Jag är så ledsen över att jag inte kände mer under mitt första marathon, lycka och tårar när jag kom in på Stadion, eufori när jag sprang över mållinjen. INGET sådant kom. Det gör mig så ledsen. Jag var tom...
Jag hade fått höra så mycket om att det inte går att hålla tårarna tillbaka när man kommer in på Stadion och ser målbågarna. Det skulle inte gå att hålla tillbaka tårarna. Efteråt skulle endorfinerna sprudla i dig och lyckoruset göra dig hög.
Detta hände inte mig. Jag hade hoppats och trott att det skulle bli så. Men jag var tom på glädje och tårar av lycka och rördhet.
Det är klart att jag var nöjd och jag är fortfarande stolt över det jag presterade. Men jag varken var eller är glad. Jag var tom...
Åååh , jag vill göra om mitt första marathon, må bra och känna den där speciella målgångskänslan som alla pratar om.
Många bloggar jag läser samt på Marathonsidor där olika personer beskriver sin lopp, så skriver de att "Jag hade roligt hela vägen" "Vilken folkfest. Underbart lopp" "Mina tårar sprutade när jag sprang i mål".
Jag var tom...
Jag var tom...Glädjen och lyckan har inte kommit nu efteråt heller. Det är häftigt att jag klarat detta. Helt galet egentligen efter så lite träning. Men jag är inte glad.
Faktum är att jag inte kan glädja mig över någonting numera. Var på barnträning i morse med sönerna. Alla verkade så glada med sina barn. Jag var tom...
Jag ville också vara glad och känna lycka över att få träna med mina barn. Men det är inte så det känns i mig.
Efter lunch cyklade hela familjen, utom mellanbarnet, upp till Svaneholm för Nationaldagsfirande. Sådan ångest jag hade! Det var hemskt där uppe. Jag fixar det. Det går att genomlida ganska mycket och stå ut för att man måste. Detta gjorde jag för barnens skull och för att det "hör till". Men inget kändes bra.
När kommer något kännas bra igen???
Kommer något kännas bra igen?
Kommer jag någonsin känna glädje igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar