Även de värsta ångestattackerna går över. Man tror det inte då. Det är så hemskt, gör så ont - så obeskrivligt! Så var det för mig idag mitt på dagen. Jag kunde ha gjort vad som helst för att slippa ifrån. Många självdestruktiva tankar for genom huvudet. Och jaa..jag var snudd på att åka in till psyk.akuten.
Men efter några timmar (hur många har jag inte koll på) la det värsta sig och livet kändes hanterbart igen. Jag lyfte bort täcket från huvudet, tog på mig, gick ut i trädgården, möttes av en bländande sol, gick in och la mig igen - men utan den där absolut värsta ångesten.
Jag har många gånger funderat på vad som är värst; ångest eller depression. Kommer dock alltid fram till att de på något sätt hör ihop. För mig föder det ena det andra.
Familjen kom hem från Malmö - nöjda och trötta. Grillmiddag och sen klippte jag gräsmattan medan tankar och känslor snurrade vidare. Varannan tanke säger åt mig att ge upp medan varannan tanke säger "FIGHT!"
I skrivande stund är jag nollställd. Nej, det är jag nog inte. Det vore så mycket enklare att göra slut på livet.
Men att jag görs slut på mitt liv gör att mina barns liv blir ett helvete. Så jag kan inte! Ska inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar