hade jag en rejäl svacka och ville verkligen inte mer. Intox; IVA, HIVA, psyk.avd. Sen mådde jag riktigt bra fram till 2017 - alltså 12 år ❤️🙏 HT-16 började jag ana något och i mars 2017 var det ett svart faktum. Skickad akut till psyk.avd. av min psykolog. Blev även ett par dygn på HIVA i den vevan.
Sen tog det bara 1 år till nästa depression - den jag är inne i nu. Kommer jag ur detta? När kommer nästa omgång? Orkar jag en gång till? Det kanske inte kommer någon nästa gång 🙏
Tankar och funderingar snurrar. Oron växer.
Mitt i detta ligger jag och tänker på Göteborgs Varvet som går av stapeln om 1 v. Jag vet att jag stundom fått oanade krafter. Men just nu känns det HJÄLP! Hur ska jag fixa 21 km när jag mest ligger till sängs? Känner mig totalt handlings- och rörelseförlamad. Men jag vet ju att jag inte är det! Jag vet att jag, när jag inte mår dåligt, är fylld av energi och maken och människor runt omkring mig nästan försöker stoppa mig. Var ska jag hitta den energin nu? Var ska jag hitta den fram till på lördag?
Just nu vill jag bara ge upp. Sova, sova, sova...
Faktum är att framtiden gör mig rädd och stundom uppgiven. När kommer nästa period av sådant här "dåligtmående"?
2005 hade jag en rejäl svacka och ville verkligen inte mer. Intox; IVA, HIVA, psyk.avd. Sen mådde jag riktigt bra fram till 2017 - alltså 12 år ❤️🙏 HT-16 började jag ana något och i mars 2017 var det ett svart faktum. Skickad akut till psyk.avd. av min psykolog. Blev även ett par dygn på HIVA i den vevan.
Sen tog det bara 1 år till nästa depression - den jag är inne i nu. Kommer jag ur detta? När kommer nästa omgång? Orkar jag en gång till? Det kanske inte kommer någon nästa gång 🙏
Tankar och funderingar snurrar. Oron växer.
Mitt i detta ligger jag och tänker på Göteborgs Varvet som går av stapeln om 1 v. Jag vet att jag stundom fått oanade krafter. Men just nu känns det HJÄLP! Hur ska jag fixa 21 km när jag mest ligger till sängs? Känner mig totalt handlings- och rörelseförlamad. Men jag vet ju att jag inte är det! Jag vet att jag, när jag inte mår dåligt, är fylld av energi och maken och människor runt omkring mig nästan försöker stoppa mig. Var ska jag hitta den energin nu? Var ska jag hitta den fram till på lördag?
Just nu vill jag bara ge upp. Sova, sova, sova...
torsdag 10 maj 2018
PISS OFF!
Jag visste det!!! (?)
Någon står där bakom hörnet, stundom sitter på min axel och hånskrattar: "Haha, vad trodde du!!?"
Ja vad trodde jag egentligen. Så fort och lätt blir jag inte av med depressionen. Det kändes lite bättre i två dagar. Men denna morgon vaknade jag med mörkret och den där hemska klumpen i magen.
"Ner under täcket i sovrummet med stängd dörr och mörkläggningsgardin!" Det var min första tanke. Men jag ska försöka att inte ligga där hela dagen. Ska försöka ta mig för saker (?)
Frukost och morgontidningsom inte gick att läsa. Vad ska jag göra? Vad ska jag orka? Vad i helvete ska jag ta mig för idag?
Tog fram mobilen och klickade in mig på ett pass på IFC som börjar om 50 min. Ska ge det ett försök iaf. Kan inte bli värre än att jag känner mig totalmisslyckad. Men den känslan är jag bekant med vid det här laget. Intet nytt under solen...
Tänker tillbaka på gårdagen och känner inte igen mig i det jag skrivit om i bloggen om hur "duktig" jag var på träningen och att allt kändes ok och att jag sen t.o.m. fick kraft att ta en löptur på em. Var det bara en dröm?
PISS OFF!
Någon står där bakom hörnet, stundom sitter på min axel och hånskrattar: "Haha, vad trodde du!!?"
Ja vad trodde jag egentligen. Så fort och lätt blir jag inte av med depressionen. Det kändes lite bättre i två dagar. Men denna morgon vaknade jag med mörkret och den där hemska klumpen i magen.
