På en annan planet

Hemska drömmar. Hemska tankar. Hemska känslor.

Jag kan inte förneka att suicidtankar ofta är närvarande i mitt huvud. I natt kom de även upp i drömmen. Det var en sådan panikdröm. Allt var planlagt in i minsta detalj förutom vad jag skulle skriva i brevet till mina barn. Ett brev så de förstår att inget är deras fel. Ett brev som gör att de växer upp utan skuldkänslor över deras mamma mående och självmord. Jag tänkte, skrev, tänkte, skrev..men det blev fel hela tiden. Jag blev tvungen att börja om gång på gång. Tiden höll på att rinna ut och paniken växte i mig. Jag måste hinna!

Sen vaknade jag och hade svårt att skilja drömmen från vad som verkligen hade hänt.
Men inget brev är skrivet, jag lever, barnen mår bra 💓

Det blev en riktig robotmorgon . På med kläder, ta mediciner, dricka kaffe och äta frukost, väcka barnen, borsta tänderna, lämna minstingen på förskolan - sen släppte robotmekanismen och ångest och tårar kom på en gång. Ännu en gång. Jag ser inget slut på detta. Jag kan anstränga mig, rycka upp mig, utföra vissa sysslor. Men det kommer antagligen aldrig kännas bra.

Första samtalet hos samtalsterapeuten idag. I samma regi, i samma hus och i samma team som min läkare. Tack för det! Det kändes ok. Intet nytt under solen; prestation, krav, stress → ångest, depression → dåligt samvete, negativa tankar om mig själv och allt jag gör och är, kontrollbehov, tvång mm mm.
Intellektuellt är jag helt med på noterna. Att förändra detta och hänga med känslomässigt är dock något på en annan planet för mig.

Mitt i allt detta pågår planerna och träningen inför lördagens Stockholm Marathon. Jag, och andra jag hört ifrån, kan inte riktigt  få ihop detta med en depression. Därför var det så skönt att få prata med terapeuten om detta idag. Hon tyckte inte alls det lät konstigt med tanke på min beroendebakgrund (vilket ätstörningen är). Löpningen/träningen är ett beroende - ett positivt beroende. Men den tar nu, under depressionen, all min kraft och ork. Jag ställer tydligen för stora krav på mig själv. Min löpträning är inte kravlös. Att efter så kort tid med löpträning (1 år och 3-4mån) springa Marathon och framför allt att känna mig så misslyckad när/om jag inte fixar det - det är DÄR det negativa ligger. Att må dåligt när jag behöver ställa in ett löppass, att vara ledsen och känna mig misslyckad när jag inte utvecklas eller bli bättre. Det är där i faran ligger med mitt mående. Vad händer känslomässigt vid ett "misslyckande"? Varför måste jag prestera? Varför så stora krav på mig hela tiden?