Svordomar och självironi i leran

Orolig natt...som vanligt! Gick upp redan kl.6 för att slippa tampas med ångesten. Den håller sig borta bättre om jag aktiverar mig med något.
Långpass stod på schemat idag 🏃

Men det är ju inte bara att slänga sig ut på ett långdistanspass. Kolla vädret, vad är lämpligt att ha på sig? Temperatur? Vind? Nederbörd? Jag bestämde mig för mina nya löparbyxor SOC, t-shirt och en tunn vindtät jacka. Det visade sig vara perfekt klädsel.
                                                     

Jag laddade inför löprundan med havregrynsgröt med solroskärnor och hallon, ostsmörgås, kaffe, vatten och Sport Resorb. Efter ett antal löprundor och lopp har jag lärt mig vad som är bra laddning om jag springer långdistans på morgonen. Vid långdistans är det även viktigt att ha med energi att ta under löpningen för att orka och för att inte braka rätt in i den berömda väggen (vilken även finns en i löpningen). 5 dl vatten (ingen energi, men vätska), 5 dl energidryck Tailwind, 1 banan samt 1 salttablett. Visade sig vara en bra energidepå. Drack inte upp all dryck. Men bättre ha med för mycket än för lite.

Jag kom iväg ca 7.20. Det är en speciell känsla att smyga sig iväg på ett långdistanspass, medan de övriga familjemedlemmarna sover.
Jag hade ingen aning om hur detta skulle gå. Depressionen gör mig trött (men inte på det sättet som utmattningssyndrom, som folk har beskrivit för mig, som drabbats av det), nattmedicinen hade inte riktigt gått ur kroppen, på tok för högt blodtryck, blev ett glas rödvin för mycket igår, meningen med livet har jag svårt att ta till mig, destruktiva tankar kommer till mig ständigt...Ja, listan kan göras lång över allt som ev. kunde gå mig emot.
Men nu hade jag kommit ut. Det viktiga var vid starten att springa längre än 10 km - vilket jag sprang i fredags.

De första 5 kilometerna var blytunga. Vid 4 km var jag dessutom tvungen att stanna för "toa"besök (jäkla löparmage som kör igång ibland!)
Efter 4 km tog jag två klunkar Tailwind varannan kilometer. Det visade sig vara ett bra upplägg. Efter 6 km kändes löpningen mycket lättare än den tunga starten.
Planen var att ta mig ner till havet, Mossbystrand, men det var alldeles för blåsigt. Så vid Nils Holgersson Gymnasiet svängde jag av norrut över Hylteberga och Sandåkra. Blåsten tog rejäla tag om mig även där. Men antagligen inte i närheten av hur det skulle ha känts nere vid havet.
Vid 8 km körde magen igång igen - skit också!!!! I dubbel bemärkelse! Men sen höll den sig lugn resten av turen 👌 Ett par kilometer efter detta åkte vindjackan av och salttabletten fick bli påfyllning med tanke på allt salt som lämnade kroppen i form av svett 😆.

Jag sprang mest på grusvägar, en del på asfalt och lite i skogen. Vid 14 km vek jag in i skogen uppe vid Svaneholm. ÄNTLIGEN, kändes det som när jag fick springa lite mer obanat i lera, bland träd och vitsippor. Men plötsligt - ja, plötsligt bara låg jag där. HELT RAKLÅNG i leran.
Det måste sett jäkligt roligt eller klantigt ut. Jag svor en hel harang och var skitförbannad på mig själv som inte lyft på fötterna ordentligt utan snavat över en rot. Men sen vände det och jag började asgarva. Det gäller att använda självironin 😂Skrattade åt mig själv en stund, checkade av kropp och kläder; byxorna så klart leriga - men hela! Skrapsår på händer och armar, ett ömmande knä  -men i övrigt intakt! Så det var bara att maka mig iväg igen.
Det blev ett par långsamma kilometer i samband med detta. I övrigt Steady Pace.
Vid 2 mil satt det fint med bananen  -och sen var det bara att nöta på. 25,2 km denna den sista dagen i april. Nöjd!

Maken assisterar som fotograf hemma i trädgården efter dagens långpass

130,3 km i april.

355,6 km hittills 2018.