Kommer inte ovanför ytan

Vad är normalt?
Vad är onormalt?
Vad är friskt?
Vad är sjukt?

Vem är sjuk?
När är man sjuk?
Är jag sjuk?

Ja, det är jag. Jag har en depression. Det är inte lätt att berätta om den. Jag är iaf inte bra på det.

I morse var jag på mottagningen och träffade både min läkare och min samtalsterapeut. Terapeuten pratade om vikten att berätta för mina barn att jag är sjuk, utan att gå in allt för ingående på mina tankar/känslor. Men att berätta att det är därför jag sover så mycket på dagarna och att det är därför jag inte är så glad som jag brukar eller orkar göra sker som jag i vanliga fall orkar.
Jag har inte sagt mer till barnen än att jag är sjukskriven och behöver sova mycket. Men för att de inte ska gå omkring med funderingar och farhågor är det bra att de vet att jag är sjuk, att jag behöver vila och att jag går till en läkare som hjälper mig så att det kommer bli bra (vilket jag själv iofs tvivlar på). Det är bra att sätta ord på detta. Berätta att mamma har en depression.
Jag ska försöka göra det.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; det är så tungrott denna depression. Jag kommer liksom inte ovanför ytan. Det är som att inte få tillräckligt med luft. Glädjen, livslusten och hoppet finns någonstans, men jag vet inte var.
Den antidepressiva medicinen jag haft nu i 2 månader har inte hjälpt. Så nu ska den kompletteras med ännu en medicin. Läkaren sa att något måste göras - att medicinen jag har nu borde ha gett effekt. Men det har den inte, alltså sattes ännu en medicin in idag. Så får vi se vart det leder i kombination med terapisamtalen.

Förlängd sjukskrivning t.o.m 30 september. Jisses, tänkte jag först. Men nu inser jag att, jaa, detta kommer ta tid. Jag vill ha en quick fix! Kom igen, var glad, orka mer, tänk positivt!!!
Men nää, så är det inte. Jag är så jävla orkeslös och tankarna är så jävla mörka!
Jag håller fast vid träningen. Den dagen jag ger upp även den, då vet jag att allt hopp är ute. Under träningen känner jag ingen ångest och det är en stor befrielse. Det är numera alltid ett stort steg, en kamp att ta mig ut på en löprunda eller gå på gruppträning på IFC. Jag tvingar mig iväg eftersom jag vet att jag får vila från ångest och depressiva tankar under träningen. Och den vilan behöver jag. Men att komma ut, att komma iväg är svårt!
Idag borde jag ta en löprunda eftersom ångesten tär så in i helvete i mig. Men jag vet inte om jag fixar det...