Måla fan på väggen!

Förväntansångest. Det är precis vad det låter som; man får ångest för att man förväntar sig att få ångest. Ja man förväntar sig det värsta.

Just detta kan väl sammanfatta senaste dygnet för mig.. Sen mötet med chefen bokades in har ångesten spätts på och jag hade verkligen förväntat mig det värsta, vilket för mig hade varit besked om omplacering till förskola, fritids eller att vara resurs. Jag älskar ju mitt lärarjobb när jag mår bra och klarar då även av mitt jobb bra. Men jag visste ju inte vad min chef tänkte...tyckte...

Det är typiskt mig i mitt dåligtmående att måla fan på väggen och tro det värsta. Hur som blev det inget skräckscenario. Jag behöver inte berätta i nuläget exakt vad vi sa. Inget är heller 100% bestämt eftersom ingen vet hur jag mår i augusti när skolorna startar upp igen efter sommarlovet. Men för eleverna löser det sig till det bästa och för mig blir det hyfsat.

Jag och chefen träffades 13.00 Fram till dess slumrade jag i sängen hela dagen. Jag vågade liksom inget annat. Ångesten var fruktansvärd. Och skulle jag lämna den trygga världen under täcket kanske det skulle bli ännu värre. Jag steg upp precis så att jag hann till mötet.
Efter mötet tandläkarbesök med sonen, sen hem till sängen igen. Jag är totalt utpumpad efter mötet och all anspänning som var inför det.

Hur ska jag orka fram till kvällen? Jag är själv med barnen eftersom maken är med jobbet till sent i kväll. 18.30 ska jag med dottern till hennes blivande skola i Ystad. Får ta med minstingen också. Mellansonen får klara sig själv här hemma.
Men hur ska jag orka köra in till Ystad? Hur ska jag orka med studiebesök på dotterns skola? HUR SKA JAG ORKA?