Kroppen minns

Kroppen minns.
Kroppen reagerar.
Kroppen reagerar negativt.
Kroppen visar att detta är fel.

Har man en gång varit anorektiker, speciellt om man var det under så många år som jag var det (från jag var 12 år till jag var ca 36 år), så reagerar kroppen starkt - även efter över 10 år utan ätstörningar, om kroppen utsätts för bantning, för lite matintag eller svält igen.
Det går blixtsnabbt och kroppen sätter in alla cylindrar.

Eftersom mina långa och många sjukhusår som yngre, främst hade med ätstörningar att göra, så är sjukhusmiljöer så starkt förknippat med svält för mig. Det är som att den stämpeln aldrig går ur.

I tisdags åt jag både frukost och lunch som vanligt där hemma. På em "skickade" ju min läkare hit mig till sjukhuset. Jag åt inget mer den dagen...jag åt inget i onsdags heller...
I torsdags började jag äta lite. Men det är sjuka tankebanor och mönster. Varje dag samma sak. Frukost; 1 knäckebrödsskiva med tomat. Lunch: 1 äpple. Middag: en liten slev av det som serveras. Kvällsmat: 1 knäckebrödsskiva med tomat.

Kroppen skriker "SLUTA LOTTA!!!" Min hjärna skriker tillbaka "JAG KAN INTE UNNA MIG ATT MÅ HELT BRA!"

Det är som att jag hela tiden måste göra något dumt mot mig. Här måste jag ta alla mediciner och allt är skyddad verkstad från att kunna vara "dum" mot sig själv på andra sätt. Så vad ska jag då ta till..? - Jo det blev att gå in i en närapå-svält-period.
Och då reagerar kroppen; yr, lock för öronen, svag, svamp på tungan mm mm Jag hatar det!!! Hatar! Kroppen blir ju dessutom så svag. Ännu tröttare och mer orkeslös än den redan är pga depressionen.
Jag vet hur dumt detta är. Så vansinnigt! Återhämtningen tar längre tid, antidepressiva medicinen har inte lika bra effekt, sömnen försämras et.c.
Jag är hungrig, vrålhungrig emellanåt. Men det är som att jag inte får tillåta mig mer än "schemat" jag bestämt.

Jag vet inte vad detta står för. Men något är det som gör att jag inte tillåter mig att ha det bra.
Fuck alla sjuka tankar