Man borde - men jag orkar inte! Det går ingen nöd på barnen, det vet jag. De har varit på badet med maken, maken och jag har varit med dem i Glimminge hus, i Ystad och på Tosselilla och de leker med kompisar. Men det dåliga samvetet gnager ändå i mig. Jag vill dela glädje med familjen och känna att jag vill göra saker. Men jag vill faktiskt ingenting förutom att ligga här. Jag vill väl egentligen inte det heller .Vissa dagar är mer uppgivna än andra. Idag är en sådan dag. Med uppgivenheten kommer ofta ångesten också. Det tar på krafterna!!!
När man legat på psykiatrisk avdelning är ens ordinarie mottagning skyldig att kalla till ett besök, senast åtta dagar, efter att patient kommit hem. Idag var ett sådant besök. Jag kände redan innan starkt motstånd till detta besök; eftersom både min samtalsterapeut och läkare är på semester så blev besöket hos en, för mig, okänd person. Jag har inget som helst behov eller någon lust att öppna mig för någon jag inte ska ha vidare kontakt med. Det tror jag att jag visade ganska så tydligt. Stackars sjuksköterskan som jag var hos. Jag slöt mig som en mussla, svarade fåordigt...Kände mig bara irriterad. Hon försökte få ur mig mer, men insåg väl till slut att jag inte ville. Så det blev inget långt besök.
Jag vet inte hur resten av denna sommar kommer att bli. Jag vet inte om jag kommer till att må bättre. Jag vet inte när jag ska börja jobba igen. Jag vet ingenting. Men jag önskar så mycket att jag var en gladare och mer energigivande mamma 😪
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar