Där kan jag liksom gömma mig

Det var några dagar sen sist jag skrev. Energin har lagts på annat.

Hela familjen har varit ledig och hemma fre-sö. Hur mycket jag än älskar min familj så tar det mycket energi från mig att umgås och vara med andra nu.
Så att ha folk omkring mig dygnen runt + mina löprundor och annan träning, har tagit all ork.
Idag är det lite lugnare. Maken på jobb och mellanbarnet hos kompis.

Igår avlade jag ett mycket tufft löppass på ca 24 km - i sagolikt vacker natur. Det var strid, oanade krafter och tårar hela vägen. Men jag tog mig igenom kilometer för kilometer,

Jag har fått frågor och kommentarer kring hur jag orkar med att löpträna när jag mår så dåligt. Helt vet jag inte hur det går till, vad det är som gör att jag uppbådar krafter till löpningen. Men jag har mina tankar kring det:
> Under mina löppass är det jag - och bara jag. Jag får vara ifred och helt själv med mina tankar och känslor. Ett stund att ventilera svåra tankar och känslor.
> Löpningen ger mig kraft. Såväl mental som fysisk. Jag blir starkare av löpningen
> Jag känner mig duktig. Det är inte mycket jag klarar av just nu. Jobbet fixar jag inte, jag har noll tålamod med barnen. Men jag fixar löpningen och får därmed känna mig lite duktig på någonting.

Äh, jag vet inte. Men på något sätt fungerar löpningen. Nu är det dock löpvila ett par dagar. Jag har varit dålig på återhämtning efter Stockholms Marathon. Bara kört på liksom...Men igår på löppasset kändes det tydligt att kroppen skrek efter vila!

Ångesten är oförändrad och alltså konstant. Den gör det svårt för mig att hantera en hel del i vardagen. Jag gör saker som inte är bra för mig, mitt tålamod är noll och intet, jag klarar inte av socialt umgänge utan att må skit och rannsaka mig själv efter varje möte (Varför sa jag så? Varför gjorde jag så? Vad tänkte hen egentligen? mm mm).  JAG VILL HELST BARA SOVA OCH GÖMMA MIG I MÖRKERRUMMET!!!! Men nu har barnen sommarlov och det fungerar inte. Det är jätteläskigt. Nu måste jag möta och tampas med vardagen hela tiden. Maken tycker jag ska hitta på mera saker med barnen och barnen tjatar dagligen om att de vill till badet. Men jag vet inte hur jag ska fixa det!!!
Friluftsbadet här på orten är ett big NO NO. Aldrig i livet att jag utsätter mig för att gå dit med risk att träffa elever, elevers föräldrar, kollegor mm. Idag har jag däremot lovat barnen att vi ska åka till havet. Där är det stort med stora ytor på stranden och jag kan liksom gömma mig. Ändå mår jag dåligt inför det. Den där förbannade tärande ångesten!