Ingen skam - har jag intalat mig

Det gick liksom inte mer.
När jag gör saker som inte är bra för mig.
När samtalsterapeut och läkare på mottagningen idag ansåg att jag blivit sämre och sämre de senaste veckorna.
När jag inte själv orkar ta tag i det jag behöver göra pga depressionen och ångest.

Då hamnade jag här. Det är något de på mottagningen i Ystad väntar med in i det längsta att ta till. Men nu är det akut, enligt dem och jag måste få dygnet-runt-vård.

Psykiatrisk avdelning 86 på UMAS. Jaha...vad ska jag säga? För mina barns skull måste jag kämpa.  Jag ville inte hit. Jag vill vara med mina barn. Men jag vet att jag inte fungerar just nu. Så jag måste ta emot vården och bli starkare.

Jag låg inne här för ett drygt år sedan. Då skämdes jag oerhört mycket över det och jag sa till min chef (som körde mig hit) att absolut inte berätta för någon att jag var inlagd. Men en tanke när jag startade min blogg för ett par månader sedan, var att jobba för att  få bort det skambetonade kring psykisk ohälsa. Så nu tänker jag inte göra det till en hemlighet att jag är inlagd på psykiatrisk avdelning.  Jag behöver hjälp för att inte skada mig, för att ta de mediciner jag behöver och hjälp med att få släppa alla måsten - och vila.

Jag kom in vid 16-tiden. Inskrivningssamtal, läkarundersökning och fick sen rum och säng ca 17.  Jag la mig och somnade med en gång. Jag är så slut! Så orkeslös - och så full av ångest!
Personal är inne och tittar till mig med jämna mellanrum. Tyvärr vaknar jag till varje gång.  Men nu sover jag nog snart igen...