Ett taggigt jävla klot

Det blev för mycket igår. Jag vet egentligen inte vad. Men jag är labil och hyperkänslig. Det blev helt enkelt för mycket känslomässigt.

Någon (som jag inte vet vem det är) som tydligen tycker att jag kan jobba eftersom jag kan träna. Ett telefonsamtal från min chef som väckte mycket oro. Vi pratade om mitt mående, hösten och framtiden. Jag är inte där nu. Jag är HÄR! Jag orkar inte tänka på hösten och jobbet. Det var nog samtalet med henne som  blev den punkten som utlöste ångesten. Den kom inte direkt.
Det tog några timmar efter samtalet. Först thaimiddag med familjen och sen ett Kettlebellsspass med med IFC. Hem och natta barnen (maken iväg på golf), äta kvällsmat och sen i säng...DÅ kom det.

Ett stort jävla taggigt klot som rev i mig hela natten. Ångesten när den är som värst. Att ligga och vara rädd en hel natt tär på en. Jag vill(e) ge upp allt. Skita i allt. Glädjen över Göteborgsvarvet och annan utveckling med löpningen är som bortblåst. Jag orkar inte med denna ångest. Då kommer även meningslöshetstankarna och hoppet försvinner. Jag vet inte om jag vill mer.

I perioder som dessa kommer självskadetankarna som ett brev på posten. Ska jag skita i min medicin? Struntar jag i blodtrycksmedicinen ökar chansen (ja det känns som chans - inte risk - när  jag mår som sämst) för hjärtinfarkt eller andra skador på hjärtat. Skära mig? Hålla mig tvångsvaken på nätterna? Hetsäta och kräkas? Ska jag t.o.m ta en massatabletter och sprit och totalt skita i allt?
Ja, det finns så många konstiga självskadebeteenden - och jag har tyvärr använt mig av ett flertal.

Förutom ångesten  är jag så arg! Jag har svårt att rikta ilskan utåt eller mot någon annan. Det är lättare att rikta det mot mig själv. När det riktigt kokar i mig, då är det lättast att skada mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra annars.
Jag vet inte riktigt vad/vem jag är arg på. Antagligen på situationen jag är i och som jag varit i så många gånger under mitt liv. Jag är skitförbannad! Även skitförbannad för att det finns så många som inte förstår och därmed beter sig klumpigt och oempatiskt. Så fruktansvärt arg och besviken på mig själv som hamnat i denna skit ännu en gång och inte klarar av livet som man ska göra.

Idag är det kris! Natten till idag var den svartaste och tuffaste på mycket länge. Idag är självskadetankarna och suicidbenägenheten stark. Men jag håller mig kvar! Jag stannar kvar för mina barns skull.

Trots en helvetesnatt så följde jag förmiddagens planering; få iväg de stora till skolan, lämna minstingen vid tågstationen där förskolan tog emot inför resa till havet. Sen ut på löppass. Tanken var 15 km. Redan efter 5 km var jag sliten och trött. Den sömnlösa natten gjorde sitt och meningslösheten med allt gjorde att löpningen kändes ännu tyngre - och omotiverad. Dessutom stekhett i solen. För varje avklarad kilometer sa jag till mig själv att iaf springa 1 km till. Med mycket pannben och min enorma envishet blev det 12,3 km. Missnöjd med att det inte blev 15 km. Misslyckat känns det!