I morse tänkte jag att "Idag ska jag ta mig i kragen, vara glad och få gjort en del saker". Lämnade minstingen på förskolan, gick hem och duschade (vilket jag borde gjort för flera dagar sedan), rensade ogräs och var sen och handlade. Halleluja! Nej, så kändes det inte. Allt känns så jäkla meningslöst och jobbigt. Jag somnade efter en tidig lunch. Sov i 2 h och är förbaskat lika trött nu efteråt. Dessutom har gråten trängt fram.Johann Sebastian Bach ljuder ur stereon. Min absoluta favoritkompositör. Men också "han som gör" att jag gråter som mest.
 |
| J.S Bach 1685-1750 |
Jag minns så väl när jag 16 år gammal stod på scenen i Strängnäs och framförde Bachs a-mollkonsert för en fullsatt aula, ackompanjerad av ungdomsorkestern. Under den konserten var det fler tonåringar/ungdomar som framträdde. Mig ser ni längst till vänster i bild. Det gör ont i mig att se detta. Här hade min anorektiska bana börjat och jag hade tappat ganska många kilon. Men framför allt var jag ängslig, orolig och led av ångest och sömnsvårigheter. Detta är 1986 och då var jag övertygad om att om några månader eller ett par år så är detta över. Med facit i handen så var detta bara början av ett över 25 års helvete.
Nu har jag en depression, vilket är ett helvete i sig. Men det är ingenting mot hur jag har mått. JAg mår "bra". Jag fixar det - även om det är svart! Därför räknar jag åren från 37 år som icke-helvetesåren. Då började mitt nya liv.
Mitt i detta nya liv så har jag nu min andra depression. Jag har under en länge tid tänkt att till Göteborgsvarvet mår jag bättre och är piggare. I måndags tänkte jag att "Jaja, det är nästan 1 v kvar till på lördag" Men nu är det bara 2 dagar kvar och JAG VILL VERKLIGEN INTE!!!Tröttheten har bara blivit värre, nedstämdheten är som ett tungt sjok och suicidtankarna mal i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar