Det blev en akuttid där det ganska snart konstaterades att jag lider av en depression, svår episod. Fast jag anade det
Min kärlek och mitt behov löpningen känns som en tung sten - ett berg att bestiga. Jag har inte tagit ett löpsteg på 1 v. Det är mycket lång tid för mig. Nu har jag fått LÖPNING PÅ RECEPT. Precis som jag redan vet, så berättade Lucas för mig vilken positiv effekt löpning har mot depressioner och han vill att jag fortsätter med den: INOM RIMLIGA GRÄNSER OCH UTAN PRESTATIONSKRAV. Så löpning i kombination med mediciner och samtal ska kunna läka mig.
Jag är sjukskriven t.o.m. 30/6 till att börja med. Alldeles för lång tid enligt mig. Men med tanke på hur jag mår, förlitar jag mig på denna överläkare inom psykiatrin. Jag saknar redan mina elever 💓 och att utöva mitt yrke. Men jag vet att jag inte fungerar just nu och ska försöka ta till mig det. Tårarna rinner nerför mina kinder och än en gång tvivlar jag på min duglighet.
Det är tyst här hemma. Barnen och maken har gett sig iväg på sitt. Jag har bestämt mig för en morgonlöparrunda. Men jag vet inte hur jag ska komma ut. Hur ska jag orka??!!! Men jag måste!
Det är lite läskigt att inte känna igen sig. Jag som alltid är så aktiv och man snarare får stoppa än pusha mig. Att löpträna har ju snudd på varit ett beroende för mig. Och nu måste jag tvinga mig, pusha och tala om för mig vad Lucas sa: Löpning är en ordination!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar