När man inte orkar.
När man inte vill.
När man vet att det inte går.
När man bitit ihop tillräckligt.
När man kapitulerar för ångesten.
Idag går det inte och jag orkar inte kämpa emot. Något gör mig livrädd - men jag vet inte vad.
I sängen, där är det som tryggast. Ångesten tär i mig även här, men reser jag mig, lämnar sängen, möter mer av vardagen och livet - då kommer jag gå sönder. Det är så det känns.
Livet går dock vidare och vardagen med dess uppgifter väntar på mig. Jag skulle helst vilja gräva ner mig här i sängen och ta (inte bara en) ångestdämpande medicin som ger mig en rejäl knockout.
Men det går ju inte. Om ett par timmar är det dags att följa med minstingen till ännu en inskolningsdag i grundskolan.
I kväll är det löpgruppen. Jag mår bra av löpningen, den gör mig mycket gott. Men inför ikväll känner jag enbart prestationsångest. Tänk om jag inte fixar det, inte orkar... Jag kanske aldrig mer kommer klara av att springa. Utöver familjen har jag bara löpningen och jag är så jävligt rädd att mista den. Men hur ska jag kunna springa med tryck över bröstet? Med en mage som är i uppror? Med en kropp som inte orkar?
Jag vill fortsätta springa - men jag orkar inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar