När själen ler

Ingen löprunda är den andra lik; lätta ben, tunga ben, usel löpteknik, perfekta steg, ösregn, solsken...Det är inte alla gånger jag njuter av löpningen. Vissa gånger ska löprundan helt enkelt bara göras; träning inför lopp, utvecklas, står i planeringen mm mm. Sen kommer de där löpturerna när man verkligen förstår varför man har valt att vara löpare.

Samtidigt som övriga familjemedlemmar gav sig iväg åt sina håll, så snörade jag på mig löparskorna (mina älskade Merrel Bare Access) och gav mig i väg i morgonsolen 🌞 Jag hade inga direkta planer på hur långt jag skulle springa. Jag visste inte hur benen skulle kännas efter måndagens 25,2 km. Jag var beredd på att benen skulle kännas som bly och kanske inte alls vara med mig idag. Men redan efter 2 km kände jag att löpstegen var fina, benen lätta och att 5 km skulle gå som en dans 🏃 När jag sprang förbi det vackra Brodda var det som att hela världen log mot mig.
Vid 8 km LER MIN SJÄL!

Löpningen är magisk. När själen ler fortsätter jag min löptur förbi hästar, getter och vitsippor.

12,2 km blev det denna magiska löptur. Jag vet att det kan dröja länge innan denna magik och denna "när själen ler"-löptur kommer åter. Men det är värt att vänta på, värt att kämpa för - jag vet att den kommer åter.