"Ner under täcket i sovrummet med stängd dörr och mörkläggningsgardin!" Det var min första tanke. Men jag ska försöka att inte ligga där hela dagen. Ska försöka ta mig för saker (?)
Frukost och morgontidning
Tog fram mobilen och klickade in mig på ett pass på IFC som börjar om 50 min. Ska ge det ett försök iaf. Kan inte bli värre än att jag känner mig totalmisslyckad. Men den känslan är jag bekant med vid det här laget. Intet nytt under solen...
Tänker tillbaka på gårdagen och känner inte igen mig i det jag skrivit om i bloggen om hur "duktig" jag var på träningen och att allt kändes ok och att jag sen t.o.m. fick kraft att ta en löptur på em. Var det bara en dröm?
PISS OFF!
Ett var-tionde-pass
Jag har tidigare skrivit om var-femte-pass som innebär att var femte pass går dåligt på träningen (enligt IFC:s Anders). Så finns det var-tionde-pass. Dock utan något Anders-belägg för detta.
Det finns de pass som sitter som smäck. Som helt enkelt går så där superbra och du känner dig både stark och snabb 🏃💪. De kommer väl sisådär var tionde pass 😏
Idag kom ett sådant pass för mig på IFC då vi körde HIIT = Högintensiv intervallträning. ÄNTLIGEN! Det var all in och heja mig!!! Så kul det var dessutom.
Team2 & 2:
400 m löpning (alla)
10 * 30 s höga knän mot partnern
400 m löpning
10* 30 s mountain climbers
400m löpning
10 *30 s hopp upp på låda
400m löpning
10 * 30 s thrusters med viktplatta
400m löpning
10 * 30 s burpees
400 m löpning
Jag kom på mig själv med att le när jag cyklade hem från träningen. Det var länge sedan jag log...spontant...
Hem och åt lunch med bästa ungarna medan maken var iväg på orienteringstävling.
Börjar känna mig lite låg igen. Men nu vet jag att det finns ljus och att det väntar på mig. Det gror t.om en liten tanke i mitt huvud om en löprunda i kväll...Vi får se vad orken säger.
Allt gott till er alla och en riktigt fin Kristi Himmlefärdsdag
Det finns de pass som sitter som smäck. Som helt enkelt går så där superbra och du känner dig både stark och snabb 🏃💪. De kommer väl sisådär var tionde pass 😏
Idag kom ett sådant pass för mig på IFC då vi körde HIIT = Högintensiv intervallträning. ÄNTLIGEN! Det var all in och heja mig!!! Så kul det var dessutom.
400 m löpning (alla)
10 * 30 s höga knän mot partnern
400 m löpning
10* 30 s mountain climbers
400m löpning
10 *30 s hopp upp på låda
400m löpning
10 * 30 s thrusters med viktplatta
400m löpning
10 * 30 s burpees
400 m löpning
Jag kom på mig själv med att le när jag cyklade hem från träningen. Det var länge sedan jag log...spontant...
Hem och åt lunch med bästa ungarna medan maken var iväg på orienteringstävling.
Börjar känna mig lite låg igen. Men nu vet jag att det finns ljus och att det väntar på mig. Det gror t.om en liten tanke i mitt huvud om en löprunda i kväll...Vi får se vad orken säger.
Allt gott till er alla och en riktigt fin Kristi Himmlefärdsdag
onsdag 9 maj 2018
Jag och friheten
Jag har varit med om det förut. Denna märkliga känsla när det vänder. Den känslan är svår att lita på. Jag är misstänksam och tolkar varje liten signal i båda riktningarna ↑↘
Egentligen vet jag inte om det är så att det vänder eller bara ett tillfälligt ändrat stämningsläge. Men i går kändes det lite ljusare än det gjort på över 2 månader och nu på morgonen känns det ganska ok.
Det kan vara tillfälligt. Mörkret lurar bakom hörnet - jag vet!
Jag är sjukt självkritisk och ältar om och om igen varför jag gjorde eller sa på det ena eller andra sättet i sammanhang och möte med andra. Eller varför jag inte gjorde eller sa på ett visst sätt. Efter varje möte med andra; på jobbet, under middagar, på IFC - ja i alla sammanhang utanför familjen, kritiserar jag mig själv. Detta leder de allra flesta gånger till ångest, ännu lägre självkänsla och senare till nedstämdhet. Det är med största sannolikhet en av anledningarna till varför jag ofta drar mig för att träffa andra. Precis som innan denna depression, så föranleddes även förra depressionen av att jag slutade gå in i personalrummet på rasterna, utan hellre satt i klassrummet och jobbade. Då kan jag ju inte säga fel, göra fel - vara fel.
