Det tänkta och planerade var besök hos samtalsterapeuten.
Samtalet blev istället ett samtal med terapeut och överläkare.
När det går åt fel håll, när det går bakåt och neråt istället för framåt och uppåt, under för lång tid, så blir det ohållbart.
Jag blir närmast desperat. Jag vet ju inte vad jag ska ta mig till för att klara detta.
Jag kan inte ta ett enda vettigt beslut.
Min läkare tog beslutet och jag litar till 100% på henne.
Jag jublar inte över hennes beslut.
Jag vill inte vara här.
Jag vill ha en quick fix.
Beslutet blev att jag skulle läggas in på sjukhuset igen.
Det finns ingen quick fix mot depression och ångest. När inte medicinen hjälper och jag under 4 månader mått allt sämre måste jag, enligt läkaren, läggas in för att under vård prova ut ny medicin och/eller ECT.
Vi får se. Jag kom hit igår och först på måndag kommer jag träffa avdelningsläkare för att diskutera behandling. För ur detta måste jag komma om jag ska orka - om jag ska kunna komma tillbaka till ett liv där jag kan känna glädje, hopp och vilja leva. Ett liv med mina barn och min make.
Förutom inskrivningssamtal, provtagning och annat som hör till, har jag mest legat i sängen...precis som hemma...
Tanken är dock att jag ska komma ifrån det. Men det kommer ta tid. Jag har ju varken ork eller lust.
Personalen (de flesta) är fina och inkännande, pratar med mig och frågar om de kan göra något. Men jag vet inte...Jag orkar inte. Det kommer ta tid...
🧡
SvaraRadera