Konstigt detta med min träning

Ännu en av dessa aftnar har passerat. En midsommarafton, utåt sett lugn, med familjen.
Jag startade dagen med en 9 km löprunda och var sen med familjen hela dagen. Jag är inte van numera att vara så tätt samman en hel dag. Jag sover ofta bort många timmar eller drar mig undan på annat sätt. Men midsommarafton är en festdag och det krävs av mig som mamma att var med familjen - som jag ju älskar över allt på denna jord 💕💕💕
Mycket god mat, 3-kamp, andra lekar och en kväll med film 💕

Varje afton och helgdag påminner mig om de högtidsdagar jag tillbringat på sjukhus eller varit isolerad i min lägenhet. Jag tror nästan jag har tillbringat fler högtidsdagar på sjukhus än hemma. Men de 11 senaste åren har jag tillbringat med maken och snabbt har vi "byggt upp" en familj att vara med i stort sett alla årets dagar.

Ångestnivån är hög. Jag har mycket svårt att koncentrera mig och skapa något hållbart. Att se en film är dömt att misslyckas. Att lyssna på nyheterna  är omöjligt.Tittar på TV-rutan, ser bilderna - men inget går in i hjärnan. I morse hade jag bokstavligt ont i varenda liten del i kroppen av ångest. Det börjar alltid i magen och sen sprider det sig. Benen skakar och bär mig knappt.
Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå på någon träning idag. Var ganska säker på att jag ändå inte skulle fixa det. Kroppen var i en fruktansvärd obalans. Men något fick iväg mig och jag rev av ett midsommardagsfyspass med bästa gänget. Så mycket fina människor på Idrottsfysiologiskt center.

Ett tufft pass med burpees, sit-ups, löpning, wallballs, wallclimbs, thrusters, oh utfall, ropeclimbs mm mm . Tufft och mycket givande!

Det är konstigt detta med min träning. Löpningen (långdistans) är verkligen min grej, det jag gillar mest och den gren som jag är bäst på. Men det är aldrig efter löpgruppträningen som jag känner mig som mest nöjd. Tvärtom! Kommer nästan alltid hem från gruppträningen med löpningen och känner att jag inte fixade det tillräckligt bra. Det spelar ingen roll vad de övriga säger eller hur mycket uppmuntran och pushningar jag får från coachen. Jag känner mig aldrig helt lyckad efter de passen. Tyvärr börjar detta tära på mig och jag känner allt mindre glädje över löpgruppspassen - trots en helt fantastisk och underbar coach, fantastiska deltagare och trots att jag älskar löpningen
Idag däremot kände jag att det gick jättebra. Och det på saker som egentligen "inte är jag".
Jag har funderat mycket över detta och tror det har att göra med kraven och prestationsångesten och mina egna förväntningar. På icke-löppassen har jag inga större förväntningar på mig själv. Så många andra som är SÅ mycket bättre och starkare än jag är. Men när det gäller löpningen har jag sådan prestationsångest inför gruppassen och jag vet ju att jag kan löpa ganska bra. Kraven blir för stora från mig själv. Vilket gör att jag tyvärr dödar glädjen och efter varje sådant pass känner mig misslyckad.