Självförakt är dränerande och leder mig ofta in i en ond spiral av ångest, depression, självhat och isolering.
Jag kan vara riktigt pratglad i vissa sammanhang och t.o.m ha svårt för att vara tyst. Men det slår aldrig fel - alltid kommer den hårda självrannsakan efteråt...och den slutar ständigt på samma sätt...Därför "väljer" jag att sluta mig och minimera mina möten med andra.
Jag är en riktig lonesome runner. Älskar friheten att vara ute själv och springa -i mitt tempo, med min andning, mina pauser, mina pushar och dippar, Jag har aldrig upplevt ångest under någon löprunda. Ännu en gång - löpning är min kärlek, min livlina och mitt allt (vid sidan av familjen). Under löpturerna behöver jag inte konfronteras med någon annan. Det är bara jag och friheten.
Egentligen vet jag inte om det är så att det vänder eller bara ett tillfälligt ändrat stämningsläge. Men i går kändes det lite ljusare än det gjort på över 2 månader och nu på morgonen känns det ganska ok.
Det kan vara tillfälligt. Mörkret lurar bakom hörnet - jag vet!
Jag är sjukt självkritisk och ältar om och om igen varför jag gjorde eller sa på det ena eller andra sättet i sammanhang och möte med andra. Eller varför jag inte gjorde eller sa på ett visst sätt. Efter varje möte med andra; på jobbet, under middagar, på IFC - ja i alla sammanhang utanför familjen, kritiserar jag mig själv. Detta leder de allra flesta gånger till ångest, ännu lägre självkänsla och senare till nedstämdhet. Det är med största sannolikhet en av anledningarna till varför jag ofta drar mig för att träffa andra. Precis som innan denna depression, så föranleddes även förra depressionen av att jag slutade gå in i personalrummet på rasterna, utan hellre satt i klassrummet och jobbade. Då kan jag ju inte säga fel, göra fel - vara fel.
Självförakt är dränerande och leder mig ofta in i en ond spiral av ångest, depression, självhat och isolering.
Jag är en riktig lonesome runner. Älskar friheten att vara ute själv och springa -i mitt tempo, med min andning, mina pauser, mina pushar och dippar, Jag har aldrig upplevt ångest under någon löprunda. Ännu en gång - löpning är min kärlek, min livlina och mitt allt (vid sidan av familjen). Under löpturerna behöver jag inte konfronteras med någon annan. Det är bara jag och friheten.
Det är mitt dragplåster och min livshake
Jag har tre saker som jag tycker om (eller iaf inte tycker är asjobbiga) att göra nu när jag är "sjuk". Det är inte alltid så lätt att ta steget att komma igång, men när jag väl kommit så långt, känns det gott.
Löpning 🏃
Skriva 💻
Jobba i trädgården 🌻
Om 24 dagar är det dags för mitt livs första Marathon; Stockholm Marathon 2 juni.
Att springa 4,2 mil tror jag att jag klarar. Jag har sprungit 3 mil två gånger (och då utan att det var lopp med hejarklackar och den goda loppstämningen). Så får jag vara skadefri och slippa förkylningar ska detta gå vägen. Jag är dock lite nervös över att inte hinna i mål i tid.
När jag anmälde mig i september förra året kändes det som en evighet till loppet och det var lätt att göra några klick på datorn och betala in 920:- Så vips var jag anmäld...Men nu med bara 24 dagar kvar känns det lite mer nervöst och jag är inte så kaxig direkt 😫
Det finn två huvudstartgrupper; en som startar 12.00 och en som startar 12.10. Men inom dessa två finns det en hel del bokstavsgrupper från A-J. Jag, som är oseedad, startar i den helt sista gruppen J. Maxtiden är 6 h från 12.00. Alltså måste jag vara i mål senast 18.00 Det borde jag ju klara. När jag sprang 3 mil tog det ca 3,5 h. Så borde ta 4 mil på ca 5 h. Eller?
