Kan jag inte bara få vakna, stiga upp och äta frukost utan att det är kaos i hela mig?!?? Jag är som ett nervvrak på morgnarna. Hur mycket fixar kroppen utan att gå sönder?
Skolavslutningsdag. Idag skulle jag ju fira med mina elever. Idag skulle jag ju kramas med 25 elever. Idag skulle jag önska dem ett härligt sommarlov. Idag skulle jag vara lärare med min klass.
Men så är det inte. Ett stort, jävla misslyckande! Jag misslyckas ta mej sjutton med allt! Och nu äter ångesten upp mig.
Jag vill att det ska vara bra, bäst! Mina barn ska ha det bra. De ska inte behöva känna av för mycket att deras mamma inte orkar som hon ska.
Jag vill inte gå på någon avslutning idag. Jag vill ta en lugnande tablett och gå och lägga mig. Jag vill slippa ifrån. Men det kan jag ju inte. Mina fina, älskade barn ska ha sommaravslutning och min dotter har pratat om den här dagen länge; förberett kläder, pratat om frisyr samt ska uppträda med dans. Sonen är väl inte lika exalterad över just avslutningen. Men han ser fram emot ledigheten. Hur som helst så kan jag ju inte svika dem. Klart jag ska gå! Det går att klara mycket med ångest och depression. Inte en jävel som möter mig behöver se eller förstå någonting. Psykisk ohälsa är i mångt och mycket osynligt. Det sitter ju på insidan.
Jag var inne i Malmö i går kväll med barnen för att de skulle springa ett lopp. Med var en annan mamma och hennes son. Jag tror inte den mamman märkte någonting på mig. Hon upplevde mig nog som glad och som "vem som helst". Så det går att vara "normal" för en stund. Men det tar på krafterna. Jag var totalt utpumpad när vi kom hem från Malmö - trots att jag sovit mycket på dagen. Det tar på krafterna att hålla upp en fasad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar