Min tanke var att springa ner till havet vid Mossby. Men riktigt så blev det inte.
Jag tog riktning söderut förbi Skurups kyrka. De två första kilometerna var tunga av frukosten och stela ben. Värmer inte upp när jag ska springa långpass utan tidsmål. De första kilometrarna är uppvärmningen då. Efter 2-3 km kom regnet och sen regnade det konstant, med varierad intensitet, hela turen. Det var skönt! Regnet var som min sinnesstämning. Det kändes som att regnet kom för att sällskapa mig ❤️
Jag svängde in vid Steglarp och fick vid 10 km besluta om jag skulle fortsätta ner mot havet eller om jag skulle börja springa med riktning mot Skurup igen, i lite omvägar. Med tanke på att regnet öste ner just då och vinden kändes rejält, så beslöt jag mig för att hoppa över havet. Sprang istället via Skivarp hemåt igen och njöt av vartenda steg. Vilken ljuvlig löptur. Så mycket man hinner tänka under ett långpass - tänka, bearbeta och ibland t.o.m komma till insikt om svåra saker och fatta avgörande beslut.
Regnet fortsatte att sällskapa mig, medan ångesten höll sig på avstånd. Det är så magiskt med löpningen. När jag springer finns inte ångesten. Jag letade efter den under löpturen, försökte provocera fram den. Men det gick inte.
Jag njöt, men kände inte glädje. Sprang vidare och filosoferade lite kring njutning och glädje. Kan de finnas var för sig eller innefattar det ena alltid det andra? Min tanke är att de inte behöver ha med varandra att göra.
Det här var en löptur jag verkligen njöt av. Men jag kände ingen glädje eller lycka.
Vid 18 km var jag vid Nils Holgersson gymnasiet. Tog fram en banan i farten och dividerade med mig själv kring de sista kilometerna; skulle jag springa samma väg hem igen, förbi kyrkan, biblioteket mm? Njae, då skulle jag komma upp i ca 20,5 km. Så jag valde att svänga in och sprang över Hylteberga och Sandåkra hem. Det blev drygt 23 km.
En helt fantastisk löptur. Jag är så tacksam 🙏
Nu är jag hemma igen sen ett par timmar. Ångesten börjar krypa i mig igen. Men jag ska tänka på denna löptur när jag mår som sämst. Tänka på denna magiska och ångestfria zon.
Härligt! Ja visst är det befriande att springa. Inga krav, inga måsten, bara du och andningen.
SvaraRaderaPS Springer du norrut så passerar du mina släktingar i Janstorp. :)