Ofta kommer ångesten utan att det finns något tydligt yttre hot vilket kan skapa en känsla av overklighet. Många beskriver det som att befinna sig "i en bubbla", avskärmade från omvärlden.
Ångest kan göra att det blir svårt att slappna av och att sova bra. Du kan vakna på nätterna och på så sätt få sömnen störd, eller få för lite sömn. Det kan i sin tur göra att du blir känsligare för stress, vilket kan öka din ångest. Ångest kan också göra dig rastlös, otålig och lättirriterad, eller att du lättare blir arg eller ledsen." (Vårdguiden, 1177)
Detta är något jag lever med ofta och under långa perioder - även när jag inte har en depression. De flesta har säkert upplevt någon form av ångest inför något man ska göra eller efter att man gjort något man ångrar. Det är dock en helt annan sak än att leva med detta ofta och så starkt att det faktiskt begränsar ens tillvaro.
Det är fruktansvärt! Det går inte att ta på.
Min mest fantastiska psykolog, Suzanne Blomquist (USÖ), sa till mig att jag, när jag mådde som sämst med ångest, var som en övergivet barn mitt i brinnande kriget.Och det är en bra beskrivning. Den rädslan, den paniken och den känslan av att du inte kommer att överleva och inget eller ingen kan hjälpa dig, är ångest för mig!
Idag har varit en sådan morgon. Så hemskt! Tyvärr sammanfaller detta med min älskade sons 6-årsdag. Han är för liten, tack och lov för att se och märka detta. Vi uppvaktade honom på sängen med frukost och paket. Jag var och lämnade honom på förskolan medan ångesten skrek i mig! Jag känner hur hjärtat slår fortare, hur jag gång på gång biter ihop käkarna alldeles för hårt - och sen kommer paniken. Inte panikångest - men panik över att VART SKA JAG TA VÄGEN??? Vill inte! Vill ge upp! Men det gör jag inte.
Jag blir enormt stressad i dessa lägen. Om 40 min ska jag vara på läkarbesök, sen måste jag handla batterier (till födelsedagspresenter som kräver detta), posta brev...Ja det räcker med dessa små saker för att det ska bli KAOS i hjärnan.
Det jag längtar mest efter just nu är en löptur helt för mig själv. Då mår jag bra. Men det hinner jag inte idag i mitt "fullspäckade" schema. Dessutom har jag än en gång skadat vristen/foten. Marcus, löparcoachen, har varnat mig för intervaller "Skaderisken är hög!". ÄNDÅ var JAG DUM nog och gjorde det. Vill ju bli snabb...Men till ett mycket dumt pris att jag inte kan springa alls just nu. Så besviken på mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar