Jag och friheten

Jag har varit med om det förut. Denna märkliga känsla när det vänder.  Den känslan är svår att lita på. Jag är misstänksam och tolkar varje liten signal i båda riktningarna ↑↘

Egentligen vet jag inte om det är så att det vänder eller bara ett tillfälligt ändrat stämningsläge. Men i går kändes det lite ljusare än det gjort på över 2 månader och nu på morgonen känns det ganska ok.
Det kan vara tillfälligt. Mörkret lurar bakom hörnet - jag vet!

Jag är sjukt självkritisk och ältar om och om igen varför jag gjorde eller sa på det ena eller andra sättet i sammanhang och möte med andra. Eller varför jag inte gjorde eller sa på ett visst sätt. Efter varje möte med andra; på jobbet, under middagar, på IFC  - ja i alla sammanhang utanför familjen, kritiserar jag mig själv. Detta leder de allra flesta gånger till ångest, ännu lägre självkänsla och senare till nedstämdhet. Det är med största sannolikhet en av anledningarna till varför  jag ofta drar mig för att träffa andra. Precis som innan denna depression, så föranleddes även förra depressionen av att jag slutade gå in i personalrummet på rasterna, utan hellre satt i klassrummet och jobbade. Då kan jag ju inte säga fel, göra fel  - vara fel.
Självförakt är dränerande och leder mig ofta in i en ond spiral av ångest, depression, självhat och isolering.

Jag kan vara riktigt pratglad i vissa sammanhang och t.o.m ha svårt för att vara tyst. Men det slår aldrig fel  - alltid kommer den hårda självrannsakan efteråt...och den slutar ständigt på samma sätt...Därför "väljer" jag att sluta mig och minimera mina möten med andra.

Jag är en riktig lonesome runner. Älskar friheten att vara ute själv och springa  -i mitt tempo, med min andning, mina pauser, mina pushar och dippar, Jag har aldrig upplevt ångest under någon löprunda. Ännu en gång - löpning är min kärlek, min livlina och mitt allt (vid sidan av familjen). Under löpturerna behöver jag inte konfronteras med någon annan. Det är bara jag och friheten.