Jag satsar på det! Keep your thumbs 👍 Har ju dessutom lovat mina elever att komma hem med en medalj 😊
Nu har jag skrivit och är placerad i sängen med datorn i mitt knä, efter att ha sovit i 1h. Men så kommer nästa steg;ATT INTE SOMNA IGEN! att ta mig upp ur sängen, sätta på kaffe och förhoppningsvis ta tag i trädgårdsarbetet. Hur mkt jag än älskar att jobba i trädgården så finns inte krafterna denna vår. Jag blir stressad över att se ogräset, över att se buskar som inte är klippta och över att inte gräsmattan är kantgräsklippt.
SHIIIIT vad trött jag är! Hur ska detta sluta? Jag är faktiskt rädd! Hånskrattar i det närmaste åt mig själv; Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon när du knappt orkar upp ur sängen 😂
Men jag tror att loppen reder sig. Det är mitt dragplåster och min livshake (förutom familjen) till att överhuvudtaget vilja finnas kvar.
Löpning 🏃
Skriva 💻
Jobba i trädgården 🌻
Om 24 dagar är det dags för mitt livs första Marathon; Stockholm Marathon 2 juni.
Det finn två huvudstartgrupper; en som startar 12.00 och en som startar 12.10. Men inom dessa två finns det en hel del bokstavsgrupper från A-J. Jag, som är oseedad, startar i den helt sista gruppen J. Maxtiden är 6 h från 12.00. Alltså måste jag vara i mål senast 18.00 Det borde jag ju klara. När jag sprang 3 mil tog det ca 3,5 h. Så borde ta 4 mil på ca 5 h. Eller?
Jag satsar på det! Keep your thumbs 👍 Har ju dessutom lovat mina elever att komma hem med en medalj 😊
Nu har jag skrivit och är placerad i sängen med datorn i mitt knä, efter att ha sovit i 1h. Men så kommer nästa steg;
SHIIIIT vad trött jag är! Hur ska detta sluta? Jag är faktiskt rädd! Hånskrattar i det närmaste åt mig själv; Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon när du knappt orkar upp ur sängen 😂
Men jag tror att loppen reder sig. Det är mitt dragplåster och min livshake (förutom familjen) till att överhuvudtaget vilja finnas kvar.
Den är borta!!!
Det krävs inte mycket för att jag ska bli förbannad och frustrerad (eller irriterad, ledsen, rörd, ilsken mm) nu. Skulle ut och springa i morse och hittade inte min löparklocka - och det väckte SÅ mycket känslor!
Stackars yngste sonen fick sig en skopa ovett för att han inte hjälpte mig att leta. Jag ringde maken på jobbet och beklagade mig genom att svära och gå på. Hela dagen förstörd! Ja sådan är jag numera. Inte alls rolig😡.
Springa hade jag ju bestämt mig för. Så ut kom jag, och tog en runda som jag vet hur lång den är. Arg och besviken. Det blev en runda på 8 km. Tungt! Kroppen är i total obalans. Dessutom är det ju SÅ VARMT! Men nu är det gjort och jakten på min klocka fortsätter.
Stackars yngste sonen fick sig en skopa ovett för att han inte hjälpte mig att leta. Jag ringde maken på jobbet och beklagade mig genom att svära och gå på. Hela dagen förstörd! Ja sådan är jag numera. Inte alls rolig😡.
Springa hade jag ju bestämt mig för. Så ut kom jag, och tog en runda som jag vet hur lång den är. Arg och besviken. Det blev en runda på 8 km. Tungt! Kroppen är i total obalans. Dessutom är det ju SÅ VARMT! Men nu är det gjort och jakten på min klocka fortsätter.
 |
| Var är min klocka? 😪😪😪 |
 |
| Trött - SÅ trött! |
tisdag 8 maj 2018
Spyor, löparlängtan och funderingar över ett hälsosamt liv
Mitt i allt kom vardagskaos in i bilden. Jag vakande i natt, som så ofta, med en klump i magen och oro i hela mig. Hade svårt att somna om trots att jag var så trött och påverkad av min sömnmedicin. Ångesten växte. Men plötsligt bröts det hela.
Maaammmaaaaa!!! Jag rusade ut i hallen och hann inte mer än ana mellansonens fötter i trappan från ovanvåningen, innan en hel kaskad med spyor kastades ur honom och täckte i stort sett varenda trappsteg. Det forsade vidare ner för trappstegen ner på hallgolvet....Så kom nästa kaskad och de vita väggarna i trappan och i hallen var plötsligt inte vita längre, utan nedstänkta med en sörja av gårdagens middag med efterrätt 👾.
