Jag är inte ens i närheten av att tro att det kommer bli bättre. Jag var i en rejäl svacka förra året feb-maj. Mådde riktigt dåligt! Blev inlagd på sjukhus och sjukskrivning på det. Men det gick över! Det gick mycket snabbare över än detta! Jag hade inte heller så här mycket ångest. Det är så tungt detta och jag ser varken ljus, känner hopp eller glädje.
Det är så mycket nu. Så mycket som tas ifrån mig och som jag inte klarar av. I varje möte med andra människor ser jag bara hur misslyckad jag själv är och vad bra/starka/normala de är.
Jag vill känna mig glad och se fram emot saker, möten och händelser. Men det enda jag ser framåt är en lång mörk tunnel utan något slut.
Mitt under barnens skolavslutning igår fick jag panikångest. Det händer inte ofta. Jag lider mest av en konstant ångest utan attacker. Men igår kom det. Jag satt nästan längst fram och visste inte vad jag skulle ta mig till när panikångesten kom. Jag fick svårt att andas och det snurrade i huvudet. Jag ville fly. Men det gick ju inte så som jag satt till, långt fram och inklämd mellan främmande människor. Dessutom oroade jag mig för att jag faktiskt skulle tappa kontrollen så mkt att jag ramlade på vägen ut. Det hann jag tänka . Sen minns jag inte så mycket mer. Men jag satt kvar, höll mig hårt i bänken...Och efter ett tag måste det ha lättat. Hela dagen fortsatte som ett helvete inombords.
Jag var på konditori med barnen, fixade lunch när vi kom hem och fanns rent fysiskt hemma och nära mina barn (förutom mellanbarnet som är med kompis på landet hela helgen) + dotterns kompis. De lekte på som vanligt, skrattade, åt när maten var lagad. Men jag var någon helt annanstans. Jag vill inte ha det såhär!
När man aldrig får vila ifrån ångesten och aldrig känner någon glädje - då är det inte konstigt att man känner sig ambivalent inför livet och dess mening.
Mitt under barnens skolavslutning igår fick jag panikångest. Det händer inte ofta. Jag lider mest av en konstant ångest utan attacker. Men igår kom det. Jag satt nästan längst fram och visste inte vad jag skulle ta mig till när panikångesten kom. Jag fick svårt att andas och det snurrade i huvudet. Jag ville fly. Men det gick ju inte så som jag satt till, långt fram och inklämd mellan främmande människor. Dessutom oroade jag mig för att jag faktiskt skulle tappa kontrollen så mkt att jag ramlade på vägen ut. Det hann jag tänka . Sen minns jag inte så mycket mer. Men jag satt kvar, höll mig hårt i bänken...Och efter ett tag måste det ha lättat. Hela dagen fortsatte som ett helvete inombords.
Jag var på konditori med barnen, fixade lunch när vi kom hem och fanns rent fysiskt hemma och nära mina barn (förutom mellanbarnet som är med kompis på landet hela helgen) + dotterns kompis. De lekte på som vanligt, skrattade, åt när maten var lagad. Men jag var någon helt annanstans. Jag vill inte ha det såhär!
När man aldrig får vila ifrån ångesten och aldrig känner någon glädje - då är det inte konstigt att man känner sig ambivalent inför livet och dess mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar