Vågade mig därmed inte ut på någon löprunda - vilket jag mycket gärna gjort annars. Men träna ville jag och valde att träna med IFC. Förutom löpgruppen på torsdagskvällar är söndagens Vansinnesjumpa det absolut bästa och roligaste passet på veckan.
Dock var tydligen detta pass ett var-femte-pass för mig. Anders, vår huvudtränare på IFC, brukar säga att var femte pass går dåligt. Idag var det ett var-femte-pass de luxe för mig! Jag var en fullständig katastrof!!! Jag kände redan när jag cyklade till IFC att jag var som skakig i hela kroppen.
Benen var som spagetti, armarna ville knappt greppa styret. Hjärnan dåsig. Skulle jag vända hem igen? Nej, jag är inte den som brukar ge upp så lätt.
Passet satte igång och jag med det. Men det kändes så fel, så klent och så skakigt! Wallballs, push ups, sit ups, svingar med kettlebells mm. Kroppen ville inte vara med mig. Jag genomförde dock allt, men inte alls med den intensitet som jag brukar. Det enda positiva var att sit upsen ÄNTLIGEN gick som en dans. I övrigt var jag en KATASTROF idag. Inte heller orkade jag "vara glad", peppa, le och vara allmänt trevlig - hoppas min träningspartner för idag inte tycker allt för illa om mig efter detta...
Lunch med barnen (Två av dem. Mellanbarnet hos kompis), under vilken jag slängde ur mig: "Ska vi åka till havet?" Jag hörde själv hur strålande glad jag lät. Får ett rungande JAAA till svar. I detsamma föll hela mitt inre. Det snurrade till i huvudet följt av en obeskrivlig trötthet. Jag vill så mycket, vill så gärna för barnens skull. Är världens sämsta mamma under denna depression.
Vi kom till stranden - dottern, yngsta sonen och jag. Jag är så outsäglig tacksam för deras skull. De sprang omkring på stranden och i sanddynerna. Plockade stenar, vadade i det iskalla havet, skrattade och strålade.
Jag hittade en egen plats, enskilt och i lä bland sanddynerna. Parkerade mina sandaler, tittade ut över havet och grät.
Det kommer ofta tillbaka detta att jag inte orkar mer, att jag inte vill mer. Men jag måste orka! Jag måste för mina barns skull!
När barnen kom upp till mig där jag satt i min enskildhet och jag såg dem skratta och prata med varandra - då grät jag igen. Underbara, älskade ungar💓
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar