Jag brukar inte ha ångest på natten. När jag väl somnat, med hjälp av medicin, brukar jag kunna somna om varje gång jag vaknar, fram till ca 6.00. Men i natt var det annorlunda. I natt ville inte ångesten lämna mig. Jag somnade strax efter 22. Men redan efter 3-4 h väckte ångesten mig igen. Det är så obeskrivligt hemskt. Det gör så ont!
För mig börjar det som en elektrisk stöt, en blixt som skär genom och skakar om hela kroppen. Sen fortsätter det som ett evigt, tuggande, malande, värkande helvete i magen. Det sprider sig till benen och inte en tanke tänks klar.
Detta med benen och den ologiska hjärnan kan jag leva med när jag har ångest. Men det som känns i magen är outhärdligt! Det gör så jävla ont! Det tär!
I morse när jag gick upp var det med ångest och jag kände tydligt av nattens vakentimmar med ångest. Den inplanerade löprundan gav mig ännu mer ångest. Frukost, ombyte, sen då..? Mina känslor, mina tankar och min kropp skrek efter att bara få ge upp, lägga sig, dra täcket över huvudet och skita i allt. Men jag gick emot detta och sprang 8,22 km. Inte särskilt långt, men tempot har blivit högre. Om det var tempot, värmen, ångesten eller sömnbristen som gjorde löprundan tuff vet jag inte. Men jag tog mig igenom den, kom hem till två av fyra barn som var vakna och åt frukost. Jag duschade, kände mig hyfsat nöjd med löpningen, ångestfri, la mig i sängen och somnade...Sov inte djupt utan hörde barnen leka, prata och sorla i bakgrunden.
Jag hade tänkt ta med barnen och åka till havet. Men när åskan mullrade och blåsten tog i, då valde jag att ställa in havsbesöket. Barnen verkade nöjda ändå och fortsatte sina lekar/filmer/studsmattehoppande.
Lunch, mörkerrummet, ICA, fika till barnen, mörkerrummet...Ja idag känns det som jag legat i sängen mest hela dagen.
Övernattningskompis har åkt hem till sig, maken har kommit hem från jobbet, middag intagen och likaså sängen för min del...
Vill liksom bara få tiden att gå. Gömma mig. Men sen då? Jag vet inte. Första anhalten att längta till är besöket på Capio på fredag. I övrigt vet jag faktiskt inte...Vänta ut ångesten...vänta på att få känna mig glad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar