När mina "trygghetspersoner" äntligen kommer tillbaka efter semestern - då tänker jag att äntligen igen!
Men det blev så totalt jäkla jobbigare än jobbigast.
Jag hade samtal med min kontakt på Capio igår igen efter ganska lång tid. Sist vi sågs var när hon var hos mig på sjukhuset i slutet av juni. Jag har förträngt, gått på, förträngt, gått på...Men igår kom allt tillbaka liksom. Så glad jag är för det. Så glad och sådan lättnad att äntligen få träffa C igen.
Men det var tufft - så jäkla tufft! Jag har ju under sommaren nästan låtsas att jag mår bra...
Men när man i stort sätt isolerar sig från vänner och umgänge p.g.a rädsla att vara fel, säga fel, göra fel, när man gör saker som inte är bra för ens hälsa, när man har behov av att sova/vila/dra sig undan konstant -då mår man inte bra. Såklart! Och igår började arbetet igen med detta trassel. Denna härva av ångest, av negativa tankar, av att inte vara värd att få finnas till.
I dag hade vi ett kort samtal per telefon och jag ska tack och lov få träffa C redan på fredag igen. Nästa vecka ska jag få träffa både henne och min läkare. Svensk sjukvård 💓
I går kväll var den värsta kvällen på länge och idag har det varit hell! Ni som inte mått dåligt på detta sätt förstår kanske inte riktigt. Men en lugnande tablett och sedan medicin att sova på kan vara skillnaden mellan liv och död. Det är skillnad på att missbruka och på att ta lugnande vid behov. Igår var det ett SKRIANDE BEHOV!
Även idag har varit en mycket jobbig dag. Men jag kan bita ihop och ge kraften och orken till barnen. Det har jag gjort idag - till fyra barn; mina tre + ett extrabarn 💓 Lunch och sedan 3 h på badet. Glada barn - vilket gör att jag kämpar vidare.
Vilat. Tvekat. Orkeslös.
Det blev ingen träning idag, ingen löpning, ingenting. Men barnen har fått bada, ett av barnen har kompis här som sover över. Barnen 💓 Mår de bra så fungerar mitt liv. Eller tvärtom. Jag måste orka, leva vidare och finnas för min fantastiska barn 💓
Ibland känner jag att det inte finns någon mening med att gå i samtal, ta mediciner, att överhuvudtaget kämpa. Jag har ju mått dåligt sedan jag varit riktigt liten. Oron började i 6-årsåldern. Ångesten i 12-årsåldern - och då kom även ätstörningarna. Genom hela högstadiet var min kamp att vara bäst i klassen, vara bäst på fiol (förutom fantastiska Ragnhild 💓 - som tyvärr tog livet av sig redan under gymnasietiden) samt gå ner allt mer i vikt. Jag kämpade mot den förbaskade vågen.
Striden med vågen gick upp och ner. Men när jag var ca 30 år vägde jag 27 kg och var så jävla stolt över det!!!
Stolt över vad? Mådde ju så jäkla dåligt! Ja, ni kan bara tänka er. Ens bästa vän är en våg - när den går ner. I övrigt fanns ingen eller inget!
Tvångsvård, sondmatning, dropp...Kroppen skrek efter näring. Kroppen skrek efter att få liv i sig. Bulimin tog allt mer överhanden...Skam! "Du har bättre karaktär som anorektiker än som bulimiker!" Så kändes det ständigt. Så känns det än idag. Trots detta känner jag mer med bulimiker än med anorektiker. Det är så tragiskt och så skambelagt. Precis som med alkoholism. Men allt detta är sjukdomar. SJUKDOMAR! Inget av detta uppstår om du inte mår fruktansvärt dåligt och akut skriker på hjälp!
Jag vet inte. Jag vet ta mej tusan inte hur det kommer gå. Men jag är lyckligt lottad med min make och tre underbara barn som går före allt. Dessutom har jag funnit kärleken till löpningen. Så det finns en dag att vakna upp till i morgon. Det finns något att kämpa för. Så har inte alla det.
Idag har inte orken funnits ens till löpning (och då är det illa). Men i morgon är ett pass inplanerat. Vi får se...jag vet att jag måste akta mig även vad gäller träningen. En gång missbrukare alltid...Det spelar ingen roll om det är mat, svält, träning, städning -men missbruk är missbruk. Så löpningen hoppas jag kunna vårda med ömhet och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar