Faller

Hur blev det såhär igen då??? 

Orkar inte - vill inte mer! Vill ge upp nu. Det är så hemskt att skriva så när jag har en så stor skatt; mina barn. Barn, make, utbildning, fast jobb, körkort, villa mm Ja, jag borde vara mer tacksam och må bättre. Men jag faller gång på gång. Ångesten tär. Det gör så ont. Orkar inte. Skiter i allt nu.
Nej, det ska jag inte göra. Jag har en plikt och ett ansvar som förälder. Då krävs det att jag finns kvar för mina barn. Läkare och psykolog har berättat för mig hur det blir för barnen om jag skulle ta livet av mig. Enligt dem spelar det ingen roll om jag tror att barnen och maken får det bättre och ett friare och roligare liv utan mig.
Ok, så jag hänger kvar. Måste! Jag älskar verkligen mina barn - mer än det går att beskriva 💓. Men när det blir för outhärdligt, "glömmer" jag liksom bort det. Får påminna mig om och om igen att jag skadar mina älskade för livet om jag väljer självmord.

Får styra upp dagen för att härda ut: Minstingen till fotbollsträning och sen på kalas hos kompis, öva på linsisättning med mellanbarn, träna på gym, handla, Mandalamålning, försöka hitta på något litet med de två äldsta här hemma.
Orkar jag? JA! Jag SKA!

Det var länge sedan jag skrev något i min blogg. Mycket har hänt...och mycket är trots allt sig likt.

Jag är fortsatt sjukskriven. Har snart gått 2 år sedan jag sjukskrevs (denna gång).

Jag har fortsatt kontinuerlig kontakt med öppenvårdspsykiatrin i Ystad; samtalskontakt, psykolog, läkare, sjuksköterska samt barnombud/kurator. Vilket team. Vilken fantastisk vård och hjälp jag får 🙏. Min samtalskontakt (FVK  - fast vårdkontakt) Camilla betyder mer än jag kan ge uttryck för. Hon är skillnaden mellan liv och död för mig. En gång i v träffar jag henne. 

Jag har under några månader nu genomgått en psykologutredning. Psykologen håller nu på att sammanställa allt vi gjort; samtal, tester, intervjuer, tidslinje, formulär, anamnes mm. Sammanställningen ska snart vara klar. Vad både jag och psykologen redan inser är att det bl.a. handlar om är EIPS (emotionellt personlighetssyndrom. Det man tidigare benämnde Bordline). Antagligen rör det sig om ytterligare någon diagnos. Men mycket handlar om min känslighet redan som barn och min mammas oförmåga att tillgodose mina behov. För henne betydde karriär och det som syns utåt så mycket att hon inte såg mig på det sätt som jag behövde. 

Diagnos sen barnsben är ätstörningar. De spökar fortfarande till och från. Dock inte så mycket anorexia som bulimi.

Vi har gjort utredningen för att jag ska kunna få behandling utefter diagnos. Jag ser fram emot att se vad utredningen lett fram till. Men samtidigt är jag jättenervös.

Nu ska jag snart bege mig till gymmet för att delta i ett Cavemanpass. Trots oro/ångest när jag ska  ge mig av hemifrån, så går jag på gymmet. Det är en skön sammanhållning på IFC (Idrottsfysiologiskt center) och jag känner mig faktiskt hemma där. Jag går in totalt för träningen när jag är där. Ger 100% och förtränger det jobbiga för en stund.

Tack för att du tog dig tid att läsa 😊