Var skulle jag börja? Maken kom upp, men honom skickade jag i säng igen. Han har så lätt att bli smittad. Sen var det bara att börja skrapa ner det värsta i en hink, skura golv och trappa - flera gånger om och sedan tvätta väggar. Då kom nästa kaskad från sonen; denna gång över badrumsgolvet. Beordrade sonen in i duschen medan jag skurade det golvet. Vid det här laget hade det hunnit gå 1,5h och jag hade varit vaken sen kl.3.
Sonen lyckades somna om framåt 5-tiden...men jag har inte sovit något sen kl.3 i natt. Men jag känner mig inte mer som ett vrak än jag gjorde igår...
11 dagar till Göteborgsvarvet och 25 dagar till Stockholm Marathon. Jag börjar känna mig stressad. Mitt mående har jag gjort att jag löptränat minimalt den senaste veckan. Och sen en knapp vecka tillbaka trilskas ju även foten. Jag längtar SÅ OTROLIGT MYCKET EFTER EN LÖPTUR. I morgon ska jag ta mig ut igen. Det är sällan jag mår så bra som efter att jag sprungit.
Det är mycket som spelar in hur man mår. Vad är t.ex. ett hälsosamt liv? Tänker att det ser olika ut för oss alla. Men det finns några saker som är viktiga i alla våras liv; sömn, kost och motion. Motion får jag tillräckligt och i lagom dos i form av löpningen samt gruppträningen på IFC. De andra två punkterna, kost och sömn, är värre för mig. Jag har dragits med svåra sömnproblem ända sedan i tonåren och en natt utan sömnmedicin = sömnlös natt. Kosten då? Jo jag tänker mer på den nu när jag tränar. Har läst på en del och har efter det fått till en bra och näringsrik frukost; filmjölk som jag blandar med linfrön, solrosfrön, pumpakärnor, chiafrön och FINAXs Sunt&Gott. Till detta en grov smörgås med ost. Ja, lunch, mellanmål och middag är också ok - sett ur ett hälsosamt perspektiv och ur mitt perspektiv som löpare. MEN! Jag älskar godis och rödvin. Godis (gärna Marabou choklad eller lösviktsgodis) äter jag nästan dagligen. Jag ser det inte som ett jätteproblem egentligen - men jag skulle ändå önska att jag kunde låta bli. Under alla mina år som anorektiker och bulimiker fanns det ju inte på världskartan att jag skulle äta godis, glass eller kakor om det inte var i sjukt kopiösa mängder och sedan kräkas upp det. Därför njuter jag nog extra av det nu när jag kan äta 200 g lösviktsgodis, stoppa där och inte få panik. Vinet då? Känns ok med vin fre och lö kväll. Men de gånger jag druckit fler kvällar under en vecka, mår jag inte bra - varken psykiskt eller fysiskt.
Sen behöver vi såklart en lagom dos av socialt umgänge, vi behöver kärlek mm mm.
I den period jag är inne i nu, känns det som att allt jag ovan beskriver är ett stort kaos. Sömnen är en katastrof, måltiderna fungerar väl bra, men jag äter extra mycket godis under denna depression. Träningen går på sparlåga, vilket jag känner att jag mår sämre av. Socialt umgänge = noll! Vill inte - orkar inte! Kärlek finns såklart i mitt liv. Dock är jag inte kapabel att ta in det just nu; varken att ge eller ta emot.
Allt gott till er alla! Tack för alla kommentarer jag får kring mitt bloggande; de flesta på facebook och på messenger, samt några här på bloggen
Maaammmaaaaa!!! Jag rusade ut i hallen och hann inte mer än ana mellansonens fötter i trappan från ovanvåningen, innan en hel kaskad med spyor kastades ur honom och täckte i stort sett varenda trappsteg. Det forsade vidare ner för trappstegen ner på hallgolvet....Så kom nästa kaskad och de vita väggarna i trappan och i hallen var plötsligt inte vita längre, utan nedstänkta med en sörja av gårdagens middag med efterrätt 👾.
Var skulle jag börja? Maken kom upp, men honom skickade jag i säng igen. Han har så lätt att bli smittad. Sen var det bara att börja skrapa ner det värsta i en hink, skura golv och trappa - flera gånger om och sedan tvätta väggar. Då kom nästa kaskad från sonen; denna gång över badrumsgolvet. Beordrade sonen in i duschen medan jag skurade det golvet. Vid det här laget hade det hunnit gå 1,5h och jag hade varit vaken sen kl.3.
