Att leva i en loppbubbla några dagar var bra för mig. Det var fullt fokus på loppet; upplägg, nervositet, praktiska bestyr, genomförande och målgångsstolthet.
Men nu är vardagen tillbaka och med den...ja en massa oro som tyvärr har lett till en del ångest, vilket nu lett till stor nedstämdhet...eller ja, stark känning av depressionen.
Det går att lura depressionen och ångesten några dagar - men sen är det tillbaka.
Jobbet...Det stressar mig och ger mig SÅ mycket ångest inför hösten och framtiden. Jag vet ju varken ut eller in nu. Det enda jag vet är att jag inte ska ha kvar min underbara klass. Det är en stor sorg för mig. Det gör ont i mig varje gång jag tänker på det. Jag har gråtit, varit förbannad, förtvivlad, försökt förtränga. Men det är så det ser ut.
Jag träffade ju min chef för ett par veckor sedan där hon la fram det som så, att för att jag ska orka vill hon att jag kommer tillbaka försiktigt och inte är mentor för någon klass. Detta även för att klassen ska ha en kontinuitet i sitt mentorskap. Kommer jag tillbaka med ett mentorskapsuppdrag i höst finns risken att jag går all in och brakar igen...och därmed behöver vara borta från klassen igen...kanske...Det var i alla fall så min chef resonerade. Själv vet jag inte riktigt vad jag vill. Stundom känns det som att jag aldrig mer i mitt liv vill tillbaka till jobbet. Jag vill undervisa! Jag vill vara lärare! Men jag orkar inte med kollegor, gemenskap, det sociala. ORKAR INTE!
Jag sov en del igår. Ledsen och rädd inför framtiden.
Idag har jag tagit en mycket kort löptur; 3 km i ett lugnt tempo. Benen känns ok efter lördagens marathon, men övriga kroppen känns sliten och trött.
Senare idag läkarbesök inne i Ystad. Vill egentligen bara sova, men läkarbesöket är viktigt. Vi ska bl.a. diskutera sjukskrivningen resp ev. återgång till jobbet.
Men jag hinner lägga mig en stund nu innan - tack och lov! Älskar mitt mörka sovrum när jag mår såhär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar