Livet går vidare...

MORGONÅNGEST från helvetet!
Jag hade satt klockan på ringning 9.15 i morse...ut i fall att...jag skulle få en lugn morgon...och kunna sova ut...

05.30 vaknade jag. Låg kvar, andades djupt, försökte slappna av. Oron växte och blev till ångest. Upp med ett ryck ur sängen; kaffe, frukost, bläddra ofokuserat i morgontidningen.
Ångest måste vara ett djävulens påfund! Hjärtat rusar, magen värker, tryck över bröstet och du kan inte fokusera på annat än de mörka tankar som bombarderar dig.

Maken vaknar och kommer upp vid 9-tiden.
Jag sitter som ett nervvrak i fåtöljen.
- Är det jobbigt idag? frågar han
Tack för att du såg det älskling ❤️

Jag måste tyvärr ha löpvila ett par dagar nu pga värk i höft, rygg och sätesmuskler. Men träningsfri fixar jag inte att vara. Under träningspass och löpning har jag mina få ångestfria stunder. Så träningspass på IFC kl.10. När vi stod där framme vid tavlan för att gå igenom dagens pass ville jag bara fly. Ångesten och alla känslor/tankar om hur jävla usel jag är, sköljde över mig. När jag dessutom konstaterade att det var ett pass med teamwork 2&2, så var jag SÅ nära att cykla hem igen. Men samtidigt är jag fruktansvärt envis och "ge-upp-grejer-när-jag-väl-bestämt-mig" är inte jag!!!
Det var ett tufft pass med både styrka och kondition (där kondition är till min fördel) och jag gick all in. Det var superhärligt!

Jag cyklade hem ångestfri, kom hem till ett tomt hus (min fantastiska make hade tagit alla tre barnen till Malmö för festival, lunch, lördagsgodis och bio), duschade och åt lunch - ångestfri ❤️
Tröttheten kom över mig. Knockade mig. Jag la mig i mörkerrummet. Ångesten kom krypande. Mörka tankar, ångest, mörka tankar, ångest.

Jag somnade. Till slut somnade jag. Så skönt!
Vaknade - med ångest!!!

Make och barn fortfarande i Malmö. Tack och lov. I dessa ångeststunder vill jag inte prata eller vara med någon (förutom min samtalskontakt/och/eller läkare på Capio). Det som rör sig innerst inne i mig berättar jag inte för någon för utom mina behandlare. Här på min blogg berättar jag enbart ytligt.

En kopp kaffe, lite mellanmål och sen cykeln till ICA. Skönt att ut och röra på sig igen. Men besöket på ICA var lika jobbigt som det varit den senaste månaden. Jag går in och hoppas vara osynlig. Tittar ner i golvet samtidigt som jag sneglar åt sidorna så att jag kan "fly" om någon ser mig som ev vill prata...

Jag fixade det. ICA-besöket gick. Cyklade hem, packade upp. La mig i sängen igen.

Familjen kom hem. Tre glada barn och en trött make.

Ångesten tär, livet går vidare, barnen leker och bråkar, i morgon är en ny dag, livet går vidare...