Insomnia

En stor klump i magen.
Natten bestod av insomnia.
Alldeles för mycket på "programmet".

I morse var det hejdå till maken, som åkte iväg på tjänsteresa och kommer hem torsdag kväll. Jag brukar tycka det är skönt att skiljas åt emellanåt för att sedan förenas igen. Men denna gång känner jag mig enbart övergiven och hjälplös. Klumpen jag vaknade med blev större efter att maken åkt och tröttheten slog ner över mig som en svart slöja.

De två stora cyklade iväg till skolan och strax efter det cyklade minstingen och jag iväg till samma skola. Första inskolningsdagen för sonen i grundskolan. Till hösten har vi alla våra tre barn i grundskolan.
Sonen är blyg, säger inte mycket i stora sammanhang. Men han vet vad han vill och han är inte rädd. Så första inskolningsdagen gick så bra för sonen och det var en stor upplevelse för honom. Själv hade jag ångest när vi cyklade dit - var nästan rädd. Vem/vad/hur många/vilka skulle jag träffa?
Jag satte mig längst bak i klassrummet och försökte hålla mig för mig själv på rasten. Men det kom ändå fram föräldrar som ville presentera sig och prata - såklart! Det är ju självklart supertrevligt. Men JAG är inte supertrevlig just nu. Tröttheten var så stor att jag knappt ens kunde anstränga mig att vara trevlig. Men jag gjorde det ändå och jag tror inte någon reagerade med annat än "hon verkar inte så språksam och pratglad av sig".  Och det är ju helt rätt. Jag är så jäkla trött och less på allt!

På skolgården mötte jag båda mina stora barn som sprang omkring och lekte med sina kompisar. Så skönt det är att se dem med kompisar och i leken. Finns väl inget som kan värma en förälders hjärta så gott som att se sina barn ha det bra.

Sonen fick välja vilken glass han ville på hemvägen. Det blev en stor glass som han avnjöt i trädgården medan även jag satt där och åt min lunch. Efter glassen ville även han ha lunch...och ikväll vill jag ha godis...Så så fick/får det bli 😃

Om 1 h ska vi iväg igen då sonen ska till tandsköterskan. Ännu en sak på programmet denna dag. Jag som brukar ha fullt från morgon till kväll...och nu känns detta för mycket.

Jag är jätterädd för att jag inte ska komma tillbaka. Som jag minns det var jag inte såhär trött och nedstämd för drygt 1 år sedan när jag hade en depression. Detta känns värre, djupare. Idag skulle det vara omöjligt att ens ta en löptur. Hur ska det då gå på lördag? 21 km Göteborgs Varvet...
Och denna nedstämdhet. Detta svarta. Denna uppgivenhet. Var är glädjen? Var finns hoppet?