Sonen lyckades somna om framåt 5-tiden...men jag har inte sovit något sen kl.3 i natt. Men jag känner mig inte mer som ett vrak än jag gjorde igår...
11 dagar till Göteborgsvarvet och 25 dagar till Stockholm Marathon. Jag börjar känna mig stressad. Mitt mående har jag gjort att jag löptränat minimalt den senaste veckan. Och sen en knapp vecka tillbaka trilskas ju även foten. Jag längtar SÅ OTROLIGT MYCKET EFTER EN LÖPTUR. I morgon ska jag ta mig ut igen. Det är sällan jag mår så bra som efter att jag sprungit.Det är mycket som spelar in hur man mår. Vad är t.ex. ett hälsosamt liv? Tänker att det ser olika ut för oss alla. Men det finns några saker som är viktiga i alla våras liv; sömn, kost och motion. Motion får jag tillräckligt och i lagom dos i form av löpningen samt gruppträningen på IFC. De andra två punkterna, kost och sömn, är värre för mig. Jag har dragits med svåra sömnproblem ända sedan i tonåren och en natt utan sömnmedicin = sömnlös natt. Kosten då? Jo jag tänker mer på den nu när jag tränar. Har läst på en del och har efter det fått till en bra och näringsrik frukost; filmjölk som jag blandar med linfrön, solrosfrön, pumpakärnor, chiafrön och FINAXs Sunt&Gott. Till detta en grov smörgås med ost. Ja, lunch, mellanmål och middag är också ok - sett ur ett hälsosamt perspektiv och ur mitt perspektiv som löpare. MEN! Jag älskar godis och rödvin. Godis (gärna Marabou choklad eller lösviktsgodis) äter jag nästan dagligen. Jag ser det inte som ett jätteproblem egentligen - men jag skulle ändå önska att jag kunde låta bli. Under alla mina år som anorektiker och bulimiker fanns det ju inte på världskartan att jag skulle äta godis, glass eller kakor om det inte var i sjukt kopiösa mängder och sedan kräkas upp det. Därför njuter jag nog extra av det nu när jag kan äta 200 g lösviktsgodis, stoppa där och inte få panik. Vinet då? Känns ok med vin fre och lö kväll. Men de gånger jag druckit fler kvällar under en vecka, mår jag inte bra - varken psykiskt eller fysiskt.
Sen behöver vi såklart en lagom dos av socialt umgänge, vi behöver kärlek mm mm.
I den period jag är inne i nu, känns det som att allt jag ovan beskriver är ett stort kaos. Sömnen är en katastrof, måltiderna fungerar väl bra, men jag äter extra mycket godis under denna depression. Träningen går på sparlåga, vilket jag känner att jag mår sämre av. Socialt umgänge = noll! Vill inte - orkar inte! Kärlek finns såklart i mitt liv. Dock är jag inte kapabel att ta in det just nu; varken att ge eller ta emot.
Allt gott till er alla! Tack för alla kommentarer jag får kring mitt bloggande; de flesta på facebook och på messenger, samt några här på bloggen
måndag 7 maj 2018
Jag hörde hur knäppt det lät
VILLRÅDIG! För många tankar, för många besked, för många beslut - för mycket att ta in.
.
Jag behöver inte gå in på allt här i det offentliga. Men det blev ett läkarbesök som drog ut på tiden. Först var det blodtrycket på 210/110. Inget nytt, men ändock alarmerande, tydligen. Så jag fick ligga i ett mörkt rum i ca 30 min och vila för att se om blodtrycket skulle gå ner. Men...efter 30 min fanns det inte en tillstymmelse till att sjunka. Måste kolla regelbundet nu. Kommer det upp i 220/110 ska jag till akuten.
Läkaren gick vidare med att undersöka magen (för att se om "det" som inte ska vara där fanns kvar). Och det fanns det. Sitter något vid ena äggstocken/nedre magen. Kan vara avföring i tarmen, men han vill inte släppa det ifall det skulle vara en...ja, typ...en tumör...Så nu blir det remiss till Ystad lasarett för skiktröntgen.
Självklart även prat kring mitt psykiska mående. "Vill du bli inlagd och få hjälp på sjukhuset? Jag kan skriva en remiss nu på en gång." "Skulle det underlätta för dig att åka in om jag skriver ett vårdintyg?"
