Men nu är ork, motivation, lust, mil, pannben och allt annat som krävs, totalt slut. Ångesten tär på mig ständigt. Maken säger att han aldrig sett mig må så dåligt. Utöver löppass och passen på IFC, har jag legat i sängen i mörkret fyra dagar i rad nu.
Börjar kolla på möjligheterna att avboka hotell i Mora samt tågbiljetter...Jag vill inte, orkar inte, kan inte!!! Går inte med denna ångest och uppgivenhet!
Min samtalskontakt på Capio frågade i fredags om jag inte behöver läggas in igen. Jag sa prompt nej. En bit in på samtalet återkom hon till möjligheten att läggas in. Hon pratade med mig kring alternativet att tillkalla en läkare för att göra en bedömning. Men nej! Jag fixar detta!!!
I dag är jag inte lika kaxig. Kan inte någon bara ta ett jävla bra beslut som gör att det blir fantastiskt jävla bra.
Jag vet inte vad som är värst; uppgivenheten eller ångesten. De mörka tankarna eller ångesten. Helvetet eller helvetet.
"Skyddande faktorer" som det så fint heter; barnen samt etablerad på arbetsmarknaden.
Jag vet inte...Tvingande livsuppehållande faktorer. Hade jag inte haft barnen hade det varit så mycket lättare att ta ett beslut att lämna. Men nu finns mina helt underbara barn. De behöver båda sina föräldrar. De behöver även sin mor. Så sägs det i alla fall. Jag är dock övertygad om att maken/barnens far skulle fixa detta utan mig.
Men jag tar inget beslut nu. Jag tar inget beslut utan diskussioner med samtalskontakt och / eller läkare på Capio.
Måste prata, ventilera, diskutera eller vad man nu ska säga. När jag är i detta läge vill jag att någon tar ett beslut åt mig. Jag känner mig inte i stånd att göra det själv.
Jag vet varken ut eller in. Men längtar så in i helvetes mycket till på tisdag när jag får träffa både samtals- och läkarkontakt på Capio igen. Fram till dess; just survive!
Idag är det sönernas sista dag på sommarledigheten. Det har blivit mkt film...legolek...Men jag tog mig även samman och cyklade med min fina barnatrio till fiket där de fick välja vad de ville som en sista sommarlovsfika. Barnen uppskattade detta -jag satt med ångest och frågade mig själv vad jag egentligen uppskattar numera. När kände jag glädje sist? Rutinmässigt och rent intellektuellt vet jag ju vad barnen tycker om och uppskattar. På det sättet underlättar det att göra saker med dem som jag vet att de tycker om.
Natten till idag blev den värsta på mycket länge. Trots en enorm trötthet och sömnmedicin fanns det inte en tillstymmelse för mig att kunna somna igår kväll. Timmarna gick...det blev midnatt...Satte på TV:n igen...Klockan blev 01...gick upp och åt 1 banan...Den blev 02...Gick en runda i huset...La mig i sängen och halvdåsade framför TV:n. Ångesten tärde så in i helv...! Jag började bli riktigt rädd. Får jag inte ens sova kommer jag bli ett vrak. Jag kommer inte fixa detta! Tog en rogivande tablett. Kände ingen verkan.
Till slut måste jag dock ha somnat. Vaknade vid 7-tiden. Sov lite till och sen gick upp vid 8-tiden. Inte många timmars sömn och trycket över bröstet fanns där. Är det nu jag ska ge upp?
NEJ! Klart att jag inte kan. I morgon ska jag vara med på minstingens inskolningsdag på fritids. På torsdag ska dottern börja ny skola i Ystad. Klart jag ska finnas med då.
Kom igen nu Lotta!!!
Åt frukost. Bytte om till löparkläder. Bestämde mig för att det inte blir något UV45 på lördag. Men springa vill jag och gav mig ut på en 12,5km löprunda.
En riktigt skön runda där jag bestämde mig för ett lågt tempo men ändå hade ett genomsnittstempo på 6:04 på detta hyfsat långa pass. NÖJD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar