Löpningen

Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men det ska gå.
Det är inte lätt, men det måste gå.
Det är inte lätt, men det går.
Det är inte lätt.

Jag har varit hemma från sjukhuset precis 1 vecka nu med många downs. Visst hade det varit klokt att vara kvar 1 v till (som läkarna rekommenderade); låta medicinen ha gett verkan (eller inte och i sådana fall byta ut den) och fått vila mer.
Men jag valde att åka hem och har då att rätta mig därefter. Jag är fruktansvärt trött - konstant! Lägger mig en stund per dag, men det känns inte tillräckligt.
Ångesten är tuff emellanåt och jag ser då ingen annan råd än att ta vb-medicin.

Detta kan väl vara ok. Ja det är ok - OM DET ÄR FÖR EN TID! Men det som oroar mig är framtiden. Hur mår jag om några månader? Om ett halvår? Om ett år? Om 10 år?

Jag fortsätter med löpningen. Jag har ytterst sällan ångest när jag springer. Tyvärr har den ångestdämpande effekten som löpningen ger, ingen längre verkan, utan verkar under löpturen samt ca 1 h efteråt.
I morse sprang jag 12 km. Det var på ren envishet. De senaste rundorna har varit tuffa. Det är som att kroppen inte riktigt är med mig. Men jag har ett pannben och en envishet som få (har jag fått höra). Har jag bestämt mig så har jag och idag fick skallen styra över kroppen. Det var svettigt, jobbigt, tufft och "jag-orkar-inte-känsla". Men jag orkade - på något vidunderligt sätt 👊

Jag minns såväl sista löprundan innan jag lades in på sjukhuset; Häckeberga runt. Det gick rent åt helvete. Jag tog mig runt 23,5 km. Men det var var det tuffaste jag någonsin genomfört vad gäller löpning. Jag grät och stångades om vartannat. Jag minns även sista löppasset med IFC då vi körde backträning. Kroppen ville inte - den lydde inte! Jag "backade" och stod över sista rundan backe. Min coach, som vet en del om hur jag mår, förstod och pressade mig inte (vilket ju annars är bra om han gör! Men i detta läge förstod han - och jag är så tacksam för det). Löpningen håller mig vid liv. Jag är ganska så övertygad om det. Om man nu kan vara ganska övertygad...Antingen är man övertygad eller så är man väl inte övertygad..? Hm, ja ni får tolka mitt uttalande på det sätt som passar er. Jag känner mig dock ganska övertygad om saken i fråga.

Jag längtar till löpningen går lätt igen, till den är en njutning och jag känner att jag är nöjd efter löppassen. Den tiden kommer om jag kämpar vidare...tror jag...

Så länga jag har lopp inbokade måste jag kämpa vidare och hålla mig vid liv. Och det återstår 4 (eller 5 detta året)
Ultravasan
Midnattsloppet
Halvmarathon Skanör-Falsterbo
Kullamannem Dödens zon
(ev. Tjörnarparen 50km)

Vi får se hur det går med loppen. Vi får se hur det går överhuvudtaget med mig.
Det är inte lätt - det är tufft!