Första reaktionen i mitt inre kändes som bomull: Åh ja så milt, så lugnt, så skönt. Där får jag tid att bara vara, utan att vara duktig, utan att prestera. Tid till att läka.
Men mitt svar blev "Nej!" Han undrade varför. "Jag ska springa Göteborgsvarvet om 1,5 v"
Jag hörde hur knäppt det lät. Jag mår så dåligt att jag lever med de mörkaste tankarna - ändå pratar jag om ett lopp som jag bara måste genomföra.
Men samtidigt tänker jag att loppen är en hjälp för mig att kämpa vidare. Något i mig vill så gärna delta i dessa lopp. Jag har en känsla av att jag kommer sjunka ännu djupare om jag struntar i dem (bortsett från Vårruset som jag inte alls är/var intresserad av). Det känns som att först ska jag genomföra dessa långdistanslopp som jag är anmäld till...sen får jag se. Läkaren höll delvis med om att löpningen med dess lopp kan vara en livlina att hålla fast vid. Så vi beslöt att det skulle få stanna vid detta fram till nästa läkarbesök om drygt 1vecka.
Jag behöver inte gå in på allt här i det offentliga. Men det blev ett läkarbesök som drog ut på tiden. Först var det blodtrycket på 210/110. Inget nytt, men ändock alarmerande, tydligen. Så jag fick ligga i ett mörkt rum i ca 30 min och vila för att se om blodtrycket skulle gå ner. Men...efter 30 min fanns det inte en tillstymmelse till att sjunka. Måste kolla regelbundet nu. Kommer det upp i 220/110 ska jag till akuten.
Läkaren gick vidare med att undersöka magen (för att se om "det" som inte ska vara där fanns kvar). Och det fanns det. Sitter något vid ena äggstocken/nedre magen. Kan vara avföring i tarmen, men han vill inte släppa det ifall det skulle vara en...ja, typ...en tumör...Så nu blir det remiss till Ystad lasarett för skiktröntgen.
Självklart även prat kring mitt psykiska mående. "Vill du bli inlagd och få hjälp på sjukhuset? Jag kan skriva en remiss nu på en gång." "Skulle det underlätta för dig att åka in om jag skriver ett vårdintyg?"
Första reaktionen i mitt inre kändes som bomull: Åh ja så milt, så lugnt, så skönt. Där får jag tid att bara vara, utan att vara duktig, utan att prestera. Tid till att läka.
Men mitt svar blev "Nej!" Han undrade varför. "Jag ska springa Göteborgsvarvet om 1,5 v"
Jag hörde hur knäppt det lät. Jag mår så dåligt att jag lever med de mörkaste tankarna - ändå pratar jag om ett lopp som jag bara måste genomföra.
Men samtidigt tänker jag att loppen är en hjälp för mig att kämpa vidare. Något i mig vill så gärna delta i dessa lopp. Jag har en känsla av att jag kommer sjunka ännu djupare om jag struntar i dem (bortsett från Vårruset som jag inte alls är/var intresserad av). Det känns som att först ska jag genomföra dessa långdistanslopp som jag är anmäld till...sen får jag se. Läkaren höll delvis med om att löpningen med dess lopp kan vara en livlina att hålla fast vid. Så vi beslöt att det skulle få stanna vid detta fram till nästa läkarbesök om drygt 1vecka.
Jag tänker att alla känt av det någon gång
"Ångest - odefinierbar rädsla.
Ofta kommer ångesten utan att det finns något tydligt yttre hot vilket kan skapa en känsla av overklighet. Många beskriver det som att befinna sig "i en bubbla", avskärmade från omvärlden.
Ångest kan göra att det blir svårt att slappna av och att sova bra. Du kan vakna på nätterna och på så sätt få sömnen störd, eller få för lite sömn. Det kan i sin tur göra att du blir känsligare för stress, vilket kan öka din ångest. Ångest kan också göra dig rastlös, otålig och lättirriterad, eller att du lättare blir arg eller ledsen." (Vårdguiden, 1177)
Detta är något jag lever med ofta och under långa perioder - även när jag inte har en depression. De flesta har säkert upplevt någon form av ångest inför något man ska göra eller efter att man gjort något man ångrar. Det är dock en helt annan sak än att leva med detta ofta och så starkt att det faktiskt begränsar ens tillvaro.
Det är fruktansvärt! Det går inte att ta på.
