Vad modig du är!

Du är så modig som delar med dig. Vad modig du är som skriver om alla dina känslor. Tack för att du öppnar upp dig och berättar.

Ok, först och främst vill jag berätta att jag har min blogg främst av egoistiska skäl. Jag skriver för att det känns skönt att få ner det på pränt. Det känns på något sätt gott i den skrivande stunden.
Jag skriver dock också för att öka förståelsen och kunskapen kring psykisk ohälsa. Det kan drabba vem som helst.

Men en sak som ni ska veta; jag skriver långt ifrån om alla mina känslor och tankar. Jag har SÅ mycket inom mig som jag inte delar med mig av i det offentliga.
Jag skriver så mycket så att jag inte känner att jag blottar mig eller skriver något som senare kan bli till min nackdel.

En fm och em i sängen har passerat. Jag var och lämnade minstingen på grundskolans inskolningsdag, men sen hem och la mig igen.  Nu ligger jag här och funderar på hur bra det är att pressa sig till saker. Jag har bokat in mig på kvällens löparpass. Men när ångesten är såhär stark blir jag som förlamad och tankarna säger mig att jag inte kommer fixa löpningen. Jag sprang 4,2 mil i lördags...men idag vill inte kroppen/tankarna/känslorna lämna sängen.
Dock vet jag att jag brukar må bra efter löppassen. Känna mig nöjd.
Så är det värt att jag pressar mig till det? Ja, jag tror det.

GO!!!