Löpstarten

Många funderingar i går kväll och natt. Tänk att det ska vara så svårt för tankarna att ta en paus och bara VILA!

Hur ska jag göra för att snabbast möjligast ta mig ur denna "dipp" (vi kan väl kalla det så? Låter friskare än depression...)? Prio 1 är att sova (helst nattetid!). Jag vet att rörelse är viktigt. Jag vet att jag tar mig snabbare ur detta om jag kommer ut. Jag vet jävligt mycket. Alldeles för mycket. Det bidrar till min känsla av oduglighet; att jag inte klarar av att göra det som jag vet att jag borde och som kan hjälpa mig - och som MAN SKA GÖRA SOM MAMMA, HUSTRU, LÄRARE och LÖPARE. För tillfället är jag urkass och skulle kunna stryka vartenda ett av dessa epitet.

Dessutom spökar mitt blodtryck med mig, vilket säkert bidrar till att kroppen inte vill som jag , och det i sin tur sänker livslusten...kanske..? I morse låg det på 190/105.

Trots detta vill jag göra mitt första riktiga inlägg till något positivt. Därför ska jag skriva om löpningen.

21 februari 2017 tog jag mina första löpsteg (sen högstadiet på 1980-talet). Jag kände mig jättedum och skämdes över att jag skulle ut och springa. "Vad skulle grannarna säga om de såg mig?" "Tänk om någon tänker att jag tror att jag är något." Några löparkläder tog jag inte på mig, för då kanske jag skull se stöddig ut. Så det blev mysbyxor och täckjacka . Smög mig iväg, promenerade upp till det vackra Bräknehus och sprang där 2 varv = 1,4 km. Det blev starten på något som numera är en stor del av mitt liv, en kärlek, ett behov, ett beroende och en fantastisk livsstil. 

Som med allt annat i livet vill jag snabbt fram, utvecklas , prestera...Efter ett par veckor var jag uppe i 6 km (benhinneinflammation och fick ta uppehåll i 3v). Sen gick det i en rasande fart. Jag var snart uppe i milen, sedan halvmarathon(21km) och i september (tror jag det var) sprang jag för första gången 3 mil. Skador har kommit, framför allt vid vrist och fot. Det är stor tyngd som läggs på knän, vrister och fötter under löpningen. Och är man då, som jag var, nybörjare, är den distansutvecklingen som jag hade under knappt 1 år, inte att rekommendera. 

I maj för snart 1 år sedan startade jag i mitt livs första lopp; Vårruset 5km, i Malmö. Det kändes stort. Men jag mådde SÅ dåligt inför det. Startgrupp? Nummerlapp? Bansträckning? Väskinlämning? Allt var nytt. Jag var så rädd att jag åkte in till Malmö i det jag skulle springa i - iskallt! Jag frös så att jag var blå och skakade. Men tänk om jag inte skulle hitta väskinlämningen...Så bäst att inte ha något med mig. Jag mötte andra löpare på tåget som var väl påpälsade och lämnade sedan in ytterkläder i väskinlämningen. Aha! Jag ställde mig i startfållan - totalförvirrad och kissinödig. PANG!  Där gick startskottet. Jag la in högsta växeln och drogs med i ett fruktansvärt högt tempo (efteråt har jag förstått att jag sprang med dem som höll ett 4-min.tempo). Den ena efter andra löparen sprang om mig. ALLA sprang om mig kändes det som. Plötsligt bara snurrade det i huvudet och jag fick svårt att andas - samtidigt som jag trodde att alla sprang om mig. Jag stannade helt enkelt och klev av banan. Då såg jag att ca 50 löpare var före mig och resten, ca 500, efter mig. Men då var "loppet kört". Jag mådde fruktansvärt dåligt, slet av mig nummerlappen och gick mot tåget för att ta mig hem till Skurup. Jag kan inte minnas när/ om jag någon gång har känt mig så totalmisslyckad. Jag grät och grät. Inte ens en medalj...Hade jag tillåtit mig att inte behöva prestera, hade jag kunnat GÅ runt och ändå få medalj. Men så lågt kunde jag väl inte sjunka..?

Jag är en MYCKET ENVIS PERSON. Jag har börjat inse att min pappa hade rätt på den punkten och att min make har rätt på samma punkt.

Dagen efter Vårruset skulle jag bevisa för mig själv att jag visst kan springa 5 km utan att braka. Och det kunde jag såklart - nya tag mot nya lopp