Min mest fantastiska psykolog, Suzanne Blomquist (USÖ), sa till mig att jag, när jag mådde som sämst med ångest, var som en övergivet barn mitt i brinnande kriget.Och det är en bra beskrivning. Den rädslan, den paniken och den känslan av att du inte kommer att överleva och inget eller ingen kan hjälpa dig, är ångest för mig!
Idag har varit en sådan morgon. Så hemskt! Tyvärr sammanfaller detta med min älskade sons 6-årsdag. Han är för liten, tack och lov för att se och märka detta. Vi uppvaktade honom på sängen med frukost och paket. Jag var och lämnade honom på förskolan medan ångesten skrek i mig! Jag känner hur hjärtat slår fortare, hur jag gång på gång biter ihop käkarna alldeles för hårt - och sen kommer paniken. Inte panikångest - men panik över att VART SKA JAG TA VÄGEN??? Vill inte! Vill ge upp! Men det gör jag inte.
Jag blir enormt stressad i dessa lägen. Om 40 min ska jag vara på läkarbesök, sen måste jag handla batterier (till födelsedagspresenter som kräver detta), posta brev...Ja det räcker med dessa små saker för att det ska bli KAOS i hjärnan.
Det jag längtar mest efter just nu är en löptur helt för mig själv. Då mår jag bra. Men det hinner jag inte idag i mitt "fullspäckade" schema. Dessutom har jag än en gång skadat vristen/foten. Marcus, löparcoachen, har varnat mig för intervaller "Skaderisken är hög!". ÄNDÅ var JAG DUM nog och gjorde det. Vill ju bli snabb...Men till ett mycket dumt pris att jag inte kan springa alls just nu. Så besviken på mig själv!
Ofta kommer ångesten utan att det finns något tydligt yttre hot vilket kan skapa en känsla av overklighet. Många beskriver det som att befinna sig "i en bubbla", avskärmade från omvärlden.
Ångest kan göra att det blir svårt att slappna av och att sova bra. Du kan vakna på nätterna och på så sätt få sömnen störd, eller få för lite sömn. Det kan i sin tur göra att du blir känsligare för stress, vilket kan öka din ångest. Ångest kan också göra dig rastlös, otålig och lättirriterad, eller att du lättare blir arg eller ledsen." (Vårdguiden, 1177)
Detta är något jag lever med ofta och under långa perioder - även när jag inte har en depression. De flesta har säkert upplevt någon form av ångest inför något man ska göra eller efter att man gjort något man ångrar. Det är dock en helt annan sak än att leva med detta ofta och så starkt att det faktiskt begränsar ens tillvaro.
Det är fruktansvärt! Det går inte att ta på.
Min mest fantastiska psykolog, Suzanne Blomquist (USÖ), sa till mig att jag, när jag mådde som sämst med ångest, var som en övergivet barn mitt i brinnande kriget.Och det är en bra beskrivning. Den rädslan, den paniken och den känslan av att du inte kommer att överleva och inget eller ingen kan hjälpa dig, är ångest för mig!
Idag har varit en sådan morgon. Så hemskt! Tyvärr sammanfaller detta med min älskade sons 6-årsdag. Han är för liten, tack och lov för att se och märka detta. Vi uppvaktade honom på sängen med frukost och paket. Jag var och lämnade honom på förskolan medan ångesten skrek i mig! Jag känner hur hjärtat slår fortare, hur jag gång på gång biter ihop käkarna alldeles för hårt - och sen kommer paniken. Inte panikångest - men panik över att VART SKA JAG TA VÄGEN??? Vill inte! Vill ge upp! Men det gör jag inte.
Jag blir enormt stressad i dessa lägen. Om 40 min ska jag vara på läkarbesök, sen måste jag handla batterier (till födelsedagspresenter som kräver detta), posta brev...Ja det räcker med dessa små saker för att det ska bli KAOS i hjärnan.
Det jag längtar mest efter just nu är en löptur helt för mig själv. Då mår jag bra. Men det hinner jag inte idag i mitt "fullspäckade" schema. Dessutom har jag än en gång skadat vristen/foten. Marcus, löparcoachen, har varnat mig för intervaller "Skaderisken är hög!". ÄNDÅ var JAG DUM nog och gjorde det. Vill ju bli snabb...Men till ett mycket dumt pris att jag inte kan springa alls just nu. Så besviken på mig själv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)