Familjeliv, vilket är en del av min blogg, skriver jag inte mycket om. I kväll blir det dock en del.
Min dotter, 9,5 år, är en mycket självständig tjej. Hon går sina egna vägar och bryr sig inte mycket om ifall alla andra går en annan väg. Hon är avvaktande, iakttagande, diplomatisk och mycket försiktig i nya sammanhang. Hon är ingen person man kramar eller kan förvänta sig en kram av om man inte känner henne. Detta avvaktande och försiktiga förhållningssätt har hon vunnit på många gånger.
Vår älskade förstfödda. Efterlängtad som få ❤️ Jag, liksom läkarna, var ju övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli gravid. Anorexin förstörde mycket i min kropp. Men lika envis som jag är mentalt är även min kropp. Menstruationen kom tillbaka med hjälp av mediciner efter 25 års uppehåll, osteoporosen stannade upp i sitt fortskridande och mycket annat som var dömt "utslaget" kom igång.
En läkare har i efterhand sagt till mig att han faktiskt gett upp hoppet om mig och att han och hans kollegor var övertygade om att jag inte skulle överleva. Men det gjorde jag - mot alla odds.
2008 fick vi vår dotter. Åren har gått fort och ikväll har hon och jag varit på besök på hennes blivande skola; Kunskapsskolan i Ystad. Min lilla tjej. Hon har varit övertygad om saken länge; där ska hon gå! Hon har ingen med sig från sin klass i Skurup och hon känner ingen som hon ska gå med. Det kändes otryggt i mig när hon gick in i ett klassrum med blivande klasskompisar - helt främmande människor och jag gick på info.möte med rektor och andra föräldrar.
Efter "vuxenmötet" såg jag dottern med nya klasskompisarna ute på gården. Barnen pratade, skrattade och gestikulerade - alla utom min dotter. Hon stod där stel som en pinne och bara iakttog. "Nu är det kört tänkte jag. Detta gick inte hem hos dottern"
Vi gick mot bilen och dottern såg allvarlig ut "Mamma nu vet jag. Jag kunde ju inte veta innan jag visste hur det såg ut här. Men nu vet jag och här vill jag börja i höst"
Jag som trodde det var en ledsen tjej jag utläst där på gården efter att ha sett henne så avståndstagande, förstod nu att det var hennes så ofta vinnande eftertänksamma förhållningssätt jag istället sett.
Det här är ingen tjej som jublar ut sin glädje och gör något impulsivt. Men hennes ord säger allt "Här vill jag gå" och hennes ögon glittrar som få av alla de ögon jag mött. Dotterns framtid och lycka. Barnens framtid och lycka är viktigare än något annat.
I mitt, personliga, liv är det en tuff dag med ett tungt sorgearbete som ligger framför mig. Jag ska berätta mer om det framöver. Jag gråter och känner mig misslyckad. Men glädjer mig över min fantastiska dotter ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar