Denna tanke skrämde mig

Jag vet inte vad som är vad längre.
Vad skapar vad?
Hur ska det vara?

Den sista tiden har varit, rent ut sagt, skittuff. Jag känner mig allt mera nedstämd och de svarta tankarna bombarderar mig varje stund de får en chans. De säger att jag inte ska vara snäll mot mig själv, de letar efter sätt att lura mig till att göra saker som inte är bra för mig. Ibland lyder jag - ibland står jag emot.
Ångest, depression - och allt gör mig så TRÖTT!!! Idag har jag sovit 2 h. Det var inte meningen. Jag skulle bara lägga mig och vila efter att ha varit inne en sväng i Ystad; lämna dottern på nya skolan samt få medicin på mottagningen.
Jag hade kunnat sova mycket längre än 2 h, men tvingade mig upp med tanke på nattsömnen. Två koppar kaffe och lite att äta. Satt sen och stirrade tomt framför mig. Hur skulle jag orka ta mig vidare? Ta mig upp ur stolen, ta på kläder igen, sätta upp håret och sen möta dottern vid tåget och hämta sönerna på fritids. Det kändes oöverstigligt. Jag blev ännu tröttare, tomstirrade - och sen ringde dottern: "Hej mamma! Ska det stå Malmö på tåget jag ska med?"
Och det ska det ju. Då insåg jag att NU! Så jag kom över berget och fick hem hela min barnaskara.

Jag har inte orkat löpträna eller träna överhuvudtaget sen i torsdags. Känner mig som världens lataste. Men det har inte gått. Fredag och lördag tillbringades till största delen i sängen. Söndag hade vi lovat barnen Tivoli i Köpenhamn. Jag behöver antagligen inte berätta att det, för mig, var ett mycket tufft "projekt". I bilen dit blev jag rädd över min egen nedstämdhet och plötsligt slog mig en tanke "Tänk om jag faktiskt blir så uppgiven att jag tar mitt liv. Tänk om jag  faktiskt inte orkar mer".
Denna tanke skrämde mig. Ibland mår jag så dåligt att det är svårt att se och tänka klart.
På tivolit levde barnen upp. Maken var också på gott humör och jag gjorde så gott jag kunde. Jag var konstant trött och kunde inte känna någon glädje. Men att se barnen glada och nöjda betyder mycket.

Som sagt, ingen träning sen i torsdags, men till ikväll har jag bokat in mig på ett fyspass på IFC. Känns jättenervöst. Jag vet inte varför, jag har ju tränat där i snart 1 år och trivs. Men ALLT ger mig ångest! Det gäller bara att våga gå emot och göra goda saker trots ångesten. Och träningen är en god sak  - av fler än en anledning. Fysisk ansträngning/träning är bra vid ångest och depression. Dessutom isolerar jag mig allt mer och vet att jag bör gå emot det för att det inte ska bli ännu värre och jag ska utveckla någon slags social fobi. På IFC slipper jag prata och vara trevlig (ja, alltså jag är inte otrevlig heller 😂), men träffar ändå människor jag trivs med och vi tränar ihop.

Det blir nog bra...