Men det blev bättre sen.
Upp tidigt i morse. Ångesten tillåter mig inte att ligga och dra mig. Hade inga speciella planer. Åt frukost, kollade mail och fixade sen frukost till min barnatrio + ett övernattande barn (maken ligger genomförkyld med feber).
Tog på mig löparkläder utan att egentligen ha bestämt mig för att springa. Men bestämde mig såklart för en löptur när kläderna åkt på. Vart? Hur långt? Visste inte. Inte likt mig att vara så oplanerad och ostrukturerad...
Klev utanför dörren och gav mig i väg. "Burr" säger löparklockan efter varje km och visar då i vilket tempo jag sprungit senaste km. Min första km brukar ofta gå långsamt på en bra bit över 6 min. Men nu visade klockan 5:58 på första kilometern. Jisses! Det gav mersmak och sporrade mig. Där och då bestämde jag mig för en 5-km.runda och att försöka hålla varje kilometer under 6 min.
Döm om min förvåning när kilometer två gick på 5:24. Sen bara gick det av sig själv med sista kilometern på 5:22. YES! Det blev en sluttid på 27:44 min. Mitt pb på halvmilen. ÄNTLIGEN! Äntligen fått upp lite tempo.
Jag tycker dock att det är långdistans som är det givande med löpningen. Men dessa korta temporundor ger en god variation och kompletterar de längre och lite långsammare rundorna.
Glädjen över den snabba löprundan la sig snart...Ingen glädje som sitter i länge numer. Men jag kände mig iaf glad direkt efter "resultatet".
En hel del ångest idag, vilket har gjort att jag hållit igång. Utöver löprundan har jag städat och bäddat rent i sängarna, varit och handlat samt avkalkat kaffebryggaren. Jag är trött, men vågar inte slå mig till ro. La mig i soffan och försökte läsa lite (har hållit på med denna deckare hela sommaren...). Men det fungerar inte mer än ett par sidor i taget.
Jag är less på denna ständiga oro och ångest, trött på att aldrig få landa liksom. De mörka tankarna tar så lätt övertaget då. De allra svartaste kommer tillbaka emellanåt. Dock inte så ofta som innan jag låg på sjukhuset (medicinen börjar väl verka nu).
Med tanke på den lilla förbättringen vad gäller depressionen, så känner jag att det kanske finns hopp ändå 💕
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar