Komplext

Ja det är ta mej fan komplext.
Jag är ta mej fan komplex.
Jag är ingen lätt människa.

Sista läkarsamtalet på sjukhuset, då när jag sa att jag ville bli utskriven och inte överläkaren ville det, så sa han till mig: "Du är ingen lätt patient att hjälpa. Jag hoppas att du har en klok terapeut som kan sticka hål på den där ytan du har." Ö.L kliade sig på hakan och såg bekymrad ut. "Det behövs någon proffsig för att komma dig in på livet".

Jag vet att han har så rätt. Det är inte första gången jag hör detta. Jag är ingen lätt människa - och jag är definitivt inte lätt att hjälpa. Jag ser oftast hyfsat pigg ut, välvårdat yttre, ställer upp för andra, vill vara stark, trevlig och glad utåt, svarar tydligt på tilltal och är intellektuellt närvarande - hur jävla mycket kaos det än är på insidan.
Jag vet inte varför det blivit såhär, varför jag är som jag är, varför jag döljer det svarta. Jag är uppfostrad av en äldre far där känslor inte var något att prata om, där det intellektuella var viktigast. Uppfostrad av två föräldrar där ytan utåt var mycket viktig; man skulle prestera, vara duktig och glad - vara positiv utåt. Då är det ta mej fan inte lätt att få sin första depression vid 12 års ålder. Vad skulle jag ta mej till liksom? Hela världen rämnade ju! Jag slöt mig inom mitt skal och krympte mig själv både kroppsligt och själsligt!

Detta sitter i nu 36 år senare; visa inte vad du känner!!! Håll det inom dig!

Att jag skriver om detta idag, föranleddes av ett läkarbesök i Ystad på Capio hos en överläkare i psykiatri - en mycket klok, fin och förtroendeingivande sådan. Jag träffade honom eftersom min läkare och samtalsterapeut är på semester. Det kändes helt ok. Det kändes t.o.m bra. Jag såg välvårdad ut; blus, långbyxor, håret uppsatt och solbränd efter mina löprundor - men insidan skrek av ångest. Han såg detta. HAN SÅG ATT JAG INTE MÅDDE BRA TROTS ATT JAG INTE SKRIKER UT DET! Tack!!! Han förstod dessutom att jag inte ville berätta allt för honom nu när han enbart fanns som ett stöd när mina ordinarie är på semester.

Jag vet inte hur mitt liv kommer bli. Det är så svårt. Jag gör små utflykter med barnen på deras sommarlov, jag tar mina löprundor och går på enstaka gruppass på IFC. Men jag känner ingen glädje någon gång. Jag gör en massa saker som en robot. Ju mer ångest jag har, desto mer saker gör jag. Så är det iaf nu när resten av familjen är hemma. Under sjukskrivningen när resten av fam. är på jobb/skola, lägger jag mig hellre i sängen, tar något ångestdämpande och somnar.
Men hur det än är, så har glädjen slocknat, ljuset blivit mörker, uppgivenheten är påtaglig och...ja jag  vet inte...Men jag vet iaf  att jag är jävligt svår att komma in på livet...