JAG ÄR JU MAMMA

Fy fan rent ut sagt. Jag fixar inte detta! Hur svart och tufft kan det bli??? Jag orkar inte!

Somnade sent, mycket sent, igår kväll/natt. Gråtandes och med näsan inborrad i minstingens hår (han sov dock gott).

Vaknade med ångest. Den tuffaste ångesten. 
Vad ska jag göra?

Förbrukad, förminskad, bortvald! Det är verkligen sant det som sägs; "De starkaste överlever"
Jag tillhör inte dem. Jag duger inte. 
Det ena efter det andra tas ifrån oss som inte passar in, som inte är starkast, som inte orkar ropa högst och tar för oss.

Så bortvald och ratad!

Mitt i detta finns en inre styrka i mig. En styrka jag måste frammana eftersom jag är förälder.  En styrka som gör att jag robotstyr mig att utföra vad jag måste. 
Det var inte lätt i morse att gå med minstingen till förskolan. Ångesten är inte lätt att bära på!

Om 40 min är jag inbokad på ett träningspass på IFC. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte! Jag orkar inte! Men jag kommer gå. Alternativet är allt för destruktivt. Nu lever jag verkligen på gränsen. Tankar och känslor blir allt mer destruktiva. Då MÅSTE JAG GÖRA SAKER som förhindrar de destruktiva handlingarna. JAG ÄR JU MAMMA!

Ett alternativ är att åka till Malmö och bli inlagd. Min chef frågade igår om hon skulle skjutsa mig dit.Jag var SÅ nära att säga ja.  Men barnen då???! Nej, jag ska försöka hitta andra strategier. Men jag vet inte. När ångesten gör som ondast går det inte att tänka klart.