Tänkte

Tänkte ställa in allt.
Tänkte lägga mig igen.
Tänkte välja mörkret.
Tänkte välja det tryggaste.
Tänkte välja det enklaste.

Min kropp och mina känslor visste mycket väl vad som väntade mig idag, utan att jag ens tänkte på det. En utmaningarnas dag.
Jag vaknade mycket tidigt. Spänd som en fiolsträng i hela kroppen. Hög puls och ett dunkande huvud. Omställning till robot.
* Löparkläder på
* Mediciner
* Kaffe och frukost
* Iväg!

Ja, jag bestämde mig igår kväll för att jag skulle ta en löptur idag. Jag visste att jag skulle må dåligt innan eftersom löprundan kunde komma att bli misslyckad om jag inte orkade vad jag föresatt mig. Egentligen hade jag inga exakta planer för turen. Men på något sätt kunde den bli misslyckad...(?)
Min första tanke var 10 km. Men sen klingade coachens ord i mitt huvud, medan jag snörade på mig skorna, om att trappa upp långsamt efter ett maraton. Eftersom jag sprang 3 km första vändan efter maraton är nog 5 km lagom idag. Dividerade med mig själv och landade i tankarna på 7,5 km. I realiteten blev det dock bara 6 km. Det var varmt och klibbigt, ingen glädjefylld löpning.
Varför gjorde jag då detta löppass? - Jo, för att inte känna mig lat.
Löpningen kan verkligen vara njutbar, vara en härlig inspirationskälla. Men detta var inte en sådan runda. Detta gjorde jag enbart för att känna mig duktig och slippa känna mig lat. Hjälpte det? Nej!

Så löpningen var dagens första utmaning. Det positiva med turen var att ångesten var som bortblåst under de kilometerna.

Efter lunch hade jag bokat in en träff för fika på Emporia. Min första inbokade träff utanför hemmet på mycket lång tid. Så detta var en mycket stor utmaning. Jag hade SÅ ONT I MAGEN AV ÅNGEST. Stirrig och stressad. Kunde det inte inträffa någonting så jag slapp åka? En olycka? En hjärtinfarkt?  Händ något! Jag fixar inte detta! Men det hände ingenting och jag valde att bita ihop, ta mig samman och inte avboka detta!

Det blev en mycket fin fikastund på Espresso house med en fantastiskt fin människa. Jag som hade oroat mig för att vi inte skulle ha något att prata om. Oroat mig för att känna mig fel och underlägsen. Oroat mig för allt! Men i dryga 3 h pratade vi. Pratade och pratade.  Vi pratade om sådant som jag aldrig pratar med någon annan om. Tack fina S. Det får vi göra om.

Nu är jag helt slut! Utpumpad!
Jag har även tagit ett stort beslut idag. Ett beslut som har tagit mycket energi och som kommer kräva massor av kraft och styrka av mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det.  Men det är nödvändigt!