Jag ska göra det!

Varför är det så tungt? Var för vaknar jag varje morgon med huvudvärk och ångest?

Jag gick upp vid 7-tiden och åt frukost; som en robot. Tog på mig löparkläderna, väckte minstingen och såg till att han fick i sig frukost, kläder på kroppen, tänder borstade och solkräm på huden. Maken hade åkt till jobbet och de två stora sov (lediga idag pga A-dag på kommunens skolor). Yngste sonen och jag travade bort till förskolan för ett sista utvecklingssamtal innan skolstarten i höst. Jag satt där som i en dimma och försökte ta in vad Ann-Marie - världens bästa förskollärare - sa. Jag var SÅ JÄKLA TRÖTT!!! Jag älskar sonens förskola. De är fantastiska och det kommer bli  sorgligt sista dagen sonen går där. Vi har haft barnen på den förskolan i 8 år när han slutar där...Men idag kände jag mig nollställd. Ville känna, ville känna glädje över min fantastiska son och de fina ord jag fick höra om honom, ville känna vemod över att det var sista utvecklingssamtalet. Men jag kände ingenting...orkade inte...Le kan jag göra och svara på frågor  -så det gjorde jag, och är övertygad om att varken sonen eller Ann-Marie märkte något av mitt mående.

Från förskolan begav jag mig av på min inplanerad löptur. Bestämde mig för att ta en mycket långsam och lugn mil. De 2 första kilometerna gick tungt och långsamt. Hela milen var tung, men tempot ökade efter några kilometer och de två sista kilometerna sprang jag på  6:11 resp. 5:40

Känns ok tid med tanke på att jag hade bestämt för att ta en mkt långsam runda. Så blev det inte - men inte heller någon PB-runda. Det var otroligt varmt att springa idag. Jag drack vatten samt hällde vatten över mig under löpningen. Men det torkade snabbt. Illamåendet lurade under ytan hela tiden...

Nu är det bara 5 dagar kvar till Göteborgsvarvet och det ska inte bli många löpturer nu fram till lördag. Kanske 1 eller 2 till, men då kortare rundor än milen. Vi får se hur det blir på lördag. Känner mig inte alls laddad. Hela kroppen är så matt! Men jag SKA GÖRA DET!